Nordiska rådets litteraturpris 2003 till Eva Ström

Viljan att vara i verkeligheten

AV OSCAR HEMER

»Eva Ström är en säregen röst i det svenska diktlandskapet. Hon är en föregångare för en yngre generation poeter och hon befinner sig i ständig förnyelse. Hon undersöker språkets gränser och utforskar ordens möjligheter. Revbensstäderna utmärks av hennes gripande
djärvhet, intensitet, fysikalitet och klarhet med vilken hon skildrar människans villkor i dagens värld,« löd juryns motivering.

Även om det saknades givna favoriter så kom nog beskedet att Eva Ström vunnit årets litteraturpris som en överraskning för de flesta. Hon är inte särskild känd i det övriga Norden och även i Sverige – som ju inte hade fått priset sedan 1994 – trodde nog fler på den andra kandidaten, Stewe Claesson, helt enkelt därför att romanförfattare i sådana här sammanhang brukar gå före lyriker. Allra mest överraskad var kanske Eva Ström själv. Hon hade lovat lokaltidningen Kristianstadbladet en initierad kommentar om vinnaren och hade ingen tanke på att vinnaren skulle bli hon själv.

– Fast, tillstår hon, när vi hade uppläsning i Riksdagshuset i Stockholm dagen före beslutet så tänkte jag att det jag skrivit kanske inte var så dumt i alla fall. Då kände jag ett väldigt självförtroende.

Jag träffar henne i hennes hem, en oljeeldad femtiotalsvilla i centrala Kristianstad, en dryg timma från Malmö med de nya Øresundstågen. Här bor och arbetar hon halva veckan, den andra halvan tillbringar hon i Stockholm som dagmamma för sitt första barnbarn. Det har gått två veckor sedan beskedet men inredningen vittnar fortfarande om uppståndelsen. Medan vi pratar anländer två nya blomsterhyllningar, den ena från Författarcentrum Syd.

Min relation till Eva går ungefär femton år tillbaka, då hon började skriva litteraturkritik i Sydsvenska Dagbladet, där jag var kulturredaktör. Hon har sedan dess varit en av tidningens ledande kritiker. Vi har därför haft rätt mycket kontakt genom åren, men det är första gången jag intervjuar henne.

Om man ska tala om Eva Ströms författarskap, som omspänner ett kvarts sekel och förutom den prisbelönade Revbensstäderna omfattar sju diktsamlingar, en novellsamling, två romaner och flera teaterpjäser, så är det ofrånkomligt att ta avstamp i hennes tidigare yrkeskarriär. I femton år arbetade hon som läkare och den erfarenheten har i allra högsta grad präglat hennes skrivande.

– Ja, det kan man nog säga. Jag gick ju in i den världen redan från det jag var arton år. Och jag gick verkligen in för uppgiften, nästan som ett kall. Jag arbetade som infektionsläkare, ofta i akutvården. Så jag fick se väldigt mycket, så många människor, så många öden, så många bilder som fortfarande kommer upp. Det gav mig en väldig livserfarenhet och, inte minst, en självkännedom.

Har du någon gång ångrat att du slutade som läkare?

– Nej. Det var så oerhört krävande. Ansvaret, det att man alltid måste vara skärpt, att man aldrig kan disponera
sin tid, det blir i längden oerhört slitsamt.

Men du kombinerade länge läkaryrket med författarskapet …

– Ja, jag tror skrivandet till att börja med fungerade som en ventil. Jag måste få ur mig alla de intryck jag samlade på mig. När man haft jour så kommer man, när anspänningen släpper, in i ett speciellt tillstånd, nästan som en berusning eller i varje fall ett annat sinnestillstånd.
I ett sådant rus skrev jag min första diktsamling, Den brinnande zeppelinaren. Det var egentligen inte min avsikt att bli författare … Jo, det var det nog. Jag skrev i min dagbok när jag var tolv år att jag ville bli författare … Fast just då var det ju min ambition att bli en väldigt bra
läkare. Men när jag läste genom vad jag skrivit så tyckte jag det var bra. Ja, jag greps av hybris, tyckte att det vare det bästa som skrevs i Sverige just då, och jag skickade det till Bonniers. Då sade jag till mig själv att om jag inte fick den antagen skulle jag aldrig skriva något mer. Men Bonniers gav ut den, på det nystatade »experimentella« förlaget Alba.

Att din läkarbakgrund skänkt dig ett rikt erfarenhetsstoff är uppenbart. Men har den också gett dig ett särskilt sätt att betrakta världen – och människorna?

– Jag minns att vi fick lära oss något som kallades »amoraliskt lyssnande«. Om någon berättade att hon funderade på att ta livet av sin man så skulle man inte säga »oh, så förfärligt« utan tvärtom uppmuntra henne att fortsätta öppna sig. Jag tycker det amoraliska lyssnandet
är ett bra begrepp. Och, jo, man förvärvar som läkare, vare sig man vill det eller inte, en objektifierande blick. En vana att iaktta och beskriva. Mina böcker är fulla av beskrivningar.

Den förmågan är naturligtvis en tillgång. Men kan den också vara en belastning? Finns det en oskuld som oåterkalleligen går förlorad vid den första obduktionen?

– Nej, svarar hon dröjande. Jag minns min första obduktion mycket tydligt. Det var en oerhört stark upplevelse. Det var på rättsmedicinska i Uppsala. En av dem som obducerades var en artonårig flicka som hade tagit livet av sig. Jag var själv arton och jag minns att jag tänkte att det kunde varit jag. Hon hade mascara kvar på ögonfransarna. Hon var så frisk, så funktionsduglig, så vacker … Och man öppnade livmodern på henne, kanske för att se om hon var gravid. Det tyckte jag nästan var ett övergrepp. Men det gjordes värdigt, respektfullt… Nu skulle det kanske väcka andra associationer. »Obducenten« har ju nästan blivit en kliché. Läkaren är ju över huvud taget en tvetydig nyckelgestalt i den moderna kulturen. Dr Mengeles ondska är mera upprörande än Hitlers egen.
– Eftersom han ska stå för det läkande och livgivande, ja.

Associationen är inte slumpmässig. Den första artikel Eva Ström skrev i Sydsvenskan handlade om Claude Lanzmanns film Shoa. Förintelsen utgör en mörk klangbotten i hennes författarskap, också när det inte är uttalat, som i Revbensstäderna. Och jag tycker mig förnimma en ambivalens inför just det goda som innesluter det onda.

– Jag läste under en tid allt om koncentrationslägren. Och det kusliga var att jag kunde identifiera mig med bödlarna. Jag kunde förstå deras avhumaniserande, objektifierande sätt att betrakta sina offer. Moralen är en tunn fernissa och den är beroende av strukturer, att man
får sova, äta sig mätt. Redan efter ett dygn utan sömn, utan mat, börjar de där strukturerna att luckras upp. Det kunde jag ibland uppleva under mina jourer. Även när man som läkare uttalade de empatiska formlerna, så gjorde man det utan att verkligen känna något, för det var nödvändigt att bevara den objekti? erande distansen. Den självinsikt som föddes ur den erfarenheten uppenbarade också mindre smickrande sidor hos en själv. Ja, man kan kanske tala om en förlorad oskuld. Men när jag lämnade läkaryrket så återfick jag åtminstone en del av den.

Hur ser du på Revbensstäderna i förhållande till ditt övriga verk?

– Jag tycker egentligen den är rätt lik mina övriga böcker. Det är samma teman som återkommer. Förhållandet till religionen å ena sidan och naturvetenskapen å den andra. Ett genomgående drag i allt jag skrivit är ett slags strävan efter närvaro i världen. I åttiotalspoesin var
det mycket diskussion om jaget, om huruvida det över huvud taget existerade. Så kom kriget på Balkan och sköt de filosofiska spetsfundigheterna i bakgrunden. Jag skrev Brandenburg som för att deklarera att »ja, jaget finns«. Den där viljan att vara i verkligheten tycker jag också kännetecknar Revbensstäderna.

Ett slående kännetecken för ditt författarskap är ju också mångsidigheten. Du är både lyriker, romanförfattare, dramatiker och, inte minst, kritiker. Ser du någon konflikt mellan rollerna som författare och kritiker?

– Ja, inte minst därför att kritiken ju tar tid från det egna skrivandet. Men när jag bestämde mig för att satsa på författarskapet, vilket var ett stort steg, så var det inkomsterna från kritiken som gjorde det möjligt. Man kan ju inte leva på den här sortens författarskap. Visst är
det ett dilemma att man skriver om sina kolleger. Men det är också en befrielse att även kunna ägna sig åt andras författarskap. Jag blir fortfarande upptänd av en riktigt god bok och känner en lust att skriva om den.

Som kritiker har du framför allt skrivit om svensk skönlitteratur, men även dansk …

– Ja, i Skåne har vi ju en naturlig närhet till Danmark och jag har försökt följa med i framför allt lyriken. Det finns ju så många fina danska lyriker. Som Pia Tafdrup. Eller årets kandidat, Morten Søndergaard, som jag tycker mycket om. Och Inger Christensen, som jag tycker borde få Nobelpriset.

Tycker du man kan tala om en nordisk litterär tradition?

– Ja, jag tycker nog det. Naturen, klimatet och kynnet i viss mån gör att vi förstår varandra på ett ganska självklart sätt. Det finns ett allvar i Norden som också går igen i bildkonsten, hos Munch och Lena Cronqvist, eller dagens filmmakare, von Trier och Moodysson.

Är det några författare som du själv känner dig särskilt befryndad med?

– Knut Hamsuns Pan är en av de böcker som betytt mycket för mig. Och Karen Blixen, fast det är svårt att känna sig befryndad med någon som är så magnifik och speciell. Inger Christensen, som sagt … Edith Södergran, naturligtvis, och de finlandssvenska modernisterna. Bland finska poeter Sirkka Turkka, som jag läst i Bo Carpelans översättning. Carpelan är också väldigt fin. När det gäller
den isländska och färöiska litteraturen så måste jag erkänna att jag inte känner den särskilt väl.

Till sist: Vad ska du göra nu? Är du rädd att priset ska hämma dig?

– Nobelprisvarningen, ler hon. Nej, för mig betyder priset ny energi. Jag kommer inte att bli mer försiktig utan tvärtom mera djärv. Jag känner ju att det jag skriver inte är det som »gäller« just nu. Vindarna blåser åt annat håll. Men jag behöver inte bry mig om det. Jag kan
experimentera så mycket jag vill. Priset har gett mig lust att skriva ännu mer.