Astrid Lindgren och Tove Jansson

Jag vill ha en mamma. Och en pappa. Och en filosof

AV ANN-CHRISTINE SNICKARS

På en bild från 1970 uppträder Astrid Lindgren och Tove Jansson tillsammans. De har nyss mottagit Expressens pris Heffaklumpen, Astrid håller armen om Tove som ser lite generad ut. Väljer man en bild av Astrid ensam måste hon ha basker, kanske är den från stunden då hon precis fått pris (andra) för en flickbok och i kraft av det kan nämna att hon visst har ett annat manus, refuserat, i skrivbordslådan. Det handlar om en flicka som heter Pippi Långstrump.
Bilderna av Tove Jansson beskriver en mer reserverad konstnär. Som äldre gömmer hon sig som Wislawa Szymborska bakom en slöja av tobaksrök. De bilderna skymmer tidigare porträtt av henne, som till exempel brodern Per Olov Janssons fotografi av henne sittande vid bastanta tågverk ute på den kära sommarön i Finska viken. Hon har en skjorta av sjömanssnitt, hon är vacker på ett lite inåtvänt och androgynt sätt, precis som på ett av självporträtten i olja från 1942, där attributet, en jätteboa av lo, är mer feminint (men verkar mer utklätt).
Tove Jansson och Astrid Lindgren dog med sju månaders mellanrum, Tove Jansson i juni 2001och Astrid Lindgren i januari 2002. De var födda 1914 respektive 1907 deras genomsnittliga ålder är dryga nittio. De har lämnat ett märkbart tomrum efter sig, det är som om publiken egentligen hade velat avkräva dem också en fysisk odödlighet.
Bortom sina böcker har de antagligen försett barnen i oss med ett viktigt virtuellt föräldraskap. Hos Astrid Lindgren har det ofta handlat om pappor, en av de mest rörande episoderna är den där Luffaren ger Rasmus inte bara en av sina härliga smörgåsar utan två, och dessutom söker upp ett soligt och torrt ställe där Rasmus tryggt kan sova ut. Hos Tove Jansson är mammalängtan ett slags livsdrift, hon klär av den all löjlighet och svaghet. Mumintrollet skulle inte bli en så mångfasetterad karaktär om han inte hade så starka band till sin mamma. Men andra ger också uttryck för moderslängtan. I Sent i november tänker homsan: »Jag vill ha någon som aldrig är rädd och som bryr sig om en, jag vill ha en mamma! »
Pappa respektive mamma har att göra med bakgrunden, säger biograferna. Astrid var i mycket pappas flicka och Tove var mammas. Det må vara så, de kompletterar ju varandra där, allt till läsarens fördel. Men det viktiga hos dem är att de i sina författarskap givit obegränsat utrymme för lek och barnsliga tankar. Den här filosofin är samtidigt något som gäller för själva konstnärskapet.
Det har till och med hänt att Astrid Lindgren och Tove Jansson tagit uppdrag direkt från barn. Bilderboken Vem ska trösta Knyttet kom till efter ett brev av en pojke som beskrev hur rädd och blyg han var. Brevet var undertecknat »Knyttet«. Astrid Lindgren fick i början av 1950-talet ett oemotståndligt brev av en ung Jarl Hammarberg (som vuxen blev författare och bildkonstnär) som tillsammans med en kompis beställde en berättelse »om en liten drake« för en tidning de själva gav ut. Honoraret var ett friexemplar och »2 krånor«, Astrid Lindgren antog uppdraget och skrev berättelsen Draken med de röda ögonen som senare blivit tillgänglig som bilderbok.
Det har berättats att postverket övervägde att ge Astrid Lindgren en egen brevbärare. I minnesboken Resa med Tove (Schildts 2002) berättar sommargrannen Greta Gustafsson att postmängderna orsakade problem: »Brevmängden ökade hela tiden, mycket. Vi hade en säck som vi samlade posten i, för lådan räckte ju inte till.«
Läsekretsen tog till slut så livligt kontakt att det blev rent betungande. Nya och nya generationer kunde inte låta bli att ta kontakt med sina favoritförfattare. Man vågar nästan slå vad om att alla nordiska barn känner till bröderna Lejonhjärta och mumintrollet. Det är en kraftfull gemenskap. Men vid sidan om den här ofattbart stora genomslagskraften har Astrid Lindgren och Tove Jansson också varit – fast man sällan talat om det – kvinnliga förebilder. Som ogift tonårsmamma knockade Astrid Lindgren konventionerna genom att målmedvetet arbeta för att återförenas med sin son, utackorderad enligt tidens sed. I rollmodellen Tove Jansson ingår ett slags integritetsgaranti: respekt för konstnärskapet, som kommer först, och för den personliga läggningen.
Om Tove Jansson hade fötts femtio år senare hade hon säkert tubbats att bli språkrör för de homosexuella, nu besparades hon det. Men en av muminböckerna, Trollvinter, kan också läsas som en initiation som påminner om medvetandegörandet av sexuell inriktning, många homosexuella har sagt att den betytt mycket.
Efter Trollvinter (1957) var det inte riktigt möjligt att skriva enbart för barn. Många hade svårt att förlika sig vid att Sent i november (1970) var avskedet till Mumindalen, och att den uppenbart riktade sig till en äldre läsekrets. I Japan, där man älskat Tove Jansson mest intensivt (i Muminvärlden utanför Nådendal i Finland, möter man mängder av entusiastiska japanska turister, nästan lika många är norrmän) uppskattas hon lika mycket som vuxenförfattare. Efter sin död har hon också återuppstått som det hon var först, tecknare och bildkonstnär. En stor minnesutställning som först visats i Tammerfors konstmuseum är på turné i Finland. Där påminns man om att mumintrollet föddes i en helt annan genre, den politiska skämtteckningen. Det är något att minnas när man har följt honom hela vägen genom livet in i det kommersiella prylträsket, där hans värsta svacka varit att bli emblem på en barnblöja.
Tove Jansson och Astrid Lindgren är folkkära på olika sätt. En författarbegravning som i uppslutning kunde mäta sig med Astrid Lindgrens har man inte haft i Finland sen Zacharias Topelius jordafärd. Men Astrid Lindgrens figurer är mycket mer slitstarka än alla tidigare sagoboksförfattares. Det kanske är för att t.ex. Pippi Långstrump har ett filosofiskt uppdrag. Hon fungerar lika bra som Sokrates bevisar Jørgen Gaare och Øystein Sjaastad i sin bok Pippi & Sokrates (C. Huitfeldt forlag 2000, svensk övers. Natur och kultur 2002). Bägge opererar genom att ifrågasätta, ironisera. Ofta får de motståndaren att själv reformera sitt tänkesätt. Det är en smickrande jämförelse för Pippilotta Rullgardina Viktualia osv. Och för Sokrates.

Ann-Christine Snickars är litteraturkritiker och kulturjournalist