Läsning är inget självändamål

6 till 8 böcker om dagen?

AV GABRIELLA HÅKANSSON

»Världens mest otympliga möbel«, kallade en författarkollega sitt bibliotek när han flyttade senast. Jag är benägen att hålla med. På tio års tid har jag knappt tittat i en bråkdel av alla de de böcker jag under årens lopp samlat på mig. Har man väl en gång läst en bok blir det aldrig av att man läser om den, och de fakta jag behöver skaffar jag mig mestadels på biblioteket eller genom internet. Så varför samla på sig så många böcker?
Drömmen om ett bibliotek som omfattar allt ackumulerat vetande, alla böcker som någonsin skrivits, har länge frodats i den västerländska kulturen. Tänk på 1700-talsarkitekten Boullées berömda perspektivritning över den franska kungens bibliotek: en gigantisk sal om 30x100 meter krönt av en mäktig basilika som skvallrar om att han med sitt bibliotek ville återerövra den helighet som gått kyrkobyggnaderna förlorade. Boullée tänkte sig att bokverken skulle stå inom räckhåll för de kringvand-rande läsarna, men att framskaffningen skulle skötas med hjälp av en mänsklig kedja bestående av personer utplacerade på olika nivåer och fördelade så att de kan räcka böckerna till varandra ur hand i hand. Även om Boullées idé i grunden är elitistisk, så finns det något sympatiskt i tanken på en mänsklig kedja som förmedlar böcker. Ett slags symbol för hur kunskapen är till lika delar sammansatt av text och kropp, teori och mänsklig erfarenhet. Ju mer jag tänker på Boullées ritning (hans utopiska bibliotek blev förstås aldrig uppfört), desto mer idiotiskt och opraktiskt förefaller mitt eget småskaliga privatbibliotek.
Jag tänker också på Boullées mänskliga bokkedja under ett seminarium som den svenska Bokpriskommissionen anordnar. Förra året sänkte man i Sverige skatten på böcker från 25 till 6 procent, och kommissionen har i uppdrag att följa och granska prisutvecklingen så att åtgärden får »fullt och bestående« genomslag. Det vill säga ett lägre pris på böcker ska öka läsandet samt tillgången till och intresset för litteratur inom alla samhällsgrupper. (Annars hotar man att höja skatten igen).
Av en lustig slump så sammanföll momssänkningen med en av dessa typiskt svenska landsomfattande kampanjer; Läsrörelsen. Under några års tid har denna under parollen »Läs mer! » propagerat för en ökad bokläsning hos det svenska folket. Anledningen? Ja, det är lite oklart, men på kampanjens hemsida kan man läsa statistik som visar att 25 procent av svenskarna inte når upp till den nivå som förväntas efter avslutat gymnasium, och att läsningen bland vissa befolkningsgrupper – män inom arbetarklassen, och lågutbildade – har minskat. Samtidigt finns det siffror som visar att en fjärdedel av dessa 25 procent är arbetslösa. Lägg till detta att internerna på svenska fängelser har stora läs- och skrivsvårigheter, och logiken bakom de senaste årens läshets är solklar: Folk som inte läser böcker blir kriminella eller arbetslösa. Minskad bokläsning »hotar demokratin« och »urholkar« det svenska språket.
Med samma enfaldiga logik som när man 1978 iscensatte det nationella projektet »ett narkotikafritt samhälle«, och demoniserade knarket istället för att sätta problemen i sitt sammanhang och hjälpa narkomanerna till ett bättre liv, på samma sätt tycks man resonera när man inom svensk socialdemokratisk kulturpolitik och Läsrörelsen (som för övrigt initerades av just en socialdemokrat) på detta föenklade sätt kopplar sociala problem till lässvårigheter, och tror att dessa i sin tur direkt kan åtgärdas och förebyggas genom en nationell läskampanj, läsfrämjande åtgärder bland arbetarmän, och sänkta bokpriser.
Att svenskar är ett av de mest bokläsande folken i världen (och att bokläsandet dessutom ökar i befolkningen i stort) tycks inte bekomma läsivrarna. Inte heller att läsförmågan, tack vare det svenska utbildningssystemet och folkbildningstraditionen, inte påverkar människors möjligheter på arbetsmarknaden i lika hög grad som i andra länder. Inte heller att boken fått konkurrens av andra medier som till lika stor del främjar läsförmågan (om det nu är den man är ute efter). Och ändå vill man att vi ska läsa mer! Vi ska läsa vad som helst; deckare, Proust, tantsnusk, Pia Tafdrup, ja, vad som helst – bara vi läser mer. Och bara vi betalar vår bokkonsumtion själva. Ja, för det är liksom det allt tycks gå ut på. Att vi ska köpa fler böcker. Några pengar till folkbiblioteken är det inte tal om, och det mest bisarra med denna massiva propaganda för ökad läsning, är att samtidigt som man behandlar boken som ett slags universalmedicin mot allehanda otyg, så läggs det ena biblioteket efter det andra ner.
Nu var ju Läsrörelsen till stor del finansierad av bokförlagen, så att man från det hållet vill få folk att köpa böcker är kanske inte så underligt, men när kulturministern å ena sidan talar för att en prissänkning för böcker måste leda till ökad läsning i alla skikt, och å den andra passivt ser på när skolbiblioteken fråntas sin personal, filialer läggs ner på löpande band och många bibliotek har så dålig ekonomi att de inte har råd att köpa in böcker, ja, då börjar man undra vad läshetsen egentligen syftar till. Folks bästa, eller marknadens?
Personligen tror jag inte att bokläsning gör någon särskild nytta. Jag älskar böcker och jag läser mycket, men skulle aldrig drista mig till att behandla dem på samma sätt som rågbröd (6-8 skivor om dagen, som folkhälsoinstitutet rekommenderade när jag var liten). Inte heller jag har längre någon lust att lägga enorma summor på desa otympliga klossar som står och samlar damm i den alltmer anakronistiska skrytmöbel privatbiblioteket är. Jag inser förstås att det ultimata biblioteket för mig vore det elektroniska. När alla böcker befriats från sin jordiska skepnad och lagts ut gratis på nätet så skulle även den västerländska drömmen om att ha all ackumulerad kunskap samlad på ett enda ställe vara uppfylld. Tills dess tänker jag skaffa mig min läsning på de vanliga biblioteken, där boken är befriad från alla krav på nytta och kommersiell vinning, och därför betackar jag mig för fler pseduoåtgärder riktade till dem som inte har tid och pengar, fler landsomfattande kampanjer som hellre ser till varan än innehållet, fler uppifrånkommande direktiv som ställer boken i den statliga nyttans tjänst istället för den mänskliga njutningens – och hoppas att resurser och pengar framöver istället satsas på att rusta upp och utveckla dessa offentliga bibliotek. Det är där boken har sin hemvist. Oavsett vad den är bra för.

Gabriella Håkansson är författare och litteraturkrtitiker