Orientaliseringen av Ranya ElRamly

Solstånd i finsk prosa

AV TAPANI RITAMÄKI

Ranya ElRamly
Auringon asema (Solstånd, Solens ställning)
Otava. FIN

”Det finns tider då Gud regerar och förnuftet bränns på bål. Och det finns tider då förnuftet regerar och Gud bränns på bål” – inleder Ranya ElRamly sin debutroman Auringon asema (Solstånd, Solens ställning) och det har fått vissa recensenter att tala om den som en bok om förhållandet mellan Gud och Förnuftet. Kanske är det bra att vara lite mer ofilosofiskt lagd – eller läsa mer än inledningen. Romanen beskriver nog ett förhållande, det mellan en finsk kvinna och en egyptisk man.
Finland är helt tydligt utsatt för normalisierung. Det som ren länge varit faktum i andra västeuropeiska länder håller nu på att bli det här också. Det vill säga, invandrarna erövrar högkulturen, litteraturen.
Visserligen är Ranya ElRamly ingen invandrare, hon har bara en egyptisk pappa. Och hon har själv i intervjuer förskräckt konstaterat att inte är hon den postkoloniala författare man velat göra henne till. Hon har de facto känt sig ganska finsk – innan boken kom och förvandlade henne till egyptiska. Och dessutom: Egypten har väl aldrig varit en finländsk koloni – egentligen.
Men orientaliseringen av Ranya ElRamly saknar inte täckning. Auringon asema är annorlunda, inte bara för att den innehåller intressanta iakttagelser från ett vardagsrum i Kairo utan också för att den faktiskt stilistiskt är hetare än det mesta i finsk prosa.
Och även om Auringon asema är ett slags familjeberättelse innehåller den ingenting av det man är så van vid i finska bildungsromaner skrivna i synnerhet av yngre kvinnor: uppväxtår som är så tuffa att fönstren bågnar. Ung tuff prosa har skrivits av Anna Lassila, Kreetta Onkeli, Maria Peura för att nämna några som debuterat under 1990-talet. Och man kan fråga sig hur mycket det har att göra med en hård verklighet och hur mycket med en litterär genre – etablerad av Rosa Liksom för drygt 20 år sedan.
Också Auringon asema innehåller tragik, men i motsats till det finska toposet är den av ett slag som hämtar styrka ur vardagen snarare än ur polisjournalerna. Det är ingenting mer dramatiskt än ett äktenskap som sakta trasas sönder, två liv som förstörs.
Utgångspunkt för historien – det är dottern som berättar – är ögonblicket då fadern, egyptiern, öppnar dörren till den tågkupé modern, turisten från Finland, sitter i och blir blixtförälskad. Men det är inte Yin som möter Yang i ett tåg från Kairo till Assuan utan olikheterna i temperament, vanor, världsbild återfinner sitt ursprungsläge när tillräckligt många år har gått och blir barriärer igen.
Fast ElRamlys analys är mer hoppingivande än så. Så länge olikheterna är lika starka råder paritet, det gäller bara att undvika att nåndera får överhanden. Det kanske låter mera som en beskrivning av kärnvapenbalansen mellan USA och gamla Sovjet, men det är egentligen enkelt och konkret. Så länge föräldrarna inte bor i någonderas hemland fungerar äktenskapet, när man lämnar det neutrala territoriet (Libyen respektive Indien) för Finland respektive Egypten rubbas jämvikten, ena föräldern blir hjälplös, den andra expert.
Barn brukar ofta tvingas välja sida när föräldrar bråkar. I Auringon asema är det länge modern som har dotterns beundran, medan fadern är mera avlägsen. Men i en vacker scen mot slutet av boken får han upprättelse. Föräldrarna har redan separerat och faderskontakten består av brev från Egypten. Brevbilagorna, långa, tråkiga urklipp ur egyptiska tidningar, var, inser dottern senare: ett slags kärlekshandling.
Å ena sidan är Auringon asema scener ur ett äktenskap, men det är också en undersökning av livsvillkoren för den som är ihopsatt av motsatser: gud och förnuft, eld och vatten, Egypten och Finland. Dottern alltså. Hennes situation åskådliggörs med en bild som återkommer romanen igenom: bilden av hur man skalar en apelsin, vackert som fadern, eller effektivt som modern.
Auringon asema utmynnar i harmoni. Lösningen blir att ibland skala apelsinen vackert, ibland effektivt. Det låter plumpt uttryckt såhär, men det egentligen en insikt som är dyrköpt.
Romanen utspelar sig framför allt i Egypten och innehåller en hel del nyttiga upplysningar. Till exempel hur man kämpar mot hetta (passivt motstånd är bäst), hur man avlägsnar ökensand från blommornas blad. I en bisats beskrivs hur en lastbil levererar en flock barn till en byggarbetsplats – det är en bisats som innehåller en hel värld.
Ranya ElRamly är annorlunda också i sitt berättargrepp, det är lite som Tusen och en natt i Kronohagen, i de delar som äger rum i Finland och kanske som Sju bröder i öknen, i de delar som utspelas i Nordafrika. Stilistiskt handlar det om att binda ihop en lång rad meningar med ordet och. Så hade säkert den finlandssvenska modernistpoeten Gunnar Björling uttryckt sig om han hade skrivit prosa. Substantivupprepningar (eller ibland hela meningar) och kontrastering är andra stilmedel. Resultatet är en text som ger ett starkt poetiskt intryck – tidvis alltför starkt –, men i motsats till mycken annan poesiprosa blir ElRamly aldrig svamlig. Hennes texts böljande rytm avbryts av nyktra iakttagelser om pappans visitkort (senior water resources consultant), om det obehagliga månskenet som man i Mellanöstern förknippar med nattliga bombningar osv.
Och läser man texten noga upptäcker man en mycket självutlämnande författare, som skriver om både sjukdom och död – på ett sätt som känns märkligt livsbejakande.