På spaning efter Norden vid Rio de la Plata

Fallet med den kidnappade litteraturen

AV CHRISTIAN KUPCHIK

Jag förstod från första ögonblicket att det inte skulle bli något enkelt fall, men i dessa dagar ges inte så många arbetstillfällen. Att vara litterär detektiv, till på köpet i ett land som genomgår den värsta ekonomiska krisen i sin historia, innebär inte bara att prisge sig åt förtvivlan, utan också i högsta grad att ta risker, estetiskt och rent fysiskt – att riskera livet. Otrohet har alltid varit mera lukrativt.
Där befann jag mig alltså i ett halvdunkelt kontor och läste Trakls tråkigaste dikter, då klienten (jag kallar honom så för att bevara hans identitet) dök upp som från ingenstans. Jag hade föredragit en Laureen Bacall i sina bästa år, men vem helst som erbjöd ett uppdrag denna helvetiska sommar kunde uppfylla mina önskningar. Värmen lämnade inte mycket utrymme för preludier, den lilla skvätt martini som var kvar tjänade som förevändning för att gå rakt på sak. Klienten ville veta vad som hade hänt med den nordiska litteraturen vid Rio de la Plata. Han hade inte hört något från den på länge och befarade det värsta, med tanke på den kidnappningsvåg som plågade landet. Jag förklarade att såväl Argentina som Uruguay var länder som utmärkte sig för att energiskt försvara den europeiska kulturen framför den inhemska och att det föreföll osannolikt att något ont skulle ha vederfarits den nordiska litteraturen. Klientenlät sig inte nöja: »Nåväl, säg mig då var jag kan finna den«. Efter en tystnad som jag ansträngde mig för att inte dra ut på kom vi snabbt överens om villkoren och jag gick med på att inleda undersökningen omedelbart. Det blev första steget ut i det okända.
Då jag endast hade knapphändiga data i mina arkiv bestämde jag mig för att sondera bland några »tillförlitliga källor«, som i åratal hade jobbat för de förlag som successivt köpts upp och slagits samman av de stora multinationella förlagshusen. I Rio de la Plata tillhör nästan alla förlag antingen den spanska Planeta-gruppen eller tyska Bertelsmann. Mina »källor«, allt längre från beslutsfattande funktioner – vilka numera innehas av marknadsdirektörer med bara en vag aning om innebörden av ordet »litteratur« – är garvade typer med exemplarisk encyklopedisk utblick, ett arv från den tid då Buenos Aires var den spanskspråkiga världens förlagscentrum. En tid som varade långt in på 70-talet, en bra bit efter Francos död.
Mina första rön var emellertid aningen frustrerande. Alla utbrast, nästan unisont, med ett idiotiskt leende på läpparna: »Det är klart att den finns: Bergman.« Jag svarade dem med viss häftighet att Bergman inte sysslar med litteratur utan film. Mina källor betraktade mig vemodigt och svarade att det inte spelade någon roll. I den regionala föreställningsvärlden reducerades den nordiska kulturen till Bergman och det var helt i sin ordning eftersom han omfattade allt, inklusive teatern och litteraturen. Just som jag var på väg att krevera förbarmade sig någon över mig och sade att jag borde spinna vidare på teatern: Ibsen och Strindberg var fortfarande i ropet. Det var sant: verk som Et dukkehjem och Fadren fick varje säsong nya uppsättningar i Buenos Aires ymniga nöjesutbud. Och inte nog med det, det fanns pjäser av inhemska författare som hade nått viss framgång med titlar som Finlandia eller Copenhague (den spelas fortfarande). Icke desto mindre insåg jag, med tårar i ögonen, att det var alltför klent för att framläggas som bevis för klienten. Det måste finnas något mera. En mager, trött och redan gråhårig typ föreslog att jag skulle inventera la Casa Nobel. Där brukade man alltid kunna hitta något.
Sagt och gjort. Husets föreståndare grävde motvilligt fram vad som fanns av de nordiska pristagarna. Något – inte mycket – av Selma Lagerlöf, något av Lagerkvist, inget eller ytterst lite, i gamla utgåvor, av Laxness, Martinson, Sillanpää. Jag riktade några kraftfulla knytnävsslag mot väggen i förtvivlan. Det var inte möjligt. Föreståndaren närmade sig bekymrat och undrade hur det var fatt. När jag förklarat min belägenhet bad han mig köpa honom en cognac. Det skulle bli tre, trots värmen. När han druckit ur den sista rådde han mig att inventera Tors gamla utgivning. Namnet klingade bekant. Det var ett gammalt förlag, verksamt från 30-talet till 50-talet i Buenos Aires, som bland annat publicerade större delen av Knut Hamsuns verk. Det var små böcker, tänkta som »populärutgåvor«, i taffliga översättningar och med omslag i grälla färger. Men dessa små böcker, försäkrade föreståndaren, hade spelat en fundamental roll för åtminstone två av regionens främsta författare: argentinaren Roberto Arlt och uruguayanen Juan Carlos Onetti. Nåväl, tänkte jag, det är alltid något. Hamsun, alltså. Jag köpte ytterligare tre cognac och föreståndaren drog sig tillbaka, med dimmig blick, sjungandes en dyster tango som beklagade det pris som Borges aldrig hade fått, trots allt han gjort för den nordiska litteraturen. Det var ett annat spår.
Jag hoppade in i min »skalbagge« och kilade kvickt i väg till Borges katedral för att just ta reda på »allt« det han hade gjort för den nordiska litteraturen. Jag förklarade mitt uppdrag för den Stora Änkan och hon erbjöd sig, med österländsk älskvärdhet, att visa mig den Store Mästarens förborgade hemligheter. Jag skulle återigen bli en smula besviken. Förutom en essä och en dikt tillägnade Swedenborg, samt enstaka omnämnanden av några av den nordiska kulturens ikoner, begränsade sig Borges bidrag till en bok: Literaturas Germánicas Medievales. En halv bok, i själva verket, eftersom första hälften ägnades åt den engelska och tyska litteraturen. Den andra halvan avhandlade mycket riktigt Eddan (den äldre och den yngre) och även några enskilda sagor, inte bara isländska utan även danska – han var väl förtrogen med Saxo Grammaticus version av Gesta Danorum från slutet av 1100-talet. Borges fascinerades framför allt av Snorre Sturlassons verk. Men det framstår snarare som en exotisk kuriositet än som en verklig litterär möjlighet.
Jag drog mig då till minnes en intervju jag en gång gjorde med den gamle Shamanen. Då fann jag den koppling han anförtrodde mig aningen nyckfull (och sådana var nästan alla Borges omdömen). Enligt Borges hade Henry Longfellow till sin episka dikt Hiawata, baserad på de nordamerikanska indianernas liv, lånat både versmått och vissa motiv från Kalevala, tolkad av Elias Lönroth (som i sin tur figurerar i en av Borges berättelser). Jag försökte hitta liknande förbindelser till den lokala litteraturen, men förgäves. Även om det existerar ett par goda översättningar av Kalevala så har dess avtryck i Rio de la Plata förflyktigats utan att lämna nämnvärda spår. Inte ens Universitetet visade sig längre vara intresserat.
Jag började känna mig illa till mods. Jag gick igenom mina anteckningar och konstaterade att ingenting stämde. Klientens misstankar hade fog för sig: även jag fick förnimmelsen av att någonting allvarligt kunde ha hänt den nordiska litteraturen i dessa avlägsna farvatten. Jag bestämde mig för att byta infallsvinkel, när ett slag i huvudet drabbade mig med kraften hos en Tors (guden, inte det gamla förlaget) hammare och fick midnattssolen att träda fram.
Jag vaknade i ett helt vitt rum och såg ett stort öga som talade till mig: »Lång, blond och med en svart sko«, upprepade det. Javisst, tänkte jag. Hösten ´92 dök den svenske poeten Bruno K Öijer utan förvarning upp i Buenos Aires. Han kom från Chile och var på väg hem. Bruno ville emellertid avsätta sin poesi även utmed stränderna på »världens bredaste flod«. En lokal ställdes i ordning i all hast, pressmeddelanden skickades ut och hans texter översattes till spanska. Jag var medskyldig till det hela, mera av solidaritet med poesin än av tilltro till själva föreställningen. Vem skulle, tänkte jag då, komma för att höra en okänd poet läsa dikter på ett obegripligt språk? Bruno var av en annan uppfattning: han bad mig översätta ett par dikter till som extranummer. Det skrevs notiser om honom i stadens viktigaste tidningar och när dagen väl var inne blev det hela en lika oväntad som sällsynt succé. Lokalen räckte inte till. Det blev extranummer. Där fanns till och med groupies som uppvaktade Öijer som om han vore Jagger. Några dikter av Bruno fanns dock inte publicerade.
Men jag kände på mig att jag hade funnit nyckeln. Poeterna är alltid mera rastlösa, tänkte jag. Med undantag för någon enstaka artikel med dikter av några framstående danska 80-talspoeter (Michael Strunge, Pia Tafdrup, Morti Vizki, Søren Ulrik Thomsen, Thomas Boberg, Nina Malinowski, F. P. Jac) existerade inga spår. Boberg var till och med i Buenos Aires ´95, i samband med Bokmässan, men det finns inga skriftliga vittnesbörd. Jag försökte finna de mest representativa svenska poeterna i samma generation: inte ett spår av Anders Olson, Ulf Eriksson, Katarina Frostenson, Ann Jäderlund, Magnus Jacobsson. Någon nickade igenkännande åt namnet Lukas Moodysson: hans filmer hade viss renommé bland dem som studerade film. Jag insåg till min förskräckelse att inte ens de stora namnen, som Sonnevi och Tranströmer, är vederbörligt företrädda. Av Gunnar Ekelöf finns bara en mer än tjugo år gammal diktantologi. Panoramat är detsamma för norrmän och islänningar. Enda undantaget är en antologi från 1969, med tolv finländska poeter (från Diktonius till Saarikoski), sammanställd av Matti Rossi. Den kan man fortfarande hitta på antikvariaten. Magert, lika magert som orättvist var resultatet.
Jag befann mig i en återvändsgränd, utmattad av värme och frustration. I det ögonblicket skickade försynen Redondos nästan transparenta gestalt i min väg. Redondo är en av de sista motståndskämparna i poesins skyttegravar. Jag drog historien för honom. »Vet du varför? » sade han med ett leende av guds nåde. »Vi poeter utgör nästan en sekt av spöken. Det är knappt vi känner varandra här, och du begär att vi ska känna till dem som kommer från andra sidan jordklotet. Det borde vi förstås, naturligtvis borde vi det som så mycket annat. Men hör här, om du vill veta något om den nordiska litteraturen så ska du vända tillbaka till det multinationella spåret. Lever vi kanske inte i en globaliserad värld?«
Jovisst, sade jag för mig själv när jag hade tackat Redondo, nu reducerad till ett streck i luften. Men somliga är mera globaliserade än andra.
»Skalbaggen« tog mig till calle Santa Fe, till en före detta biograf som förvandlats till ett slags Bokens tempel. Till detta profana tempel strömmar alla på jakt efter den titel som ska frälsa dem i fördärvets tid. Bland hyllorna med new age-barock lyckades jag urskilja X, en av landets främsta bokhandlare. Jag hade knappt hunnit förklara mitt fall för honom förrän han hade gjort ett snabbt svep över hyllorna och kommit ned med några exemplar. »De är alla mycket omtyckta, de säljer bra och har dessutom gott anseende.« »Att ha gott anseende« är liktydigt med »att inte vara skräp«. De tre embematiska namnen fördelades på tre länder: Jostein Gaarder, Peter Høeg och, som senaste förvärv, Henning Mankell. Det är riktigt. Alla tre författarna är både respekterade och sålda i stora upplagor. Varför tänkte jag inte på dem?
Jag tog skalbaggen och gav mig på jakt efter ytterligare indicier. Och jag hittade dem. På 80-talet upptäckte man Karen Blixen här och på 90-talet blev Henrik Stangerup skäligen läst. Den som insisterar kan även finna spår av Torgny Lindgren, Gudbergur Bergson, Thorvald Steen och några enstaka fler.
Emellertid hade verkligheten ännu en överraskning i beredskap åt mig. Jag kunde konstatera att antalet översatta nordiska författare är mycket större än de som verkligen är kända. Det är nämligen så att eftersom flertalet av nämnda författare ges ut i Spanien så når de inte längre Rio de la Plata, sedan pesons devalvering i december 2001. De multinationella förlagshusens huvudkontor exporterar bara böcker av författare som med hundraprocentig säkerhet kan säljas till ett pris som i bland knappt överstiger produktionskostnaden. Klienten hade således inte alldeles fel: den nordiska litteraturen är kidnappad (liksom många andra) och lösensumman är ännu okänd. För att befria den ur fångenskapen måste man resa till Madrid.

Christian Kupchik är författare, översättare och redaktör, bosatt i Buenos Aires

Översättning från spanskan: Oscar Hemer