Språket frammanar verkligheten, snarare än tvärt om.
Att hålla rent från renhetens förvillelser

Af Stefan Helgesson

För Roland Barthes var realism en fråga om överskottsproduktion av mening. Säg inte endast att markisinnan gick ut. Säg att hon gick ut klockan fem. Säg att det var en regnig dag tidigt på våren. Då skapar man ett intryck hos läsaren av en verklighet större än berättelsens inre logik. J. M. Coetzee är inne på liknande tankar i realismkapitlet i Elizabeth Costello: „Förse läsaren med detaljerna, låt innebörderna träda fram av sig själv.“ Realism handlar om att språk frammanar en verklighet, snarare än tvärtom.
Så tycks också många svenska författare arbeta med realismen idag: inte som någon rak avspegling av verkligheten, utan som ett bland många sätt att manipulera språket. I Lena Anderssons Du är alltså svensk? (2004) vill rekryteraren som intervjuar huvudpersonen Fatima ha överdrivet precisa detaljer:

„Hur kom du till Sverige? I båt?“
„Ja.“
„En liten liten träbåt?“
„Så liten att den knappt syntes.“
„Som en fingerborg?“
„Vad är en fingerborg?“
„Något mycket mycket litet. Om du inte vet vad det är på svenska kan jag säga det på engelska. Det heter thimble på engelska. Då vet du nog vad det är. Ordet finns säkert även på ditt språk vilket jag tyvärr inte behärskar.“

I sitt försök att utröna om Fatima är trovärdig landar rekryteraren i absurda semantiska utläggningar. Här intar makten läsarens position. Andra gånger blir makten en redaktör. Den maktlöse – Fatima – förväntas formulera berättelser och fraser som stämmer med maktens verklighetsuppfattning. Fatima avlyssnar minsta nyans i orden för att hitta rätt. Perifera detaljer kan få avgörande betydelse för hennes trovärdighet. När hon råkar säga att det satt „en hel hög med folk i väntrummet“ påpekar rekryteraren att judar låg i högar en gång. Det var fel uttryck att använda. När makten lyssnar blir språkets betydelser hala. Allt kan bli fel ty makten vill, med språkets hjälp, bli moraliskt felfri.
Ett kort tag upphävs denna ordning när Fatima förälskar sig i statsministern och de åker på statsbesök till USA. Ett ögonblick av jämvikt uppstår mellan Fatimas längtan att accepteras och statsministerns längtan att vara god. Men snart har Fatima blivit overklig igen. Ingen på regeringskansliet känner igen henne. Statsministern själv är alldeles för upptagen med att höja empatin i samhället.

En verklighetseffekt kallad Sverige
Detta är inte realism som „verklighetsavbildning“. Du är alltså svensk? har snarare Ionesco och den tyska „nya sakligheten“ som förebilder. Däremot handlar den om hur språket skapar en verklighetseffekt kallad Sverige. Andersson skriver – här liksom i debutromanen Var det bra så? – mot bakgrund av den gamla folkhemsidén att förnuft, samförstånd och jämlikhet utgör den innersta sanningen om nationalstaten Sverige. När ekvationen mellan dessa tre ideal inte går ut används språket för att rätta till verkligheten istället för tvärtom. Tyskar ska kallas deutschare för att slippa förknippas med nazismen. Exotiska invandrare ska bekräfta den svenska självbilden genom att inlemmas i toleransprojektet Nya blodgiven.
Man ändrar inte på maktförhållandena. Man ändrar i språkets detaljer. Deras moraliska innebörd ska sedan träda fram av egen kraft.
Denna koppling mellan språk och makt går som en röd tråd genom mycket av dagens svenska litteratur. Också berättaren Halim i Jonas Hassen Khemiris succéartade debut Ett öga rött (2003) menar sig ha uppdagat en konspiration som ska ställa samhället till rätta. Nu heter den Integrationsplanen och är tänkt att göra „alla invandrare till svenskar“. Intressant nog skiljer den sig från Nya blodgiven i Anderssons roman. Istället för att göra olikheten dekorativ ska Integrationsplanen upphäva den. Halim finner ett bevis på att planen har satts igång när han läser att „flera bostadsbolag hotat vräka alla blattar som har parabolantenner på sina balkonger“.

Etablerad språkstrategi
Ett öga rött ligger närmare den konventionella uppfattningen om realism som avbildning. Halim ger läsaren rikligt med detaljer ur skolvardagen, han noterar vilka maträtter som serveras på en fest, han ser på nyhetsreportage från Israel. Men inte heller hos Khemiri är språket genomskinligt. Det riskabla stilgreppet att låta Halim skriva på „invandrarsvenska“ är ytterst medvetet genomfört. Förutom att somliga „arabiska“ ordspråk är påhittade – „allt har en ände, men merguezen den har två“ – förstår läsaren så småningom att Halim har valt att skriva på invandrarsvenska. Att skriva „korrekt“ vore att identifiera sig med storsamhället. Att skriva „fel“ är att identifiera sig med marginalen. I den bemärkelsen finns det ingen skillnad mellan Halims språkval och exempelvis Sara Lidmans användning av norrländsk dialekt. Det rör sig om en etablerad språkstrategi i modern svensk litteratur. Men det är, märk väl, Halims strategi. För författaren Khemiri erbjuder inte språket något löfte om en autentisk, rotad identitet, obesmittad av viljan till makt.
Här någonstans finner vi kärnan i det som lite vagt har kallats en ny realistisk trend i svensk prosa. Det är inte fråga om att de yngre författarna skulle ha övergett 80-talets språkkritiska insikter och blivit robusta berättare. De är tvärtom språkligt hyperkänsliga. Skillnaden är att de har närmare till samhällskritiken. Förutom Andersson och Khemiri kunde man även nämna Torbjörn Flygt och Daniel Sjölin. Vidgar vi perspektivet går dock mästartiteln till en bildskapare som rör sig på gränslinjen mellan litteratur och konst: Joakim Pirinen.

Inga överenskommelser
Ingens bästa vän, Pirinens senaste seriealbum (2004), rör sig som väntat i ett helt eget universum. Berättandet, där bild och text omöjligen kan skiljas från vartannat, följer inga överenskommelser om vad som är verkligt eller sannolikt. Associationsflöde och stil är de enda auktoriteter Pirinen erkänner. Han kan växla mellan klara linjeteckningar, kubism och spretiga härvor av tuschsvärta, men i en och samma serie råder konsekvens. På liknande vis utgår han från ett bestämt språkligt grepp i varje serie: vardaglig dialog i „Anhöriga“, deskriptiv antropologisk prosa i „Livet på planeten 2760“, absolut nonsens i „Anagram“ (där bokstäverna i Pirinens namn bestämmer innehållet).
Men inte heller hos Pirinen leder denna generativa princip – där språket och stilen alstrar berättelsens verklighet – till att han vänder samhället ryggen. Tvärtom finns det ingen svensk författare idag som med samma demoniska energi gräver ner sig i, och omformar, en fysisk och politisk verklighet. Sällan har 11 september behandlats lika intelligent (och vrickat) som i „World triad center“. „Den långaste resan“ återuppfinner Stockholmsskildringen. „Tjuven i Bagdad“ och „1900-tals ABC“ är moraliteter över historiens mörker, släkt med Picassos „Guernica“.
Svenska författare av idag är trogna verkligheten, men kanske allra mest när de spränger realismen. Det är möjligt att det finns en svensk nostalgi som skapar sina egna myter: att svenskan är det okonstlade förnuftets språk; att Sverige per definition bör vara ett homogent samhälle där alla rör sig åt samma håll. Litteraturen hjälper i så fall till att hålla rent från renhetens förvillelser.

Stefan Helgesson är litteraturforskare och kritiker. Han gav 2003 ut essäboken Efter västerlandet. Texter om kulturell förändring (Natur och Kultur)