|
Den finlandssvenska lyrikern Catharina Gripenberg
En poetisk detektiv
AV ANN-CHRISTINE SNICKARS
Det blixtrade om Catharina Gripenbergs (f. 1977) första
diktsamling På diabilden är huvudet proppfullt
av lycka, som kom ut för tre år sen. Där fanns
dikter om kompisar och ömsint bryska kärleksdikter,
allt skrivet helt osentimentalt och i en hög växel.
Gripenberg har också fått finna sig i att vara
ett slags officiell finlandssvensk startpunkt för en
ny ung lyrik där skribenten utnyttjar sin språkbegåvning
maximalt samtidigt som hon (i Svenskfinland är lyrikern
ofta en hon) inte förefaller att ta sig själv så
högtidligt. Den här nya lyriken kan vid en första
kontakt kännas lätt och humoristisk, men snart förstår
man att den banar en egen väg till ett nytt allvar.
Catharina Gripenberg ombads våren 1999 att skriva en
enaktare för Hangö Teaterträff, den viktigaste
årliga teatermönstringen på svenska i Finland.
Den skulle repeteras in under kort tid och i första hand
förgylla festligheten, men blev så entusiastiskt
mottagen att den senare permanentades i en tv-version. Pjäsen
heter En finner en ö och parafraserar lätt på
de sönderlästa Fem-böckerna av Enid Blyton.
Men i En finner en ö kan mysteriet inte lösas, i
stället tätnar det gåtfulla, man står
där med dimma, en ö och ett reducerat sällskap.
Man har vuxit ur den enkla leken och det man har kvar är
»En följer ett spår. En tillsammans igen.
En reser till havet. En på smugglarjakt« o. s.
v.
I den andra, senaste diktsamlingen Ödemjuka belles lettres
från en till en bearbetar Catharina Gripenberg ytterligare
det här enskildhetsmotivet. »Belles lettres«
syftar mer universellt på skönlitteraturen som
kanske ett av de sällsynta reservat där mänskan
fortfarande respekteras som individ. Helt självklart
är det inte ens där.
Catharina Gripenberg skriver ihop en egen värld av saga,
nonsens, vardagsliv. Ett avsnitt heter »Familjebrev«.
Den här mamma-pappa-syskon-leken har en barnslig yta
men ett allvarligt djup. Det handlar om ursprungliga relationer,
men så att säga på ett grammatiskt plan.
Att knyta an och ta farväl är tempusformerna –
vill man skriva dem är det just brevet som kan inrymma
bägge.
Catharina Gripenberg skissar också en litterär
miljö som är hennes egen ungefär som Tove Jansson
och Eva-Stina Byggmästar har gjort. Men Gripenbergs skrivna
landskap är, fastän den är extremt full av
konkreta detaljer, disigare och luddigare i konturerna. Den
är uppenbart en värld som liksom vet om att den
är fiktiv, tänkt – eller en dröm.
En sådan värld landar man i t.ex. i en dikt som
heter »Travel bureau blind alley«. Den får
en att tänka på Alice i Underlandet, och författaren
har också sagt att Alice i Underlandet inspirerat henne.
Men det här Underlandet kan man inte lämna genom
att vakna, att besöka det är att vakna. Kanske snabbrepeterar
vi här just den svåra processen att bli (och förbli)
individer, sådant som många folksagor beskriver,
men på ett mer handfast och mindre finkänsligt
sätt. Miljön känns ibland som ett dockskåp,
där man kan leka och flytta de figurer man fått
sig tilldelade. I en sådan lek håller man trådarna
i sin hand, man kan själv skapa t.ex. sina föräldrar.
Det sker i dikten som börjar »Jag steg in genom
dörren när min far var tre år gammal/och satt
vid köksbordet och lekte med ett garnnystan.«
Att leka är att lära sig genomskåda gränsen
mellan fantasi och realitet. Att leka deckare är att
finna en entydig lösning, men i en »poetisk deckare«
som författarinnan själv karaktäriserar pjäsen
omintetgör poesin all framtida entydighet. Redan i inledningen
ger en av personerna premisserna för undersökningen:
»Och ledtrådarna föll och föll från
himlen och täckte marken, föll och föll och
täckte över ledtrådarna med ledtrådar.«
Ann-Christine Snickars är litteraturkritiker och
kulturjournalist
|
