|
Ryktet om kortprosans död är betydligt överdrivet
Något rör sig under ytan
AV MAGNUS ERIKSSON
För tio år sedan var novellen en död genre
i Sverige, konstnärligt och kommersiellt. Några
år senare fick den ett uppsving. Debutantutgivningen
dominerades av noveller och en kortprosaform, där korta
texter (sällan av prosalyrisk löd) bildade en episk
progression. Många av dessa böcker liknade mest
ofullbordade romaner. Novellen har också drabbats av
en backlash, en debatt där främst det starka Raymond
Carver-inflytandet ifrågasatts. Men debatten har fokuserat
på fel problem. Det är inte Carver som är
faran, utan de nedmonterade hantverkskraven. Hos en Jerker
Virdborg svällde novellen till ofullgången novella,
hos andra blev texten märkligt spänningslös;
det är som om man inte förstod den avgrund som öppnades
genom Carvers utsnittsestetik.
Det senaste året har vi också sett en rörelse
i motsatt riktning. Flera av 2002 års debutanter skriver
en episodisk (Anna Jörgensdotter, Oscar Danielson, Henric
Kullander) eller eruptiv prosa (Malte Persson, Frans Daniel
Nessle). Vi skulle kunna lyfta ut ett kapitel eller ett infall
ur deras romaner och få en novell eller en bit kortprosa.
Likväl ironiserar Malte Persson över kortprosatrenden
i Livet på den här planeten (Bonniers):
»Hej, jag heter Lola, vi befinner oss alltså på
Lammets folkhögskolas kurs i kreativ skrivning i vackra
omgivningar; här får vi lära oss att tänka
på olika genrer och på kvoten mellan antal träd
och antal hus i våra texter. Vi skriver kortprosa; kortprosa
är trendigt, och framför allt är den så
kort och bra att skriva och att läsa – vi lever
i ett stressat samhälle och det är bäst om
varje liten prosabit är lika lång som ett reklamavbrott
i TV och ryms mellan två perforeringar på vanligt
Edet kräpp.«
All kortprosa förtjänar dock inte gyckel. År
2000 debuterade Mara Lee med Kom (Vertigo). Det är en
serie erotiskt laddade impressioner, de flesta kortare än
tio rader. En sexakt på en strand ger den yttre ramen.
Inom den sker en förvandling, där dröm och
verklighet glider samman i en syntetisk tid. Mara Lee skriver
en åskådlig prosa, vars konkretion naglar fast
upplevelsens olika, vagt diffusa skikt, men som också
låter texten bevara sin spänning och gåtfullhet.
Inte heller förtjänar all samtida, yngre novellistik
att kritiseras. Cecilia Davidsson anknyter både till
amerikanska smutsrealister och det svenska fytiotalets novellkonst
(Stig Dagerman, Lars Ahlin, Tage Aurell). Hon debuterade 1994,
och år 2002 kom hennes tredje bok, Vänta på
vind (Bonniers). Det finns en stark och gåtfull kärna
i hennes berättelser, en existentiell belägenhet
som allt kretsar kring. Hennes berättelser blir likt
satelliter, som kretsar kring kärnan. De blixtbelyser,
de signalerar en ny bana, men hela tiden återvänder
de till den ouppklarade utgångspunkten.
Ty Cecilia Davidssons gestalter når inte varandra. De
lever inkapslade. Deras tal kretsar kring vardagligheter,
men så bränner det till. Några ord blottar
eller antyder ett oanat samband. Något rör sig
under ytan, något vill fram, men det saknar språk.
I den nya bokens titelnovell hör vi en kvinnas inre röst
under en båtutflykt. Hon förundras över att
båtens ägare inte gör några närmanden.
Hon tänker på ett samlag i bastun, som kanske finns
på ön de angör. Och hon blir illa berörd,
när mannen efter seglatsen säger att det inte var
så lyckat. Hon hade mest suttit och varit sur.
Det skulle räckt med ett ord, eller den hastiga smekning
innanför mannens byxlinning som kvinnan tänker på.
Men inget händer. Den uteblivna bekräftelsen på
det inre samförståndet formar erfarenheten i Cecilia
Davidssons noveller. Den sociala oförmågan speglar
även ett existentiellt dilemma. Texten öppnar ett
bråddjup. En djupare förståelse är inte
ens möjlig. Kvar finns bara ett dunkelt och dödsmärkt
hot.
Cecilia Davidssons gestalter lever i en klaustrofobisk tillvaro,
i främlingskap inför sig själva och livet.
Det är en erfarenhet som präglat de senaste tjugo
årens svenska prosa, både med realistiska och
antirealistiska förtecken. Erfarenheten har tolkats omväxlande
socialt, filosofiskt och psykologiskt. I Karl Johan Nilssons
bok Korsakovs syndrom (Bonniers), hans andra, gestaltas den
kliniskt. I tre längre berättelser skriver Nilsson
om människor som lever i den sjukliga minnesförlust,
eller den oförmåga att skapa minne och sammanhang,
som givit boken dess namn. Han går in i deras upplevelse
och ger språk åt något bortom språkliga
koder och generaliseringar. Nilsson skriver extremrealism,
en antipsykologi i Virginia Woolfs anda, där han fångar
medvetandet innan det stelnar till psykologisk typ.
En av de mer uppmärksammade svenska böckerna år
2002 var annars Ciona. En självbiologi (AlfabetaAnamma),
utgiven under pseudonymen Tamara T. Romanen handlar om sexualitet
och maskspel. Den kretsar kring två kvinnor: romanjaget
och den undanglidande Gabriella, alltid omtalad i tredje person.
Romanjaget iakttar Gab-riella, kvinnan som alltid tränger
sig emellan när hon förälskar sig.
Den iakttagande kvinnan forskar om olika sjöpungsarter.
Romanen har sitt namn efter Ciona intestinalis, en så
kallat solitär sjöpung. Sjöpungarna är
omgivna av ett skyddande hölje, och de tar upp näring
genom att filtrera vatten genom organismen. Den solitära
sjöpungen sitter fast. Kvinnan är också en
solitär. Hon sitter fast i en förnekelse av sin
sexualitet, liksom inkapslad i ett hölje. Hennes medvetande
blir ett indifferent filter som intrycken tränger genom.
Romanens detaljerade skildringar av sjöpungarnas liv
blir själsprojektioner. Även Gabriella kan vara
en projektion, en bärare av romanjagets driftsimpulser.
Ofta lockar hon jaget till en snabb förförelse,
en kravlös sexakt, för att ta över när
hon uttrycker sin tvekan. Men vi vet inte säkert. Texten
är på en gång öppen och sluten: öppen
i tolkningshänseende, sluten i sin erfarenhet. Och obönhörlig
i sin gestaltning av en kluven livs- och personlighetsupplevelse.
Det spekulerades åtskilligt i vem som dolde sig bakom
pseudonymen Tamara T. Carina Rydberg, Gabriella Håkansson
och Mara Lee nämndes. Alla förutsatte att författaren
var en kvinna. När romanen nominerades till Augustpriset
framträdde författaren, piloten Torkel Wächter.
Han var rädd att boken inte skulle tagits på allvar
om man vetat att den skrivits av en man. Det kan antyda att
främlingskapet (existentiellt, genusmässigt, socialt)
inte bara präglar litteraturen, utan även den litterära
offentligheten.
Magnus Eriksson är litteraturkritiker
|
