|
Inte just nu någon nämnvärd
ångest
AV PETER MICKWITZ
Eino Santanen
Kuuntele romantiikkaa (Lyssna, romantik)
Tammi. FIN
Lauri Otonkoski
Olo (ungf. Vara eller Tillstånd)
WSOY. FIN
Den finska lyrikåret 2002 präglas väl inte
av överraskningar eller några egentliga genombrott.
Inte heller kan man tala om vare sig formmässiga eller
innehållsliga nyorienteringar på någon bredare
front. Ur poesiutbudet 2002 stiger dock några enskilda
goda diktsamlingar fram.
Av årets debutanter väljer jag Eino Santanen, som
på våren gav ut samlingen Kuuntele, romantiikkaa
(Lyssna, romantik). Santanen skriver en lättsamt ironisk
vers som präglas av en humor som ibland är lakonisk,
ibland naivistisk.
I strid med den stora finska traditionen av finstämd
naturlyrik försöker sig Santanen på ett annatslags
naturlyrik: när han går ut möter han en “naturstorm”,
han kan inte låta bli att fånga och stoppa upp
ekorrarna som klättrar i träden på gården,
och till slut får han lov att konstatera att naturen
är en bistro som rullar förbi i en kärra. Nej,
det är ingen överraskning att det bland de djur
som förekommer i Santanens dikter finns apor som förutom
med armar, ben och öron också är försedda
med handtag. “Schimpanser är hälsosamma”
som det heter, medan markattor däremot lär vara
tröttsamma idioter…
När Santanen rör sig på landsbygden låter
ljudet som kommer ur traktorernas avgasrör misstänkt
likt namnet på en föredetta av planekonomi och
tragiskt missriktad framstegstro präglad stat: DDR. Som
en av Santanens dikter heter: “Nostalgin återkommer
aldrig”, medan “Ingenting nytt från ideologin”
är ett avdelningsnamn i boken. Ja, det är alltså
helt följdriktigt att det också finns en hel del
stad och framför allt maskiner i Santanens dikter. “Formens
äldste” kallas till exempel en dikt som handlar
om de “ursprungliga tjeckiska robotarna från 20-talet”,
och i bokens inledande avdelning som utspelar sig i en höghusförort,
konstaterar diktjaget: “jag vill ha en television fylld
med vatten”.
Av de etablerade poeter som gett ut samlingar i år
märks framför allt Lauri Otonkoski, som med sin
sjunde samling Olo (ungf. Vara eller Tillstånd) antagligen
har skrivit årets bästa diktsamling på finska.
Bokens struktur är till synes enkel, det handlar om ett
slags dagbok i form av poesi. Dikterna är daterade mellan
den 11.12. (2001) och 14.4. 2002 och bokens avdelningar är
uppdelade månadsvis.
Det är frågan om dikt som är både strängt
personlig och yvigt allmän. Vi följer med diktjagets
fundersamma vandringar genom Helsingfors, vi får veta
att han har problem med alkoholen, att han gått i psykoanalys
och forfarande för en inre dialog med ett A – analytikern
får man anta –, o.s.v, o.s.v.
Parallellt med det nästan påträngande personliga
är världens stora skeenden också närvande
i Olo: allt från bombningarna i Afghanistan till införandet
av euron i Finland. Men det är inte frågan om någotslags
dialektik mellan stort och litet för att få det
ena att framträda i det andras ljus så som i en
70-talsestetik. För hos Otonkoski är allt likvärdigt;
det råder ett slags anarki mellan saker av helt olika
magnitud på ett sätt som till slut skapar total
osäkerhet om vad som är stort, vad som är litet
– vad trivialt, vad viktigt.
När man läser Olo är det viktigt att också
följa med vad som händer i bokens struktur. Otonkoski
använder skickligt de olika månadsavdelningarna
till att utforska och excellera i olika stilarter och poetiska
metoder. Medan december präglas av långa fladdrande
dikter med poetiskt finurliga inslag (”borde jag köpa
blåa julklappar i år./ Eller vore det alltför
hjärtligt och övertydligt. /Jag borde kanske köpa
runda, de fungerar alltid.”) och medvetet torr slapstickhumor
(”Jag köper djupfrysta bläckfiskar som juklapp”)
är januari minimalististiskt avskalad med vass penna
tecknad dikt som trots det inte förlorar kontaktytorna
till omvärlden:
”Skattedeklarationen är det fönster genom
vilket systemet syns”, lyder en hel dikt daterad 23.1.,
alltså en vecka innan skattedeklarationen skall lämnas
in i Finland. När vi kommer till februari har Otonkoski
hunnit fram till ett mera lyriskt tonläge. Här försvinner
skiljetecknen nästan helt och verserna flödar tätare,
mera organiskt än under det tidigare månaderna.
Bokens sista avdelning, april och maj, består av enkel
och öppen poesi. På havet borta från varje
dags bestyr och tvingande ställningstaganden är
allting mera avklarnat och lättare: Poesidagboken skrivs
nu under en seglats från Bermuda till Land´s end.
Atlanten, dess ödslighet och ofantlighet ger en stunds
förlösning från det ständigt närvarande
talande, pladdrande, poesiskrivande jaget. En förlösning
som paradoxalt nog manifesteras i att ett jag kan tillåtas
synas: ”Just nu känner jag en olidlig vilja att
för en stund stiga fram bakom texten./ Detta är
omoraliskt. /Jag har runda glasögon, mitt namn är
Lauri Otonkoksi. /Jag känner inte just nu någon
nämnvärd ångest.”
Det är en alldeles förträfflig diktsamling
denne Lauri Otonkoski har skrivit.
Peter Mickwitz är författare
|
