|
Litteraturens betydelse som nationsbyggare i Finland
Från krig till fred
AV TIMO HÄMÄLÄINEN
För fyrtio år sedan fördes det bokkrig i Finland.
Landet levde då av pappersindustri och jordbruk, de
stora årsklasserna började mellanskolan och männen
som varit iklädda arméns grå i hela fem
år (1939–1944) firade sina femtioårsdagar.
Norra delen av landet tömdes i rask takt på folk.
De flesta av dem landade i Sverige, i Göteborg, Uddevalla,
Trollhättan, Gislaved, Borås, och gud vet var.
De flydde från arbetslöshet i öst och räddade
folkhemmet i väst från arbetskraftsbrist.
Som president hade vi Urho Kekkonen och som rättesnöre
för det politiska och samhälleliga livet, till och
med för den ekonomiska verksamheten, ”goda och
förtroendefulla relationer till den östra grannen”.
Väinö Linna (1929–1992) hade ställt fram
en spegel för nationen att spegla sig i när han
skrev en bok om landets två krig (Okänd soldat).
Boken ruskade om den runebergska fosterländskheten och
Linnas följande, Här under Polstjärnan I–III
(1959–1962) kastade nytt ljus över republikens
tillblivelse och fick till stånd en diskussion bland
annat om partiskhet och objektivitet i historieskrivningen.
Linna var författare och genom litteraturen blev han
en storman, till och med akademiker. Litteraturen var ännu
fram till 1970-talet en väg till avancemang socialt sett
och enligt en undersökning värderades en författare
dåförtiden lika högt som en överste inom
armén.
Dessa stormansförfattare hade ofta bara gått i
folkskola, de var autodidakter. Toivo Pekkanens (1902–1957)
huvudperson Samuel Oino i romanen I fabrikens skugga, ter
sig idag närmast som en karikatyr på en arbetarklassintellektuell,
hur trovärdig han än annars är som typ. Också
Pekkanen blev till slut invald i Finlands akademi (ett par
år före sin död).
De bokkrig som Paavo Rintalas (1930–2001) Fjärrpatrullen
(1964, den hade året innan utkommit i original med titeln
Sissiluutnantti) och Hannu Salamas (f. 1936) Midsommardansen
(1964) startade innebar egentligen början på en
ny era och samtidigt en försvagning av litteraturens
ställning, för om något var bokkrigen ett
bevis på att litteraturen upplevdes som en viktig del
i nationsbygget.
Rintala sårade genom sin roman närmast frontofficerare,
lottor och folk som identifierade sig med dem. Salamas hädelse
tog andan av de religiöst sinnade.
Salama dömdes, men benådades senare av presidenten,
samtidigt försvann de sista tabuna i den finländska
litteraturen. Nationens litterära uppbyggnadsarbete fortsatte
visserligen, finländarna skrev socialrealistiska trilogier
och tetralogier i rikliga mått. Man beskrev utvecklingen
hos enskilda familjer, släkter, byar – följde
dem under några decennier fram till uppgång eller
fall.
Kalle Päätalo (1919–2000) är ett av monumenten
från den tiden. Han skrev tiotals romaner om sina uppväxtår
i Taivalkoski och belönades med professorstitel. I Päätalos
Finland betraktades fattigdom buren med stolthet, flit, driftighet,
ärlighet och sisu som stora dygder.
Det är långt från Päätalos Finland
till det Finland Kjell Westö (f. 1961) beskriver i sin
fjolårsroman Lang. Huvudperson i boken är Christian
Lang, en författare och TV-kändis vars popularitet
börjat dala och som får uppleva det svekfulla i
en strikt reglerad borgerlig offentlighet.
Langs Finland är ett till ytan mycket modernt land, ett
mobiltelefonernas och kommunikatorernas förlovade rike.
Finland är bäst i klassen, ett modelland inom EU
och penningunionen, hörsamt och ödmjukt.
Litteraturen garanterar inte längre idag socialt avancemang
utan det bästa sättet att nå nationens ytmedvetande
är televisionen och dess soffprogram. De består
bland annat av förnedringsritualer och -mekanismer, precis
som ”det riktiga livet”.”Det kan hända
att vi gör fel när vi just nu mäter allt i
snabbhet och pengar, det kan hända att vi gör skada
när vi hyllar ungdom och slagfärdighet och betraktar
erfarenhet och skröplighet som synonymer. Det är
alldeles möjligt att vi lever i en kulturell nedgångsperiod.
Men vi har inget annat val än att bejaka de strukturer
och den masspsykologi som råder. Att montera ned alltihop
skulle kosta ofantligt mycket pengar och också innebära
ett enormt slöseri med mänsklig begåvning
och tekniska resurser”, säger ägaren till
en TV-kanal i romanen när han ger sparken åt Lang
från hans programledarpost.
Westös roman är en moralitet om vår tid och
våra urgamla seder, och samtidigt en intressant beskrivning
av passionen, av dess krav och dess offer. En viktig, tidsbeskrivande
iakttagelse i romanen är att samlag blivit ett lättare
sätt att dela den gemensamma tiden än ett öppet
och ärligt samtal.
Lang var en av sex kandidater till Finlands största romanpris,
Finlandiapriset. Prisvalnämndens ordförande, bibliotekarie
Maija Berndtson ansåg att det inte skett någon
förändring i den finländska litteraturen utan
tyckte att den fortsätter förvalta det snellmanska
arvet och bygger upp den nationella identiteten – fosterlandet
är fortfarande centralpunkten.
”Vad gäller samhällsbeskrivningen har vi fastnat
i ett krigstida och efterkrigstida Finland och det verkar
som om vi inte kom vidare. Det tycks vara lättare att
beskriva svårigheter i det förflutna, människors
liv i Fattigfinland, än att skapa en djup och mångsidig
bild av dagens förmögna och välmående
samhälle som bakgrund till människoskildringen”,
klagade Berndtson.
Jag vet inte om hon har fog för sitt klagande, men jag
betvivlar.
Man kan förstås ställa alla möjliga krav
på litteraturen, vilket vi mycket väl minns i detta
land. Att åstadkomma en dagsaktuell kommentar eller
en sociologisk rapport eller en belåtenhet-ickebelåtenhetsbarometer
torde ändå vara en främmande uppgift för
litteraturen. Hannu Raittila, Finlandiavinnaren från
år 2001, svarade Berndtson i en kolumn i Helsingin Sanomat
och han sa bland annat att ”ett ämnes betydelse
inom litteraturen knappast bara kan värderas utifrån
om ämnet är aktuellt eller inte”.
”Nutiden utgör material för otåliga,
tomma medier. Litteratur blir det av nutiden först när
den förvandlats till dåtid. Den får sitt
innehåll först när den ses utifrån den
kommande nutidens tolkningshorisont”, skrev Raittila.
En av fjolårets starka finländska romaner var Tom
Sandqvists (f. 1954) Det turkiska huset. En berättelse
på liv och död. Sandqvist skriver i fiktiv form
om sin far, en far som försvann, en far som han såg
skymten av bara i tidningarna, på konstsidan eller i
skvallerspalten. Det turkiska huset handlar om en familjs
fyra generationer män, den handlar om medborgarkriget
(i detta fall även om klasskriget), om senare krig, om
barndomen, om längtan, om minnen, om minnet, och kanske
också om försoning och försonande, när
fadern till slut återfinns. Och därigenom även
om författaren och hans kall.
Den finländska nutidsförfattaren skiljer sig från
de tidigare generationernas nationsbyggare inte bara genom
sin högre utbildning utan också för att han
är mycket annat än romanförfattare. Han kanske
skriver hörspel, krönikor, kåserier, TV-serier,
har en egen TV-”kolumn”, uppträder flitigt
i tabloid- och damtidningar och så vidare.
Kari Hotakainen – Finlandiavinnare 2002 – är
en sådan tusenkonstnär. Han är inte bara författare
utan har också fungerat som journalist och reklamman.
Han har publicerat texter i en en mängd olika genrer
och recenserat film på TV.
Hotakainens (f.1957) prisvinnande roman heter kort och gott
Juoksuhaudantie (Skyttegravsvägen) och den handllar om
den finske mannen, om hans äktenskap, hans familj, hans
boende i dagens Helsingfors och hur han klarar sig ur en högst
knepig situation.
Recensenterna har berömt boken för dess samhälleliga
dimension. ”När Hotakainen nu skriver om sin egen
generation, om ”hemmafrontmännen”, gör
han det i relation till de män som på fyrtiotalet
kom hem från kriget. Det var män som hade bevarat
landet och som i arv till sina söner gett dem ”fåordigheten
och kvinnoskräcken”. De hade kommit hem från
fronten med sinnet i skärvor, och de kunde aldrig förstå
att någon efter kriget på allvar kunde tala om
problem”, skrev Kristina Rotkirch i sin lovsång
över Hotakainens roman i radioprogrammet Jag läste
häromdagen. Kari Hotakainen skriver alltså om det
nutida, urbana Finland, och frågar vad som hänt
oss efter kriget.
Detsamma frågar på sätt och vis Juha Seppälä
(f. 1956) vars nyaste roman Yhtiökumppanit (Bolagskumpanerna)
fick alltför lite uppmärksamhet i höstas. Det
kan hända att Seppäläs mycket disciplinerade,
hårt skruvade språk och raka förhållningssätt
till sitt tema blev för mycket för kritikerna.
Seppälä har liksom Kjell Westö skrivit en moralitet.
Huvudpersonen i hans bok, en innehållsproducent, jobbar
inom ett IT-bolag och blir förmögen. Sakta men säkert
börjar bolaget gå utför. Känslolösheten,
kylan i människorelationerna och vardagligheten dominerar
också huvudpersonens äktenskap och familjeliv,
som i boken fungerar som den ”verkställande kärnan”.
Och i bakgrunden och i tillbakablickarna finns kriget.
Kriget är närvarande på många sätt
i nutidslitteraturen, i så gott som alla dess genrer
och det överraskande är att den egentliga krigslitteraturen
– skönlitteraturen om krigen 1939–1944 –
fortfarande är mycket populär. Ödemarkskrigarnas
sonsonssöner börjar redan kunna läsa, och de
läser hjälteberättelser – för i
huvudsak är de just hjältehistorier – om de
modiga finländska soldaternas krigsinsatser.
Beskrivande är att den mest omdiskuterade boken hösten
2001 var Ulla-Lena Lundbergs (f. 1947) Marsipansoldaten, där
hon delvis utgående från bevarad brevkorrespondens
berättar om mat, om magens njutningar i det krigförande
Finland både vid fronten och vid hemmafronten. Det sades
om tonen i Lundbergs bok att den är alltför glättig
för att passa det allvarliga ämnet. Ett par sakfel
i texten räckte till för att boken skulle uteslutas
ur det som räknas till den fosterländska kanon.
Typiskt för den finländska litteraturen är
att stora historiska händelser som krigen ständigt
återkommer som teman. Att behandla samhället och
historien är vanligt både i den finlandssvenska
och den finskspråkiga litteraturen. Den unga nationen
analyserar sig själv.
Vad gäller den rikssvenska litteraturen kan man jämföra
med intresset för nationens gamla och ärorika förflutna
i denna vår enligt vissa så ”historielösa”
tid. Under det senaste decenniet har det i Sverige utkommit
en mängd biografier över stormän, ända
från Gustav Vasa till Tage Erlander. Augustpriset för
fackböcker år 2002 vanns till exempel av Lars-Olof
Larssons biografi över Gustav Vasa. Och Gunnar Wetterbergs
tegelstenar över Axel Oxenstierna blev en kritiker- och
försäljningssuccé. Peter Englund gav i sitt
verk Ofredsår Sverige stormaktstiden tillbaka och Jan
Guillou har med sin Arn-serie gett kungadömet en ärbar
födelse och historisk början. Den lite äldre
nationen hittar storheten i sitt förflutna.
Timo Hämäläinen är litteraturkritiker
|
