Med realismen som vägvisare

Af Robert Åsbacka

1
Då jag växte upp i Finland, Österbotten, fanns ett talesätt vi brukade använda då någon velat briljera, men inte lyckats så bra. Vi sa då att han, för som jag minns det var det mest män som sysslade med detta, att han „drunknat i konsten“.
Det kunde till exempel röra sig om någon som var bra att klättra på stegar, och visste om det. Och visste att andra visste. Då räckte det kanske inte längre med att bara vigt klättra upp till en hängränna, med några spikar i fickan och hammaren stucken i bältet. Då kanske han bestämde sig för att ta sågen och vattenpasset på en gång, då han ändå var på väg upp, eftersom det inte var så nödvändigt att hålla i sig.
De som senare berättade om fallet, sa då antagligen just detta, att han drunknat i konsten.
Det här är något jag som författare senare haft anledning att tänka på. För visst är det så att vi, oftare än andra, befinner oss i själva riskzonen. Det är ju där vi ska vara: vi ska så konstfullt som möjligt berätta våra historier, och samtidigt bara använda de konster nöden kräver.
Den avvägningen är svår. Att skriva en roman är inte riktigt samma sak som att byta en hängränna, och skillnaden består främst i att då man byter en hängränna vet man, i bästa fall, hur arbetet ska gå till och framförallt hur resultatet ska se ut.
Det vet man aldrig med en roman. Varje roman ska vara en som aldrig skrivits förr.
Det har skrivits ganska många romaner, så även om målsättningen är bra är resultatet svåruppnåeligt. I det läget är det lätt hänt att man börjar briljera med sina verktyg i stället för att så effektivt som möjligt berätta den historia man borde berätta.

2
Det är svårt att ta den uppfinnare som klagar över att allt redan är uppfunnet på allvar. Och detsamma borde rimligtvis gälla författare som hävdar att alla historier är berättade. Det är de naturligtvis inte, det är bara det att historier som inte är berättade är svåra att få syn på. Lika svåra som den egna kulturens tabun, eller det som ständigt befinner sig bakom din rygg.
Ändå är det just det vi hela tiden måste försöka; säga det som inte sagts, hitta den döda vinkeln, de tomma ytorna, glappen i verkligheten. Och det är först då vi hittat, börjat ana, för i den här branschen vet man sällan något, som det är dags att fundera på hur vi ska gå tillväga, hur mejsla ut, hur få fram, hur med hjälp av det skrivna språket kunna tänka en bit längre. Och inte minst: hur göra allt detta tillsammans med en läsare.
För en av mina drömmar, en av de viktigare, är att skriva böcker för alla. Det handlar inte om stora försäljningssiffror, även om jag inte på något kraftfullt sätt skulle protestera mot vare sig spridning eller inkomst, utan det handlar om en bok som är så enkel och så intrikat att den klarar såväl en snabbgenomläsning som tio begrundande omläsningar.
Och här har man stor nytta av realismen som vägvisare. Samtidigt som man bör komma ihåg att berättelsen ibland kräver tillvägagångssätt som driver oss långt ut i realismens utmarker, och det kan till och med hända att vi någon gång måste spränga gränserna.
Jag tänker mig en berättelse som ger sig ut i en terräng, inledningsvis lättforcerad, men efterhand allt svårare. Berättaren måste ständigt vända sig om, se till att så många som möjligt följer med, och stöter man på ett vattendrag, och upptäcker att flera av de efterföljande saknar de stövlar man själv har, då gäller det att ta en annan väg, att använda sin kreativitet till fullo och söka en bro, tätt placerade stenar eller andra sätt att ta sig över utan alltför stort manfall.
Man kan naturligtvis också trava vidare, ensam i sina litterära sjöstövlar, medan hopen står på andra sidan och ser en försvinna mot ett avlägset och okänt mål.
Det är riskfyllda expeditioner som, i värsta fall, leder till att vi drunknar i konsten och läsaren lämnar oss på halva vägen.
Sådant händer, och sådant måste hända. Men det bör ses som olycksfall.

3
I den finlandssvenska litteraturen kommer arbetarklassen sällan till tals. Det är allmänt känt och inget att här fördjupa sig i. Man kan säga att den finlandssvenska arbetarlitteraturen karakteriseras av att den inte finns.
Fast den finns förstås, men bara lite grann. Vi har Anita Wikman, och några till. Bra författare, huvudsakligen kvinnliga, men procentuellt få.
En sträng definition av arbetarlitteratur är att den skrivs om, av och för arbetarklassen.
Det första, om, är relativt lätt att åstadkomma. Det andra, av, blir genast lite svårare. Men det är först då vi kommer till det sista, för, som de verkliga svårigheterna träder fram.
För hur ska man bära sig åt för att skriva en bok för människor som vanligen inte läser böcker?
Nu finns det ju naturligtvis många, väldigt många, ur arbetarklass som läser. Men ta nu den som inte frivilligt rört en bok sedan skoltiden, och som ogärna börjar med det nu, mitt i livet. Hur når man den personen?
Det finns en utbredd föreställning som säger att konst och litteratur, gärna poesi, det förstår man bara man slappnar av, låter verket tala, inte går in med förutfattade meningar, öppnar sig.
Det är naturligtvis strunt, och det vet alla. Att läsa är något man lär sig, från grundskolans „mor ror, far är rar“ – där man samtidigt får de grundläggande könsrollerna klargjorda – till gymnasie- och universitetstidens James Joyce och Virginia Woolf.
I slutet av åttio-, början av nittiotalet läste jag en hel del av den ryske teoretikern Michail Bachtin. En av hans mer intressanta essäer heter, i engelsk översättning, „The Problem of Speech Genres“, och handlar om hur vi talar, yttrar oss, i ett slag av färdigstöpta former. Den lyssnare/läsare som känner till genren vet redan från inledningsorden på ett ungefär vart det hela kommer att ta vägen, vad man kan förvänta sig, och har därmed också mycket större förutsättningar att förstå.
Det här tror jag är viktigt. För genom vårt val av sätt att tala, väljer vi också vem vi talar till.
Däremot tror jag inte det är så att vi kan välja våra läsare, vi vill det gärna, och borde kanske också försöka lite oftare än vi gör. Men hur vi än försöker är det sällan vi lyckas.
Betydligt lättare är att välja bort läsare genom vårt sätt att tala, genom att välja en genre som utesluter vissa grupper. Och de här grupperna utesluts inte genom att de har begåvats med lägre intelligens eller oförmåga till djupare tankearbete. Det handlar helt enkelt om vana: har du stött på genren förr, eller har du inte stött på genren förr.
Den genre de flesta stött på, är den vi använder då vi förklarar för grannen varför bilen inte gick igenom besiktningen, eller om då senaste barnet skulle födas och taxichauffören körde fast i en snödriva medan värkarna kom allt tätare.
Man hamnar i den så kallade realismen. Är man intresserad av vad samhället gör med individen, och individen med samhället, kanske man till och med hamnar i socialrealismen. Ett i det svenska språket starkt negativt laddat ord, ofta förbundet med „tråkig“ och „grå“.
Det är i dessa trakter jag som författare dväljs. Men realismen, vad det nu kan vara, är dessbättre ett ofullbordat projekt. Och man ska inte lämna förrän alla möjligheter är uttömda.

Robert Åsbacka, författare, doktorand i litteraturvetenskap, Stock­holms universitet. [Senast utgivna böcker: Fallstudie. En berättelse om materialanskaffning (roman, Schildts, 2004) ;
Döbelns gränd (roman, Schildts, 2000).]