Nomineret til Nordisk Råds Litteraturpris 2003

Kraftmätning mellan nu och då

AV JOHN SWEDENMARK

Jóhann Hjálmarsson
Hljóðleikar (Tystnaderna)
Hörpuútgafán. IS

Ett av de centrala projekten inom poetisk modernism är att skriva in sig i historien, att vilja närvara i ord. Jóhann Hjálmarsson fyller det uppdraget på ett eminent sätt. Hljóðleikar är hans sjuttonde insats som »borgerlig poet«, för att låna ett uttryck från en av sjuttiotalsdiktsamlingarna, och träffsäkerheten är alltjämt ren och oförfalskad.
Den nya bokens poetiska universum förfogar över två urkällor, bägge lika självklara: havet och litteraturhistorien. Härstamningen från fiskare parallellställs med den djupa isländska litterära traditionen. Några längre dikter behandlar ett drunkningstema ur perspektivet av den som förgäves väntar på strand, andra utgår från klangen av ett fornt diktcitat, en stämning ur någon av de gamla sagorna – eller en älvasol ur folktron. Den vågskummande finalen lever sig in i Leifur Eirikssons besök i Vinland (i Erik den Rödes saga). Tyngdpunkten ligger dock på upptäckarens osäkerhet och missmod, särskilt i samband med den episod där sierskan konsulteras:

Munu aðrir firðir opnast
En fimbulsjór hjartans?
Kommer andra fjordar att öppnas
än hjärtats stränga hav?

Havet och litteraturen bildar sedan fond till en mångfald nutidsrelaterade impressioner, tänkespråk och tavlor (Jóhann är som alltid intensivt befryndad med bildkonsten). Tack vare detta djup får samtidsreflektionerna relevans och riktning; handlar det så om notater från författarresor världen över, anrop till modernistiska kollegor (Sachs, Montale), bokslutsliknande varma kärleksdikter eller plågade vanitasmotiv – allting är liksom skrivet på intellektuellt uppdrag av det förflutna. Man kunde tänka sig formeln: vi tar vid i förfädernas kamp (och skapande) genom att försöka begripa det liv som blev vårt; också en kort fundering kring hotellpersonalens självupptagenhet får därvid tung metafysisk laddning. Där heter det bland annat:

Þjónarnir snúa baki í gestina.
Flestir gestanna eru þolinmóðir
og gera ekki vart við sig
fyrr en eftir langt afskiptaleysi

Kyparna vänder ryggarna mot gästerna.
De flesta gäster är tålmodiga
och ger sig inte til känna
förrän efter att de länge förfördelats

Detta är en protest som verkar mild till sinnes, men som lika överlagt som de mer påkostade numren ritar upp en situation av intellektuellt och existentiellt trångmål, en frustration som handlar om poesins villkor överhuvudtaget.
När nutiden och det förflutna på detta vis ställs mot varandra blir det en svår fråga vilkendera som går segrande ur kraftmätningen. Utan tvekan dominerar det sistnämnda. Det enskilda livet är kort och begränsat, och individens slutliga samrinnande med traditionen äger ju tyvärr rum utanför medvetandets horisont. Å andra sidan har den levande poeten privilegiet att åstadkomma ett unikt röstavtryck: bokens vältempererade klanger samlar sig minnesvärt till en stilla förnimmelse av personligt utkkngande, till exempel i bultande rader som dessa:

Vi hugsum um hve líf okkar
líði skjótt, hvernig skuggar daganna lengdust
uns þeir runnu saman við myrkrið,
yrðu sjálft myrkrið

Vi tänkte på hur vårt liv
förgår snabbt, hur dagarnas skuggor blir längre
tills de blir ett med mörkret,
blir självaste mörkret

John Swedenmark är författare och litteraturkritiker