| Poetisk och politisk medvetenhet
präglar den unga litteraturen
En ny litteraritet tar form
Av Ingmar Lemhagen
Det händer varje år att det kommer ut viktiga
böcker, som inte får den uppmärksamhet de
är värda. En sådan var förra året
Åsa Stenwalls Portföljen i skogen, med underrubriken
”Kvinnor och modernitet i det sena 1900-talets finlandssvenska
litteratur”.
Avsikten med boken är att undersöka kvinnobilden
i den nyaste litteraturen, men för att kunna göra
det tar hon sig före att sammanfatta de senaste decenniernas
litterära utveckling. Hennes utgångspunkt är
1970-talets kvinnolitteraturforskning och hon ger i förbifarten
en översikt över diskussionen i såväl
Finland och Sverige som Danmark, men ambitionen är i
lika hög grad att förflytta sitt eget perspektiv
genom att ställa 70-talets frågor till texter som
inte är uttalat feministiska. Frågor om identitet
och samhälle, förtryck och uppror ses rentav som
byggstenar till en framtida ”litteraturhistoria som
beaktar båda könen”.
Det är en bred och perspektivrik framställning,
som så småningom får Stenwall att ställa
kulturkritiken i Henrika Ringboms roman Martina Dagers längtan
mot det programmatiska upproret i Monika Fagerholms roman
Diva (båda 1998). Snarare än en utvecklingsroman
kan Martina Dagers längtan beskrivas som en avvecklingsroman,
ned mot en lägre, närmast språklös grund;
i Diva däremot skapas ett nytt alfabete som låter
den tonåriga hjältinnan bli något hon (ännu)
inte är i ett språk, som överskrider gränsen
för vad romanprosa brukar vara.
Å ena sidan alltså en litteratur som vänt
tillbaka till äldre traditioner (med Ringbom, Mikaela
Sundström och Katarina Gäddnäs som exempel),
å andra sidan Diva som utopiskt exempel på en
litteratur som rentav kräver en helt ny läsart.
Och vad kan vi då vänta oss i framtiden? Åsa
Stenwall väljer det utopiska alternativet. Med två
debutböcker från 1999, Catharina Gripenbergs På
diabilden är huvudet proppfullt av lycka och Monika Ålgars
Under Teresas svarta naglar, avslutar hon sin bok med kapitlet
”Unga kvinnor erövrar scenen”.
Så blir ungdom på klassiskt vis ett löfte
om det som ska komma. I andra fall ses den lika gärna
som utgångspunkten, något som man lämnar
bakom sig. Som i Kristine Næss bok från i höstas
Rita blir forfatter. Romanens Rita befinner sig i ett ungdomligt
tomrum. Hon läser på universitet och hon tjänar
pengar som städerska men får ingen proportion på
sitt liv. Det finns en plågsam klyfta mellan de fantasier
som styr hennes handlingar och den verklighet handlingarna
utspelar sig i. Hon säger sig att hon måste bli
en annan och med det syftet reser hon till Sverige för
att gå på skrivarkurs. Men hon står inte
ut på skolan heller och inte långt därefter
är hon tillbaka i Oslo, tillbaka till utgångspunkten.
Ingenting har förändrat sig. Tycks det.
Kristine Næss leker som romantiteln anger med flickboksgenren.
Där går det en rak väg mellan dröm och
uppfyllelse men Rita förirrar sig ut på en omväg
och det blir till sist den erfarenheten som förändrar
henne. Inte skrivarkursen men beslutet att resa dit. Ett beslut
som kan komma att göra henne till författare. (Romanen
själv är bekräftelsen.)
Nu kan hon ställa frågor till sig själv.
”Hun ser på hendene sine. Det er vanskelig å
bedømme størrelsen. Og på hvilken måte
henger de sammen med henne selv? Er de barnlige eller voksne?
Er hun ung eller gammel? Hun vet hun er ung. Men er hun det
på ordentlig, gjør hun det som unge mennesker
skal?”
Punktromaner
Under året är det framför allt en rad äldre
författare, som författat barn- och ungdomsskildringar
(Vagn Lundbye, Henrik Nordbrandt, Lars Amund Vaage, Niels
Fredrik Dahl, Beate Grimsrud, Tom Sandqvist), men nog finns
det också många som debuterat med barn- och uppväxthistorier.
I Svenskfinland: Annika Sandelin, Regnpoetens dotter och Malin
Kivelä, Australien är också en ö. Sandelins
bok är finurligt komponerad och poetisk på ett
lite lillgammalt vis; Kivelä drar nytta av sin lilla
huvudpersons vetgirighet och borrar sig steg för steg
djupare in i sin historia. I Sverige Sara Villius ordknappa
flickportätt Nej, det är en snöklump, Pauline
Wolffs utsökt vackra och balanserade Bilder av Malin
och Anna Jörgensdotters Pappa Pralin med den unga Andrea
i centrum som än dras ned i förnedring och självömkan,
än fylls av en oemotståndlig kraft likt en Fagerholmsk
Diva. I Danmark och Norge: Kim Blæsbjergs Fælder,
Heidi Marie Krizniks cirkusroman Applaus och Inger Bråtveits
språkmedvetna Munn mot ein frosen fjord. Och pojkarna:
Folkhemsabsurdism i Johannes Sjögrens Backabo, förortssurrealism
i Daniel Sjölins Orons bror och dansken Jeff Matthews
Halality, som inte vill något hellre än fylla sida
upp och sida ner med ungdomens egna ord men ändå
inte kan mäta sig med den lediga språkföringen
i Jakob Ejersbos pundarroman Nordkraft.
Vanligen görs debuten i litet format. Kortprosan (eller
punktromanen för att använda en från början
norsk term) var det sena 1900-talets genre och den lever vidare.
I hela Norden har novellen fått en renässans, ja,
i så hög grad att den utvecklat en säregen
inhemsk modell, återhållsam i tonen, ordknapp,
kontrollerad, fri från symboler och full av skit i Raymond
Carvers efterföljd. Faran är, menar kritikerna,
att novellen blir ett med sin kliché. Och Dagens Nyheters
Åsa Beckman tillfogar: ”Men ingen talar om romanen.”
Debatten förs som om man tror att litteraturens genrer
utvecklas i isolerade banor. Punktromanen har tvärtom
fungerat som en kritisk undersökning av romangenren,
arbetet med novellen har fåttt konsekvenser för
prosan i sin helhet; vi ser också hur alltfler författare
lämnat korttexterna till förmån för en
ny roman. (Till exempel Christina Hesseholdt i Danmark, Steffen
Sørum i Norge, Jerker Virdborg i Sverige.)
Frågan är om det inte under alla dessa manövrar
i genredjungeln finns rottrådar som väver samman
texterna, om det inte är i färd att växa fram
en ny och till stora delar obeskriven litteraritet.
Informell offentlighet
De unga författarna är erfarna, beresta, belästa
(i någon mån), begåvade, betrodda. De är
filmregissörer, bildkonstnärer, skådespelare,
fredsobservatörer, legosoldater, konfliktsforskare, journalister,
reklammän. Skrivarkurserna, småförlagen, tidskrifterna,
nätsajterna har utvecklats till en egen litterär
offentlighet, inte någon undergroundkultur utan en informell,
fri sfär med många engagerade och kunniga aktörer.
Och gud nåde de förlag som inte förmår
hålla kontakt med det som sker där.
Och det händer mycket. Det slående är den
samlade uppslagsrikedomen, aptiten, energin som kommer till
uttryck t.ex. i tidskrifter som Vinduet, Vagant, OEI, nya
BLM, Den blå port, Banana Split, Øverste Kirurgiske.
Sitt bidrag till genredebatten gav det danska litteraturkirurgkollektivet
genom att fylla en hel avdelning i tidskriften med förslag
till nya genrer. Här finns ingen ängslan för
att sumpa de bästa idéerna (ØK 26/2001):
Karamelpoesi. Sabeldansersange. Drypstenshuleslang. Musketérdigte.
Kornmodselegier. Ferniseringsnotater. Kavalergangarter. Kameluldsprosa.
Balkontaler. Frisvømmerserenade. Meningsfælder,
krumspringslyrik. Et hundeliv, dyrepasserfortælling.
Maskepismer. Smagforstærkerepos. Gåsehudsnovelle.
Sulfotropismer. Arm i arm, ærtehalmssonetter. Fyraftenssange.
Kompilatörerna heter Jens Blendstrup och Niels Henrik
Svarre Nielsen, skribenter som med förkärlek utvecklat
sig underjordiskt. En svensk motsvarighet skulle kunna vara
Niklas Darke, vars manus de etablerade förlagen inte
velat ta i. Inte desto mindre är han utgivare av motkulturens
nordiska hit, Ola Juléns diktsamling Orissa, och kritiker
i BLM. I Allt om böcker (3/2001) får han också
lägga ut texten kring vad som krävs av en författare
idag:
”Man ska ha jobbat i gruva. Man ska ha en bra bil så
att man snabbt kan ta sig till platser där man behövs.
Man ska uttala 1900-talet så här: nittnatalä.
Man ska ha rätt stor röv. Man ska hoppas och längta,
längta och hoppas. Man får gärna heta Hörru,
för det är vad alla ändå kallar en. Man
ska inte bli arg när något går sönder.[---]
Man ska göra filmer om barn i andra länder, till
exempel Afrika. Man ska vara den som till sist lyckas trösta
det där jävla Knyttet. Man ska ligga på ett
tak av tjärpapp och onanera och sedan gå tillbaka
till kontoret som om ingenting har hänt. Där det
finns ett stråk av glädje ska man strö en
näve sorg”.
Och så gör Darke. Mitt i larvigheten strör
han ett stråk allvar.
Det nya med de nya författarna är, menar jag, den
litterära medvetenheten. En gång var medvetenhet
något man kunde skaffa sig, något man kunde välja
(eller välja bort). Nu är den ett villkor, även
om den kan se ut på många sätt. (Det är
just det som utgör medvetenheten.) Det handlar om poetik
och politik.
Poetologiskt alltså en språklig aktivism som inkorporerar
konkretism, Language poetry och poststrukturalistisk teori
såväl som masskulturens kommersiellt grundade språksabotage.
Till exempel Malte Perssons seriellt komponerade slapstickroman
Livet på den här planeten (2002). Ett svalare temperament
som dansken Lars Frost kan komponera sin roman Allermest undrer
det mig at vi kan glemme (2001) efter innehållsförteckningen
i Robbe-Grillets programskrift Pour un nouvau roman och på
så sätt spela ut fiktion och reflektion mot varandra,
och samtidigt i en annan bok, Kærlighed til fædrelandet
var drivkraften, göra en Jyllandsresa tillsammans med
tre författarkollegor (Jeppe Brixvold, Pablo Henrik Llambias,
Lars Skinnebach) – och så spela ut deras berättelser
mot varandra.
Politiskt
Man har gång på gång efterlyst en politisk
litteratur utan att lägga märke till den som redan
finns. Medvetenheten om världens tillstånd finns
där hela tiden, som en lokal utsiktspunkt (plats, dialekt,
identitet) mot den globala rundscenen (språkförbistring,
fundamentalism, utbytbarhet som livsvillkor) och tränger
sig in i skrivandet. Och förändrar det skrivna.
Mats Kolmisoppis novellsamling Jag menar nu (2001) består
av en serie stationer på jordens yta mellan vilka berättaren
förflyttar sig. Faktiska och imaginära orter hanteras
lika (”Nippon, Nagasaki och Hiroshima, Yakuza och Sony,
Mitsubishi, Subatsu-Samuraj-Sumo-Sushi”), och varje
plats har sin grupp med sin speciella egenart, sitt språk;
pojkgänget som röjer på stan, hackers, skateboardåkare,
kampsportsutövare, anarkister och autonoma – deras
scen registreras solidariskt men de skilda episoderna träder
inte i förbindelse med varandra; de är bara samtidiga
och därmed samtida.
Och Maria Zennström skriver om det sönderfallande
Sovjetimperiet (Katarinas sovjetiska upplevelser, 2001), Aage
Borchgrevink om det sönderfallande Albanien (Arkivene,
2000), Henrik Hovland om det sönderslitna Latinamerika
(Amputasjon, 2001), Ingvild Burkey om Bosnien (Intervju med
den hjemvendte helten, 2002), Heidi Marie Kriznik med Östeuropa
som bakgrund (Applaus, 2002). Kriznik är en av de nya
röster som tematiserar folkförflyttningarna och
kulturmötena. Alejandro Leiva Wenger är en annan
(Till vår ära, 2001) och Steffen Sørum skriver
sin roman Fundamentalt nå (2002) i gestalt av pseudonymen
Kazzab al-Abyad. De levererar alla sin bit till ett pusslet,
men frågan är om det pusslet längre kan läggas.
Nollsummespel
Jerker Virdborgs roman Svart Krabba (2002) berättar om
fyra grabbar som sänds ut på ett självmordsuppdrag
i kriget. Man kommer att tänka på striderna i forna
Jugoslavien (och närmast på en roman som Jens Martin
Eriksens Vinter ved daggry) men här är krigsskådeplatsen
vagt skandinavisk. Vad konflikten gäller och vad uppdraget
har för syfte förblir oklart. Det de ska göra
är transportera förslutna kapslar genom fiendelinjen
på skridsko över frusna isar.
Man kan läsa det långsträckta islandskapet
i Virdborgs roman (liksom i Lotta Lotass hårt kontrollerade
debutroman Kallkällan 2000) som en ironisk kontrast till
den s.k. isbergsteknik man mekaniskt velat finna i den nya
prosan. Här finns inget djup som ger mening åt
övergivenheten, bara tomrum, vithet, yta. Vad finns det
då att ta fasta på? Pojkarna pratar:
”Du själv ser ju inte så gammal ut menar
jag? ”
Granviks blick for fram och tillbaka längs bordskivan.
”Slappna av, jag undrar ju bara”, Börjesson
log, ”hur gammal du är, du behöver ju inte
mer än svara? ”
”Tjugotre”, sa Granvik.
”Jaså. Själv är jag tjugosex.”
Han gav Edh en frågande blick.
”Fyller tjugofem snart.”
”Tjugofem. Då blir vi som tre bröder nästan,
och jag blir storebror då.”
De hänger övergivet upp sig på ålder
och berättaren kan inte hjälpa dem. I torr, registrerande
ton (som kan föra tankarna till Per Olof Sundman eller
Peter Seeberg) töms romanen på mening, blir demonstrativt
poänglös.
Någon har dem i sitt våld men vilka det är
kan man inte veta. Det är inte en fråga om demokrati
och diktatur, vänster och höger, makten och folket.
Det är individen mot systemet, som inte har något
namn
I Abu Rasuls roman Macht und Rebel, Skandinavisk misantropi
2 (2002) spelas makt och opposition ut mot varandra i ett
nollsummespel. Den politiska analysen vill visa att politik
inte längre är möjligt. Kulturen och motkulturen
existerar i en fullständig symbios, varje revolt tjänar
till att smörja hjulen i ekonomin. Kapitalet behöver
protesten för att profilera sina tjänster, varje
alternativ idé förstärker systemet och köps
upp. Kampanjparollen No Logo är själv ett varumärke.
Romanen illustrerar detta genom en rad deformerade versioner
av kända varumärken (Opel blir Dopel, Ikea blir
Idea, Nike blir Kein) sida vid sida med gamla nazizymboler.
Ungdom framträder som pedofili, kulturell identitet uttrycker
sig som rasism i en junkprosa som blandar kitsch, kommers
och perversioner och anstränger sig att överträffa
världen i smaklöshet.
Abu Rasul är en pseudonym för bildkonstnären
Matias Faldbakken, som dundrade in på den litterära
scenen förra året med sin roman, The Cocka Hola
Company. Och frågan är vad han är för
en sorts författare. Macht und Rebel har knappast någon
intrig, men situationer, knappast några personer, men
idéer som fått kropp. Mindre än som fiktion
läser man den som demonstration, ja, rentav en installation
förklädd till roman. En installation behöver
ingen berättare, den kräver betraktare, deltagare.
Så är det med Macht und Rebel. Romanen pratar men
pseudonymen Abu Rasul befriar den från bördan att
söka sig en författare.
Rasul och Virdborg står för två motsatta
strategier: spränga de språkliga ramarna eller
skapa något nytt inom litterära konturer. På
en grundläggande punkt överensstämmer de. Förklaringar
är omöjliga, beskrivningar är fortfarande en
möjlighet.
Ingmar Lemhagen är litteraturkritiker och lärare
vid Nordens författarskola på Biskops Arnö
i Sverige
|
