Medialiseringen bereder väg för en undersökande fiktion
Den totala romanens återkomst

By Oscar Hemer

Litteraturens förhållande till (den sociala) verkligheten fluktuerar med de politiska och ekonomiska konjunkturerna. 1960-talets vänsterrörelse förvandlade författarna till reportrar, på resa ut i världen eller till närmare belägna men okända miljöer, till exempel gruvarbetarstrejkernas Norrbotten. Många av dessa litterära reportage är betydligt bättre än sina sedermera skamfilade rykten, och oftast överlägsna den samtida journalistiken, men de är också så genomsyrade av tidens ideologiska anda att de i dag framstår som just tidsdokument snarare än levande gestaltningar av en verklighet i förvandling. Dagens Iranfarare känner nog mera igen sig i Willy Kyrklunds Till Tabbas från 1959 än i Sven Delblancs Zahak från tidigt sjuttiotal.
1980-talets postmoderna uppbrott innebar en lika ofrånkomlig som välbehövlig reaktion mot en programmatisk politisering. Det var kanske ingen tillfällighet att detta estetiska uppbrott sammanföll med nyliberalismens globala frammarsch, men att sätta politisk högerstämpel på det postmoderna vore missvisande. Åttiotalets litterära strömning, som i Norden kom till mest kraftfullt uttryck i den danska lyriken, var en reaktion mot politiseringen som sådan, mot dess totalitära anspråk, och en återupprättelse av konstens och litteraturens autonomi. Den återknöt till det tidiga sextiotalets estetiska radikalism, men utan dess politiska konnotationer. Åttiotalets radikalism vände sig inåt, in i språket, in mot den egna kroppen.
Pendeln rör sig, enkelt uttryckt, mellan utåtriktning och inåtvändhet. Men det betyder inte nödvändigtvis att vi nu har att vänta en ny våg av politiskt och socialt engagerad litteratur. Engagemanget i tidens brännande frågor finner vi i dag snarare i de visuella konsterna, filmen och bildkonsten. Det säljs böcker som aldrig förr, men litteraturen som konstform förefaller marginaliserad och osäker på sin roll i en förändrad värld.

Lagomlitteratur
Medialiseringen har, på gott och ont, raserat den tidigare barriären mellan exklusiv elitkultur och kommersiell populärkultur. Detta nya kulturella tillstånd har sett ett nytt slags strömlinjeformad lagomkultur frodas – vad den amerikanske journalisten John Seabrook fyndigt har kallat nobrow – alltså varken highbrow eller lowbrow. För litteraturen har det betytt en med- eller omedveten marknadsanpassning. Litterär framgång mäts minst lika mycket i kvantitet som i kvalitet; popularitet är närmast ett krav.
Men om litteraturen i slutet av sextiotalet tenderade att förvandlas till rese- och samhällsreportage så präglas dagens mediala offentlighet snarare av journalistikens fiktionalisering. Det är således inte bara gränsen mellan „högt“ och „lågt“ som suddats ut utan också den till nyligen ännu skapare skiljelinjen mellan fiktion och „verklighet“, mellan den virtuella och den reella världen.
I detta tillstånd av begrepps- och genreförvirring kan en rad delvis motstridiga tendensen skönjas. Journalistikens undergrävda objektivitetsanspråk har skapat utrymme för konsten som utforskare och gestaltare av en dold eller bortglömd verklighet. Samtidigt märks en växande misstro mot fiktionen som sådan. Därför renässansen för dokumentära uttryck. Många bildkonstnärer använder i dag dokumentärfilm som medium.
Även inom litteraturen märks en tendens att åtminstone efterlikna dokumentär gestaltning, för att därmed skapa illusorisk eller verklig „autenticitet“. Men en litteratur som endast eftersträvar att återskapa verkligheten kommer ohjälpligen till korta gentemot filmen och andra visuella konstformer. Litteraturens styrka ligger i fiktionens obegränsning samt i dess kannibalistiska förmåga att i sig innesluta övriga konstarter och genrer.
Bokformatet sätter förvisso bestämda gränser, och textualiteten är naturligtvis också tvingande. Om vi bortser från hypertextens adderade dimension så kan litteratur bara läsas på ett sätt, från vänster till höger – eller tvärtom – och från början till slut. Men till skillnad från bildkonsten, som finner sin personliga uttolkning i mötet mellan verket och betraktaren, så skapar det litterära verket sitt eget universum, i vilket läsare från vitt skilda utgångspunkter kan mötas och kommunicera.

En annan värld
De stora berättelsernas postmoderna död har inte på minsta sätt reducerat litteraturens totaliserande anspråk. Paradoxalt nog förefaller det snarare vara tvärtom. Två av senare års mest ambitiösa romaner bär syn för sägen: Engelsmannen David Mitchells Cloud Atlas (2003) och chilenaren Roberto Bolaños 1200-sidiga 2666 (2004), diametralt olika men förenade i sina häpnadsväckande och till synes anakronistiska anspråk. „Cloud Atlas“ spänner en båge från 1700-talet in i en avlägsen framtid, efter civilisationens sammanbrott, och ger en fascinerande dubbelspegling av den globaliserade samtidens korporativa kultur. Bolaños posthumt utgivna magnum opus är minst tre romaner i en, i lager på lager likt kinesiska askar, och förenar alla upptänkliga genrer – deckare, science fiction, reportage, filosofisk essä – i sitt utforskande av det gångna 1900-talets mysterium.
Ingen av dessa romaner skulle kallas realistisk i vedertagen mening. Men de säger mer om den samtida globala verkligheten än alla lyhört vardagsrealistiska samtidsromaner tillsammans – därför att de låter oss ana en annan värld än den vi dagligen möter i medierna.
I Norden är väl Jan Kjærstads Wergelandtrilogi det närmaste vi kommit „den totala romanen“. Men formen är, den intrikata cykliska berättarstrukturen till trots, tämligen traditionellt episk. Inte en stor berättelse men många små, sammanvävda till en större helhet. Och det råder aldrig något tvivel om verkets fiktionalitet. Hos exempelvis Lars Jacobson finner man en mera oroväckande glidning mellan fakta och fiktion i den inte sällan skendokumentära formen. Fiktionen framstår i Jacobsons verk som ett verktyg för att utforska delar av världen som journalistiken och vetenskapen inte kommer åt. Det är något annat än – snarast motsatsen till – den fiktionaliserade journalistiken. Författaren gör medvetet och demonstrativt avsteg från objektivitetens anspråk, i akt och mening att komma sanningen närmare.

Den banala ondskans verkställare
Fiktionen kan naturligtvis också vara det enda sättet att närma sig en samtida eller historisk verklighet. Den argentinskfödde, i Sverige bosatte Julio Millares roman Himlen kan inte vänta (övers. Gunnel Isaksson. Tranan, 2004) är en lysande skildring av den argentinska militärens „smutsiga krig“ mot verkliga och inbillade vänsteranhängare under senare delen av sjuttiotalet. Millares väljer att gestalta detta nattsvarta kapitel i Latinamerikas historia, då tiotusentals torterades och mördades och lika många drevs i landsflykt, ur förövarnas perspektiv.
Diktatorsromanen är en egen subgenre i den latinamerikanska prosan, med Vargas Llosas porträtt av Dominikanska republikens tyrann Trujillo som det senaste tillskottet. I all sin beundransvärda inlevelse tangerar dessa studier i korrumperande makt alltid den groteska karikatyren. Sådana inslag finns förvisso också i Millares inifrånskildring av „skolan“, ESMA – tortyrcentralen som ska bevaras som museum över den argentinska militärjuntans skräckvälde. Men det är inte generalerna som står i centrum för hans intresse, utan underofficerarna, fotfolket, den banala ondskans verkställare, de som lyder order, ibland villigt men lika ofta i rädsla och förvirring och med gnagande samvetskval.
Den fragmentariska formen förmedlar oöverskådlighet, en nästan klaustrofobisk närvarokänsla, och stilen präglas av återhållen stramhet. Det är ovidkommande om personerna har verkliga förebilder eller ej. De är fullkomligt trovärdiga – sanna i ordets väsentliga mening. De är det därför att Millares talar både med den moraliska auktoriteten hos den som överlevt och i kraft av sin suveräna behärskning av de litterära uttrycksmedlen.

Sofistikerad mediekritik
Norskamerikanske John Erik Rileys „novellsammling“ Mølleland från 2001 förmedlar inte samma sorts auktoritet men är ett inte mindre intressant försök att utifrån närma sig och gestalta en komplex verklighet, i detta fall det av kriget förödda Bosnien. Texterna är som fragment av intervjuer gjorda omedelbart efter Daytonavtalet, då horder av journalister, biståndsarbetare och „fredsturister“ invaderade landet med mikrofoner och anteckningsblock för att ta reda på vad som hade hänt. Frågorna har utelämnats, men de kan lätt rekonstrueras. Och ur svaren uppstår, på berättelsens andra plan, nya och oroande frågor: Vad är det som rapporteras? Vad är det världen egentligen vill veta? Hur kan vi ens försöka förstå?
På det planet fungerar Mølleland som en sofistikerad form av mediekritik – med fiktionens hjälp avslöjas medierapporteringens grundläggande fiktionalitet. Om den också kan kallas realistisk är kanske ovidkommande – Riley har i varje fall ganska lite gemensamt med den sjuttiotalets socialrealism som var som starkast just i Norge.
Betecknande nog tycks också nya generationer författare söka sitt dramatiska stoff bortom Nordens gränser. Det saknas ju annars inte sprängstoff på närmare håll. I Danmark, som gick i bräschen för åttiotalets postmoderna uppbrott, råder numera raslagar som driver danska medborgare i landsflykt till Sverige. Kring detta råder politisk konsensus och medial tystnad på andra sidan Sundet.
Se där ett formidabelt uppslag för en samtidsroman, realistisk eller ej.