Finska och finlandssvenska realismer

Af Pia Ingström

I den finska litteraturen korsar olika realismer varandra sedan decennier – hysterisk realism, social realism och pseudodokumentära tonfall blandas i den samhällsbyggande realismens hedervärda efterföljd. I den finlandssvenska prosan är traditionen av stor realism inte lika gammal men den spritter av små realismer.

Hysterisk realism
I Jari Tervos senaste roman Myyrä (2004) (Mullvaden) jämförs Finland efter andra världskriget med bagaren i Treblinka. Han bakar sitt bröd och gläds åt att affärerna går bra tack vare det nya baracksamhälle som vuxit upp utanför byn. Vad som egentligen pågår där och varför röken från skorstenarna luktar så konstigt vill han inte alls tänka på.
Tervos huvudperson är Finlands långvarige president Urho Kaleva Kekkonen, mannen som under tre decennier ansågs stå som personlig garant för Finlands goda relationer till den hotfulla grannen i öst, Sovjetunionen. Finlands välstånd byggdes genom „östhandeln“ och detta förutsatte att man inte alltför noga tänkte på vad man såg, hörde och mindes av det som försiggick i grannlandet.
Myyrä är en burlesk, grym och komisk roman och skall man beskriva den i termer av realism är den en fin finländsk exponent för den nya trenden „hysterisk realism“. Termen myntades av James Wood för fem å sedan för att beskriva Zadie Smiths roman White Teeth (2001) och andra samtida „stora ambitiösa romaner“ som „eftersträvar vitalitet till vilket pris som helst“, men saknar stråket av grundläggande mänsklighet i sin karaktärsteckning.
Den produktive Tervo har tränat upp sin stil i decennier med burleska historier om småtjuvar och lantliga original i den vilda norden. Myyrä är hans första försök med det som i Finland respektfullt kallas för „ett stort nationellt tema“.
Sådana teman, liksom den traditionella socialrealismen, åtnjuter av hävd högaktning i Finland. Romanen var en självklar allierad i det finsknationella projektet, och när det offentliga samtalet radikaliserades, var det naturligt att romanen skulle anta det samhällskritiska uppdraget lika väl som det förmedlande och läkande. Samhälleligt representativa motiv – kriget, nationalekonomiska strukturomvandlingar, landsbygdens avfolkning, den (manliga) bildade klassens självförståelse – hade hög status.
Men i dag går det inte ju längre att ringa in det representativa, det allmänna (historiska, politiska) som relevant skall avspeglas i det enskilda (individen som bärare av en klassidentitet etc.), enligt klassiskt lukacskt realismrecept. De stora berättelserna har splittrats i otaliga små, och det väsentliga är kanske snarare det exceptionella, uppblåst och söndersprängt i grotesken, eller enskildheten förvrängd i satirens eller farsens skrattspeglar?

Historiska personer
Den brittiska författaren och litteraturvetaren David Lodge konstaterade på bokmässan i Göteborg i fjol att han själv med sin roman om Henry James, Author, Author (2004), representerar en stark trend i dagens västerländska litteratur – just nu skrivs det mycket romaner om människor som funnits eller händelser som inträffat i verkligheten. De stora 1800-talsrealisterna hade, liksom det tidiga 1900-talets stora modernister, en stark tilltro till sin förmåga att skapa egna fiktiva världar, komplexa och tätt befolkade. Dagens författare har det inte. Därav intresset för verkliga personer och historiskt stoff.
Historiska händelser och verkliga historiska personer med status av nationella märkesmän eller -kvinnor är faktiskt också väl synliga i de senaste årens finländska bokutgivning. Det som skrivs låter sig bara ibland beskrivas i termer av realism, men ett påfallande drag är att så mycket av det som skrivs bygger på något slags research med historiska källor.
Ett sampel på vad som rör sig i den finländska litteraturen ges av den jury som i slutet av årets uppställer kandidaterna för den största nationella litterära utmärkelsen på romanens område, Finlandiapriset. Här kunde en påtaglig samklang med ovannämnda trend iakttas. Inte mindre än fyra av årets sex kandidater var romaner om verkliga personer eller verkliga händelser. Texterna slirar mellan kunskap och fria fantasier, mellan dokumentation, intuition och dikt.
En självskriven kandidat var således Jari Tervos ovan beskrivna Myyrä, med Kekkonen som hysterisk-realistiskt tecknad – och utan tvivel också avhumaniserad – huvudperson.
Den finlandssvenska kandidaten var Erik Wahlströms (debutroman) Den dansande prästen. Det är ett humoristiskt och djupt påläst porträtt av den finska folkskolans grundare Uno Cygnaeus, förankrad i en rikt tecknad bild av 1800-talets nationella uppvaknande och idévärld lika väl som i huvudpersonens erotiska energi och dess komplikationer.
Den tredje historieanknutna romanen var Asko Sahlbergs Tammilehto (Eklunden). Här är det stora temat Finlands inbördeskrig 1918, ett nationellt trauma gestaltat genom några fiktiva människor öden, med en närmast primitivistiskt skildrad sexualitet som „innersta sanning“ om deras identitet och relationer. Tammilehto är en både frånstötande och tilldragande roman som blandar naturalistisk blodsmystik och determinism med den fria mänskliga viljans gudagnista. Det här är en roman som man inte blir riktigt färdig med, och en orsak är väl just denna hybriditet. Eller dess motstridiga kameleontiskhet – just när man tror att poängen är att avskriva determinismen, kantrar berättelsen igen över i sexuella urscener med livsfarlig symbolladdning. För den som vägrar tro att klassförtryck väsentligen förstås genom bilder av sexuella kränkningar är detta en svårsmält bok. Men som språkkonstverk och textvärld är den värd all respekt.
Priset vanns sedan av Helena Sinervo, med en försiktig och tunt fiktiviserad roman om den modernistiska poeten Eeva-Liisa Manner.
Sinervos ursprungliga avsikt var att skriva en regelrätt biografi, och romanen Runoilijan talossa (I poetens hus) får aldrig luft under vingarna som fiktion utan bjuder bara på plock ur arkiven, tunt sminkade som bilder av huvudpersonens psykiska sensibilitet. Men ämnet var onekligen ett „stort nationellt tema“ eftersom Manner är ett stort poetiskt namn.
Ett annat och i mitt tycke långt mera lyckat exempel på fiktivt bruk av en historisk gestalt utkom året innan; Rakel Liehus imponerande roman Helene (2003), om den finländska målarkonstens världskändis Helene Schjerfbeck. (Helene har nyligen utkommit i svensk översättning och kandiderade för Nordiska Rådets litteraturpris.) Liehu är friare och säkrare med sitt material, och vågar sig in på intressanta föreställningar om konstnären som strängt arbetande intellektuell, inte bara som halt, fattig och ensam kvinna. Efter fullbordad läsning kan man få för sig att man lärt sig något om måleri, inte bara psykologi.

Finlandssvenska språkrötter
För den litteratur som skrivs på svenska i Finland har det traditionellt realistiska representativitetskravet alltid varit en stötesten. Hur skriva om svenskspråkiga enskildheter – människor – så att de blir representativa för ett land där majoritetsspråket är finsk? I något skede (på 50- och 60-talet) såg det kanske ut som om alla gränser var stängda för den finlandssvenska prosa, och den hade att nöja sig med den psykologiska realismen och kammarspelets trånga utrymme. 80-talet innebar emellertid början på en märklig vitalisering av den finlandssvenska prosan. „Den stora finska romanen“, en förkrossande förebild för en minoritetslitteratur som den finlandssvenska, hade detroniserats av postmodernismen och språkminoriteten kunde slappna av och se mera lekfullt på saken. Det visade sig också att jagets gränser kunde överskridas på alla möjliga sätt. Lars Sund med sin Siklax-trilogi (1991, 1997, 2003) påminde om att finlandssvenskarna kunde gräva efter språkrötter så väl i Österbotten som i emigranternas Amerika. Den tvåspråkiga staden som gestaltad miljö kom in i litteraturen med Kjell Westös noveller – kan studeras i urvalet Lugna favoriter som utkom i fjol – och i Kim Weckströms vildvuxna och delvis jobbigt oborstade Sista sommaren (1996).
Westö är kanske den finlandssvenska författare som sedermera satsat mest på att förvalta den klassiska realismens dygder. I hans andra roman Vådan av att vara Skrake (2000) syns redan ett påfallande intresse för just de stora historiska ämnen som den riktiga samhällsrealismen ägnat sig åt – krig, klasskonflikter och kulturklyftor speglade genom den enskilda individens öde.
Samma teman intresserar också Ulla-Lena Lundberg, som i sin sjöfartstrilogi (Leo (1989), Stora världen (1991), Allt man kan önska sig (1995)) gjort Åland till sitt laboratorium där hon undersöker hur bondeseglation övergår i lyxfärjornas kommers och små självtillräckliga lokalsamhällen förvandlas till små knutar i en allt mera omfattade global väv av mänskliga och materiella transaktioner. Men hon är „mindre realist“ än Westö i den bemärkelsen att hon bänder våldsammare i formen. Sjöfartstrilogin kan i själva verket användas som en mycket pedagogisk illustration för hur en realistisk (Leo), modernistisk (Stora världen) och en postmodern (Allt man kan önska sig) roman kan se ut.
Monika Fagerholm för sin del skapade med Underbara kvinnor vid vatten (1994) en egen hybridform som hon hållit fast vid också i sina senare romaner, Diva (1998) och Den amerikanska flickan (2004). Hon lever verkligen rövare med realismens representativitetslagar, berättargrepp och kronologi men skapar samtidigt absolut verkliga platser för läsaren att promenera omkring på. I Den amerikanska flickan irrar vi omkring i Trakten, med träsk och dyiga delar och bisarr importerad arkitektur och lantisar som säger saker som „Fjöl Å!“ och „E vi ta na hä.“
Dialekten är påhittad och utgör en lustig kommentar till en av fjolårets minsta men roligaste finlandssvenska trender: att dialekterna och talspråket gjorde sig påminda i flera böcker. Också detta är ett slags realism – att låta det talade språkets alla register höras i litteraturen. Vivi-Ann Sjögren synliggör i memoarboken Lasses kiosk (2004, uppföljare till lika ömt språkodlande barndomsminnen i Kattens ansikte, 2003) hur svenskan talades i Esbo som för bara några decennier sedan var jordbruksdominerad svenskbygd, men som nu är blott ett konglomerat av moderna stadsdelar i Stor-Helsingfors.
Mikaela Sundströms Till alla hästar och till vissa flickor (2004) hade inslag av östnyländsk dialekt, medan Sabine Forsbloms Maskrosguden (2004) direkt kalasade på den talade Borgå-dialektens ordvändningar, talesätt och skrönor. Också här möter vi den nya realismens paradox. Det som känns mest autentiskt – mest verkligt och i den enkla bemärkelsen realistiskt – är ofta just det mest partikulära. Som när en av Forsbloms Borgåbor går i god för sin dotters oskuld med frasen „Tär har int flugun krypi yvi heller!“ och vi glatt tänker oss att vi tar del av något absolut allmängiltigt och autentiskt.

Pia Ingström är kritiker och litteraturredaktör