Det mångkulturella samhällets realism(er)
Att veta att man buktalar

Af Hanna Hallgren

Att tala om realism i nutidens svenska litteratur är, tror jag, detsamma som att söka efter textuella uttryck som allvarligt och lekfullt inbegriper försök att undersöka olika utsägelsepositioner. Det är det mångkulturella samhällets realism(er), vilka kräver att de författare som i skrift önskar undersöka och upptäcka världen reflekterar över varifrån dessa undersökningar genomförs. Det kan kallas för en utsägelsens lokalitetspolitik, och de realism(er) som framskrivs gör inga universella anspråk. De gör sig istället ansvariga för, det vill säga synliggör, varifrån de skrivs. Liksom för närifrån och hurifrån de skrivs.
Till de skillnader som kan iakttagas mellan till exempel 1970-talets socialrealism och samtidens mångkulturella realism(er), hör en komplicering av hur de samhälleliga maktrelationerna kan förstås. Under 1970-talet var det framför allt en undertryckt verklighet under ett specifikt förtryck som skulle uttryckas. Den manliga arbetaren stod fastkedjad vid maskinen, kvinnan vid spisen. Uppfattningen att det fanns ett grundläggande förtryck (rörande till exempel klass eller kön), bildade grunden för en politisk realism som registrerade verkligheten från ett tämligen singulärt identitetspolitiskt perspektiv. Även om denna skiss över 70-talets socialrealism är djupt förenklad (vänsterorienterade kvinnor problematiserade ju till exempel både klass och kön), så menar jag ändå att denna, till skillnad från dagens mångkulturella, utgick mer från ett identitets- än ett lokalitetstänkande.
Den lokalitetstänkande författaren (själv)reflekterar idag istället över en rad kategorier som exponerar samhälleliga maktasymmetrier. Det handlar om att här-nu-hurifrån problematisera betydelsen hos kategorier såsom kön, klass, etnicitet, nationalitet, sexuell preferens, ålder och så vidare (inom genusforskningen benämns detta intersektionalitet). Det handlar inte om att addera en underordning till en annan, utan att undersöka deras olika dimensioner och hur de är förbundna med varandra. Det handlar inte heller om att söka analysera en oändlig serie av maktasymmetrier. Det vore att än en gång gå i den omarkerade författarens fälla (han utan kön, sexuell preferens, etnicitet, klass ...). Det vill säga fällan att tro sig kunna skriva om verkligheten överallt (relativisten) eller ingenstans (positivisten) ifrån.

Icke-passerandets erfarenhet
Det mångkulturella samhällets realism(er) är intresserade av att skriva „den andras“ historia, men är samtidigt medvetna om att varje subjekt är multipelt och bär både annanhet och försthet. Och att ett subjekts annanhet och försthet är beroende av kontexten. Ett intressant exempel på denna subjektsförståelse, vilken karakteriseras av både komplexitet och rörlighet, skrivs fram i Azar Mahloujians självbiografiska bok Tillbaka till Iran (2004). Till några av de existentiella fenomen som författaren behandlar hör att vara kvinna och exiliranier i Sverige, att vara kvinna och exiliranier bland exiliranier i Sverige, liksom att återvända som kvinna och exiliranier till Iran efter nästan tjugo års tid. I var och en av dessa kontexter (som i sig rymmer flera) förskjuts betydelserna hos både „kvinna“ och „exiliranier“. Samtidigt berättar Mahloujian för mig om vad det innebär att passera som svensk i Sverige – genom att frammejsla en icke-passerandes erfarenheter.
Icke-passerandet kan också gestaltas stilistiskt, så som till exempel Alejandro Leiva Wenger gör i novellsamlingen Till vår ära (2001). Det experimentella språk som (des)organiserar novellernas syntaktiska och narrativa struktur bildar ett motstånd – en friktion – som genom att försvåra passerandet synliggör det som villkorat. Likaså ifrågasätts den naiva drömmen om ett modersmål; alla tungor bär faderns namn, skrev Jacques Lacan, och menade därigenom att vi inslussade i den symboliska ordningen långnästa står inför illusionen om ett ursprungligt (svenskt eller annat) språk.
En viktig aspekt av det mångkulturella samhällets realism(er) är intresset för den levda erfarenhetens betydelse för våra olika utsägelsepositioner. Detta innebär inte att man måste uppbära en identitet för att skriva om just denna identitets erfarenheter. Men till lokalitetspolitikens (själv)ansvariggörande hör att reflektera (stilistiskt, tematiskt) över det faktum att man i så fall inte gör det. Att veta att man buktalar. Att man så att säga saknar bristen (lacking the lack). För att referera till Donna Haraway handlar det om att påpeka att underordnade utsägelsepositioner inte är politiskt oskyldiga – men att de är att föredra. Ja, att föredra eftersom dessa, enligt Haraway, kan betraktas som genererande partiella, lokaliseringsbara och kritiska kunskaper. Det mångkulturella samhällets realism(er) kan just ses som korresponderande med en sådan (postpositivistisk och postrelativistisk) epistemologi/ förståelse av världen.

Aktiv politisering
I Sverige har vi en lång tradition av att undersöka den underordnades utsägelseposition. Under 1900-talet finns åtskilliga författare vars böcker fokuserat klass- och/eller könsbundna orättvisor. Det är realismer som producerat ett framskrivande/gestaltande av den underordnades erfarenheter. Under de senaste decennierna har, menar jag, inte bara erfarenheter kopplade till kön och klass, utan också till etnicitet, nationalitet och sexuell preferens tydligare skrivits fram i svensk litteratur. Författare som Gertrud Hellbrand (Vinthunden, 2004), Mian Lodalen (Smulklubbens skamlösa systrar, 2003), Johannes Anyuru (Det är bara gudarna som är nya, 2003), Sara Stridsberg (Happy Sally, 2004), Daniel Boyacioglu (Istället för hip hop, 2003), Malin Backström (Berättelser som inte får vidröras, 1997), Jenny Tunedal (Hejdade, hejdade sken, 2003), Marjaneh Bakhtiari (Kalla det vad fan du vill, 2005) är bara några exempel. Det intressanta med det mångkulturella samhällets realism(er) är att de ofta inte gestaltar endast ett slags underordning, utan flera. Eftersom utsägelsepositionen per definition är frakturerad, uppfattas idag också makten som multipel. Det finns inga enkla svar, men det finns viktiga och komplicerade frågor. Min tro är att det mångkulturella samhällets aktiva politisering av identitetskategorier (kön, klass, etnicitet osv.) på sikt kommer att göra det omöjligt för författare att rörande sina utsägelsepositioner utgå från sig själva som icke-lokaliserbara eller omarkerade subjekt. Kanske är det redan omöjligt? Ola Klippvik (Sportsmän, 2005) och Johan Jönsson (Momomtrl, 2005; I krigsmaskinen, 2002) är till exempel två bra författarexempel på att frågor kring maskulinitetens sköra konstruktion med fördel kan ställas i litterära undersökningar.

Hanna Hallgren är författare och kritiker. Hennes senast utgivna bok är Burqa – Dikter (Bonniers 2003)