Självbiografer

Af Arne Melberg

Hösten 2004 utkom i Norge minst två självbiografiska romaner: Espen Haavardsholms Gutten på passbildet och Nikolaj Frobenius’ Teori og praksis. En svensk motsvarighet var Per Hagmans Att komma hem ska vara en schlager, där en figur som kallar sig Per vecklar ut en serie bilder från sitt liv, som huvudsakligen tycks ha tillbringats på lugubra barer runtom i världen. Alla tre använder det redskap som självbiografen har för att upptäcka, beskriva och bearbeta sitt liv: minnet.
På svenska kan minnet både syfta på något faktiskt förgånget („Jag bär på ett minne“) och på aktiviteten „Jag minns“. Denna tvetydighet accentuerar självframställningens villkor: jagets spaltning i ett skrivande jag som minns och som skriver om det jag som har levat och lever. Mina tre självbiografer spelar på denna minnestrafik mellan Nu och Då. Per Hagman stiliserar sina minnen i enlighet med det ideal som han förknippar med „riktig stil och riktig klass“ och som han menar har gått förlorat i det „halvsovjetiska“ Sverige som istället karakteriseras av rökförbud, cykelhjälmar och socialdemokratisk präktighet. (Det hjälps inte att Hagman förbannar sitt Sverige: i sin fixering vid den riktiga stilen och de rätta märkena framstår han ändå som en folkhemsversion av Brett Easton Ellis plus några nypor Houellebecq). Hagman accentuerar en möjlighet som är latent i den självbiografiska traditionen ända tillbaka till Montaigne men som jag hellre associerar till de samtida bildkonstnärer som stiliserar sig själva i bild: Jeff Koons, Tracey Emin, Sophie Calle. När franska Orlan förändrar sin kropp och presenterar den som konstverk påminns vi dessutom om de möjligheter som den moderna genetiken tycks öppna till „human design“. I Hagmans minnesarbete är det Nu som gäller och det Själv som biograferas framstår som resultat av just design. Identitet är en produkt som i bästa fall kan mäta sig med märkesvarorna eller som rentav består av dessa.
Frobenius formar varje litet avsnitt till avslutad helhet, en minnesbild. Varje bild har ett slags poetiskt egenvärde men bilderna är kronologiskt sorterade och bygger därmed upp en berättelse om utveckling. Boktitelns „teori“ syftar på de höga ideal som styr „Nikos“ far när han ritar den „drabantby“, där sen Niko växer upp. „Praksis“: det är drabantbyns verklighet som skrivs in i en negativ utveckling med moderns död som vändpunkt, kamraternas drogmissbruk och Nikos egen hospitalisering som slutpunkt. Det nyktra nu-perspektivet – en ram, där Frobenius besöker sin uppväxtmiljö plus kritiskt diskuterande noter – upprättar balans mellan Nu och Då och försäkrar oss om att Frobenius har lämnat den psykotiske Niko bakom sig. Frobenius ger både uttrycksfulla bilder av Nikos uppväxt och en skarp kritik av drabantbyns struktur och sociologi och han balanserar bildernas poetiska egenvärde mot utvecklingens progression. Det Själv som biograferas vill jag kalla episodiskt: inte designat / stiliserat som Hagmans och inte helt underordnat en utvecklingslogik utan levande och närvarande i de ögonblick som minnesbilderna försöker fixera.
Också Haavardsholm balanserar mellan nu och då: i nuet är det författaren (i eget namn) som filosoferar över sitt minnesarbete och vill ge ett intryck av att stå i sanningens tjänst eftersom han arbetar sig in bakom en fasad „bygd med et stillas av illusjoner, jug og selvbedrag.“ Han river sina fasader genom att berätta om „Nils“, som är 14 år, det är 1959, Nils undrar över sig själv och tillvarons många hemligheter, han tävlar på skridskor, uppvaktar flickor, träffar Kulturpersonligheter, spanar på grannfrun, förlorar med hennes medverkan sin oskuld i en erotisk intrig. Det är med andra ord en klassiskt-realistisk uppväxtroman som inventerar ett stort förråd av tidsmarkörer (fast när Nils fruktar att han är en „loser“ med „noia“ använder han knappast 1959 års vokabulär).
Haavardsholm är en sökande självbiograf: han anser sig vara „på sporet av det som ligger bak“, dvs bakom lögnens och självbedrägeriets fasader – att jämföra med exempelvis Per Hagman, där det istället är just fasaderna som betingar sanning och identitet. Haavardsholms sökande bygger upp ett klassiskt realistiskt projekt: det han finner bakom fasaderna är varken myter eller fakta, snarare en intrig där „allt“ som är sant hänger samman och kulminerar i en avgörande händelse – vilket betyder att det Själv som Haavardsholm biograferar är betingat av en konspirativ berättelse. Jämfört med denna Balzac-iska „realism“ utvecklar Frobenius en„kritiskt“ sökande-forskande realism medan Hagman, som god post-modernist, håller sig till ytans realism.
Realisten Haavardsholm skriver inte om sig själv som Espen utan som „Nils“ medan kritikern Frobenius minns sig som „Niko“. Det är förstås inte ovanligt i den självbiografiska romanens tradition: August Strindberg skrev en hel serie självbiografiska romaner om sig själv som „Johan“. Namnets fiktion pekar samtidigt ut en viktig självskrivande strategi: att visa genom att dölja. Nietzsche, som är den mest självskrivande av alla filosofer, är också den som sätter fingret på denna strategi när han i Bortom gott och ont (avsnitt 289) frågar sig: „Skriver man inte böcker för att dölja det man gömmer hos sig?“ Och svarar: „Varje filosofi döljer också en filosofi; varje mening är också ett gömställe, varje ord också en mask.“
En visuell motsvarighet till egennamnets magi är det dokumenterande fotografiet, som det tas i bruk av mina tre självframställare. Per Hagmans ansikte täcker bokomslaget, Niko visas upp i olika åldrar på fram- och baksida till Frobenius’ bok, vars text är uppbruten med dokumenterande bilder. Detsamma gäller Haavardsholm, som dessutom har grävt fram en passbild av sig själv som treåring och gett boken namn därefter. Jag kan inte avgöra om dessa bilder är en plötslig trend som skulle tyda på en ny slags „realism“ eller att bildkulturen infiltrerar textkulturen eller om mina självframställare helt enkelt utvecklar den självbiografiska möjligheten att ignorera gränsen mellan litterär fiktion och biografisk verklighet: bilderna (som namnen) både visar och döljer, de överskrider de gränser – mellan nu och då, jag och han – som de samtidigt förutsätter och befäster. Bilderna bygger i alla händelser upp den misstanke som Nietzsche formulerade som att „varje filosofi döljer också en filosofi“ och som i den självbiografiska romanens aktuella former och strategier måste vidgas till följande: möjligheten att all litteratur döljer en biografi och att all självbiografi minns eller söker eller konstruerar ett Själv som gått förlorat.

Arne Melberg är professor i allmän litteraturvetenskap vid Universitetet i Oslo