Snön faller åter över ett inmutat litterärt landskap

Ett annat Norrland

AV JONAS THENTE

Det finns en serie reklamfilmer som under några år lanserat ölmärket Norrlands guld för svenska folket. Filmerna är samtliga variationer runt samma tema, nämligen enkelheten, naturligheten och den nästan till naivitet gränsande autenticiteten i det »Norrland« som skildras – en rad konnotationer som väl är tänkta att suga in även produkten i sin trollkrets. Berättarrösten är genomgående i filmerna. En lugn, stadig norrländska som redogör för uppseendeväckande saker som hänt: en återförening för en gammal skolklass, en minigolfrunda, en utflykt…
Utgångspunkten är så väl etablerad att dessa reklamfilmer kan kosta på sig en lätt ironisk ton – för det är ju först den nära bekantskapen med föremålet för ironin som gör den möjlig. Detta Norrland känner vi alltså till. Och dessa norrlänningar som figurerar i filmerna, är måhända litet enkla och mycket anspråkslösa i sina sysselsättningar, men det är just dessa egenskaper som gör filmerna så suggestiva. Man pratar inte i onödan, man ler mot varandra och trivs med att bara sitta tillsammans i en stillastående bil med var sin öl i handen. Ett par av filmerna exponerar också direkt den motpol som är konceptets förutsättning: den stressade, tillgjorda storstadsbon som väl däruppe kan lägga av poser och manér och vara naturlig.
Berättarens avslutande meningar sammanfattar: »Jag vet inte varför de gillar Norrland så mycket, men jag antar att de vill vara sig själva för en stund«.
I sin bok om den svenska landsbygden – Fucking Sverige (Ordfront) – använder sig författaren och chefredaktören för tidningen Dala-Demokraten Göran Greider av Henry David Thoreau och hans bok Walden, då han försöker fånga den lockelse som skogar, fält och glesbygd utövar på den moderna människan – ett skri från vildmarken som förekommer parallellt med de förklenande omdömena om lantisar och bondläppar. »Hos otaliga människor finns ett slags utopi om ett mer naturnära liv som för den skull inte innebär att man avstår från urbanitetens sätt att vara«, skriver Greider en aning dunkelt, och återkommer på spridda ställen till känslan av frihet och lätthet. »Enstaka människor går där, direkt under himlarna, inte inrutade av fasader, trottoarer, reklampelare eller folkvimmel«.
Inte inrutade, nej. Om Greiders bruksorter och samhällen i mellansverige ter sig som ypperliga grogrunder för en mer okonstlad och jordnära sorts människa – hur autentisk bör då inte en människa bli då hon står under Norrlands porslinshimmel, inrutad av intet förutom den skogstaggade horisonten och fjällens skuggor.
Det finns en mäktig, sentida tradition av Norrlandsskildringar, framför allt med säte i Västerbotten. Det litterära Norrland är noga upptrampat, uppmätt, bergfast etablerat med konsensuellt upprättade mytologiska regelverk. Sara Lidman, P O Enquist, Torgny Lindgren, Loka Enmark och Kerstin Ekman beskriver ett strävsamt folk, nära naturen och Gud och just så charmigt egenartade och autentiska som man vill ha dem, norrlänningarna. Inte sällan fungerar de enskilda gestalterna som del i ett tematiskt kollektiv, med en gemensam strävan, ofta ädel, åt ena eller andra hållet.
Men hos den senaste generationens författare möter en ny tid och ett annat Norrland, som av nödvändighet kontrasterar och revolterar mot den etablerade versionen. De gestalter som pulsar fram i ödemarkerna liknar mest ensamma punkter på ett enormt, vitt papper. Eller kanske snarare kommatecken. Som hos Ann-Marie Ljungberg, vars debutroman Resan till Kautokeino (1998) förmedlar en rad bilder av alienerade, regnfrusna, vilsegångna människor som tycks stöta ihop mest av en slump där de rör sig längs mörka trafikleder utan trafik och då och då stannar vid de nutida härbärgen som är landsvägskaféerna. Hos Ljungberg finns inga egentliga mål, inga visioner om en bättre morgondag som någon egentligen tror på.
Lotta Lotass skapar förvisso någon sorts kollektiv i debuten Kallkällan (2000) och Band II: Från Gabbro till Löväng (2002) men det är som om de litterära schablonernas Norrland styr och ställer med gestalterna – tvingar dem på knä inför Bibeln och den brutala naturen. Lotass skriver i P O Sundmans tradition av ensamhet, tjurskallighet och fåfäng jakt efter namnlösa mål. Någon geografisk precisering av det litterära landskapet ger hon inte. Det kan ligga i närheten av hennes uppväxtort, i västra Dalarna, men hon skriver bestämt in det i det litterära Norrland.
Ola F Nilssons novellsamling Jätten (2002) utgör en provkarta på hela det Norrländska fältet. Här finns enslingarna, excentrikerna och karlakarlarna. Här finns dualismerna mellan tradition och modernitet, kollektiv och individ, autenticitet och sken, samt naturligtvis mellan akademisk bildning och machismo.
Elisabeth Rynells roman Hohaj hyllades med rätta då den kom 1997. Här möter vi en kvinna som efter en kris beger sig in i de utmarker som kallas Hohaj – ett ord som en gång kunde uttydas men vars sammanhang vittrat bort. Ut i detta tomma, vita Hohaj går kvinnan för att förlora sig och kanske återfinna sig. Här är övergivna hus och skarp vithet, och också en parallell berättelse från fordom; om grymhet och kärlek. Rynell skriver sitt Hohaj som vore det ett helt och hållet metaforiskt landskap som återerövrats från människan för att bli den jungfruliga vildmark dit människan kan söka sig för att bli människa igen, och där hennes förflutna finns bevarat blott i lämningar och viskningar. På samma sätt fungerar den norrländska utmarken i Rynells Till Mervas (2002): som en plats att fly till för att hitta sig själv.
För pseudonymen Nikanor Teratologen är Sundmans, Lindgrens, Lidmans och Ekmans Norrland en provokation. Så inmutad tycks landsändan, så uppfylld av visa särlingar och förhärligad äkthet, att det enda som återstår är att fullfölja temat bortom det absurdas gräns. I Äldreomsorgen i Övre Kågedalen (1992) och Förensligandet av det egentliga Västerbotten (1998) ockuperar han med all konsekvens föregångarnas inmutningar och inverterar varje motiv. Moral blir till omoral, kärlek blir till övergrepp och sterilitet, kristendom förvandlas till satanism och kollektivet faller samman till förmån för individens grymma vilja till makt. Den svenska litterära naturtraditionen vissnar till förmån för arternas råa kamp och i centrum står den vidriga gestalten Morfar som det gräsliga resultatet av miljoner års inavel – inte nödvändigtvis inom släkten, utom inom arten som sådan.
Dessa senare romaner har växt fram ur ett modernt Norrland: det Norrland som blivit ett stumt, litterärt tecken. De yngre författarna låter snön åter falla och skapar ett nytt, vitt fält att skriva på. Och 2002 publicerade en av dem som ursprungligen skapat det litterära Norrland, Torgny Lindgren, romanen Pölsan. Här bygger han bokstavligen ett fiktivt Norrland bredvid det faktiska, i form av en lokalreporter som uppfinner landskap, orter och gestalter att skriva notiser om till dess att hans tilltag efter många år upptäcks av tidningens chefredaktör. Det är talande att Lindgren slutligen avgör kampen mellan det fiktiva och det verkliga Norrland till det fiktivas fördel.

Jonas Thente är litteraturkritiker