Den nya svenska prosan reser realismens anspråk med andre medel.
Mellan teorin och berättargl

Af Magnus Eriksson

„Mitt första minne, som kanske bara är påhittat, är av de två hästarna som min morfar ägde, Brunte och Fuxen.“ Så lyder första meningen i Agneta Pleijels roman Vindspejare, som gavs ut 1987. Det var författarinnans första roman. Hon var dock en etablerad kritiker, dramatiker och poet när hon skrev den. „Vindspejare“ är en släktroman. Den handlar om Pleijels morfar och hans bror, och den börjar alltså med en minnesbild. Men den börjar också med en reservation. Kanske är minnet påhittat. Romanens titel alluderar dessutom på Predikaren: „En vindspejare får aldrig så, och en molnspanare får aldrig skörda.“ (Pred. 11:4).
Vi ser ett par linjer. Minnet är opålitligt. Bibelordet ger en mytologisk accent åt konflikten mellan bröderna, den ene är jordbrukare, den andre konstnär. Det ger även en metafor för romanens fåfänga strävan att återskapa det förflutna. Ty det historiska momentet kan aldrig fångas i sin rena form. Det genomsyras av tolkningar, avlagringar och den frågandes subjektivitet.
Sådana idéer speglade den uppgörelse med realismen som var central i den svenska litteraturdebatten på 1980-talet. På 1970-talet hade framträdande författare som Kerstin Ekman och Sven Delblanc skrivit hyllade historiska romansviter. Även om Delblanc kryddade sina romaner om Södermanland med berättartekniska ironier och ett barockartat överdåd i språket, var syftet historisk-realistiskt. Romanen var en metod att återskapa det förflutna, ett kunskapsmedel.
Agneta Pleijels roman speglar i stället de problem som både realismen, berättelsen och historien reste. Och det sentida subjektets tolkning tilläts infiltrera minnesbilderna.
Efter Pleijel skrev flera andra författare sina släkthistorier, eller försökte skriva dem. Peter Mosskin inledde sin svit med Skänk åt den fege en hingst 1994. Mosskins problem var att fadern, son till en rysk-judisk flykting, hade skapat en falsk familjehistoria, som inleddes vid det tsarryska hovet. Mosskin utforskar den, liksom andra möjliga berättelser. Erik Löfvendahl inledde sin självbiografiska svit med Eldfågels bo 1993. Där finns ett biografiskt snitt, som försvårar sanningen. Hans mor var adopterad, hans far frånvarande.
I dessa familjehistorier ser vi olika distanseringsmekanismer: tiden, geografin, biografin, lögnen. Alla faktorerna bidrar till att historien, även den egna familjens, glider undan. Att återskapa det förflutna i dess rena form, som Marcel Proust gjorde i den spontana, icke-medvetna minnesakten, blir omöjligt. Det historiska momentet kan aldrig tecknas i sin totalitet, i sin egen inre sanning.
Sanningsanspråk bortom fiktionen
Tre av det gångna årets bästa svenska romaner speglar på skilda sätt denna insikt om realismens svårigheter, men de präglas också av en vacklan mellan insikten och medvetna litterära försök att skapa en bild av historien (fiktiv eller icke-fiktiv), som om den vore sann. Historien silas genom skilda filter, som för att rena den från tolkarens subjektivitet. Det innebär också att berättelsen reser ett sanningsanspråk, bortom fiktionen.
En av dessa romaner är självbiografisk, Sigge Eklunds Det är 1988 och har precis börjat snöa. Sigge Eklund, född 1974, är son till ekonomen Klas Eklund, på 1980-talet rådgivare till finansminister Kjell-Olof Feldt och numera chefsekonom på en av Sveriges största affärsbanker. Han är sonson till skådespelaren Bengt Eklund, i Sverige mest känd som godmodig fadersgestalt i en folkkär tv-dramatisering av en Astrid Lindgren-bok.
Sigge Eklund skriver i jag-form. Hans bok reser realismens och självbiografins traditionella sanningsanspråk. „Min historia hade hänt. Den var ingen saga“, skriver han i början. Men han skriver inte att vi ska lita på hans minnen. Det gör han inte ens själv. Minnesprocessen sätts igång då han hittar kassettband från barndomen, där både musik och familjescener har bevarats:
Vi tror att vi minns, men vi minns bara bilder. Med hjälp av banden kom känslorna till mig igen.

Banden hjälper Eklund att berätta om sin fars narcissism, om föräldrarnas skilsmässa och om farfadern som dog i bitterhet över att „bara“ vara känd för en barnfilm. Banden får också stödja romanens sanningsanspråk. Det är uppenbart att banden inte räcker hela vägen. De kan inte täcka Eklunds samtal med sin döende farfar, men de får den rollen i fiktionen. Eftersom vi inte kan tro på att det historiska momentet kan återkallas i sin sanning genom minnet, måste en oberoende instans garantera denna sanning. Så medlar Sigge Eklund mellan kritiken av realismen och sitt eget realistiska anspråk. Att föräldrarnas skilsmässa tolkas utifrån en pjäs av Lars Norén understryker tendensen, likaså att tidens svenska popmusik ger en tolkningsbas genom hela boken.

„Liv och rimlighet“
Per Odensten, som debuterade 1981 med det magisk/mytiska mästerverket Gheel men sedan varit sparsamt publicerad, skriver en annan typ av biografi i Vänterskans flykt. Han berättar om historiska personer, om Emily Dickinson och den unga tvätterskan Abigail Bates som en kort tid arbetade hos systrarna Dickinson. Abigail är romanens huvudperson. Hennes namn är känt genom Emily Dickinsons brev, men Odensten ger henne en historia, en gripande sådan som rymmer både passion, svek, utsatthet och en paradoxal kärlek, en historia som växer till en tidsbild från 1880-talets puritanska Massachusetts. Historien är fiktiv, men Odensten låter den kugga i det faktiska genom anknytningen till Dickinson och hennes bevarade brev.
När Abigail för ordet, blir texten omedelbar, skenbart konstlös på ett traditionellt psykologisk-realistiskt sätt. Men samtidigt värjer sig Odensten mot psykologins enklare kausalförklaringar. Texten pendlar mellan inlevelse och undanglidande gåtfullhet. Den förklarar inte, men kan ändå „skänka liv och rimlighet“ åt kvinnorna, som en kritiker skrev (Tommy Olofsson, Svenska Dagbladet 1 mars, 2004).
På ett plan blir romanen anti-realistisk. Den avvisar realismens naturalistiskt inspirerade förklaringsanspråk, men skänker också „liv och rimlighet“, två nyckelord i en realistisk diskurs. Dokumenten, alltså Dickinsons brev, och den historiska fakticiteten, huvudpersonernas existens, får samma funktion som kassettbanden i Sigge Eklunds roman: de blir en garant för realismens anspråk i ett läge där dessa underminerats av den teoretiska kritiken.

Intertextuell realism
Bengt Ohlsson (född 1963) väljer en annan väg i romanen Gregorius, som förra året vann det publikt betydelsefulla August-priset. Boken är ett svar på Hjalmar Söderbergs Doktor Glas, 1905, en stramt hållen idéroman som utmynnar i att huvudpersonen Doktor Glas, som också för ordet, förgiftar den åldrande pastor Gregorius som tyranniserar och våldtar sin unga hustru Helga. Genom mordet skall Helga få chansen att bli lycklig med sin älskare.
Bengt Ohlsson skriver i stället om prästmannen Gregorius. Hans bok är mer än dubbelt så lång som förlagan. Den ger Gregorius en historia och en psykologi. Vi får en bild av huvudpersonens förtvivlan, av hans kval och desperation inför hustruns förmodade otrohet. Naivt tror han på doktor Glas falska diagnoser (hjärtsvikt) och ordinationer. Vi får en ny bild av den tyranniske pastorn. Han blir den bedragne och den olycklige. Ohlsson låter honom även hysa medkänsla för materialisten Doktor Glas och oro för dennes själsliga välgång.
Bengt Ohlsson har skrivit en psykologisk-realistisk roman, men som svar på en lika renodlad idéroman. Varför tar han den intertextuella omvägen? Ohlsson är inte bara författare, han är också nöjesjournalist och krönikör. Han finns med i en pågående diskussion om hur fiktioner styr vår tolkning av både omvärlden och den egna erfarenheten. Där dokumenten blir en garant för sanning, fiktiv eller faktisk sådan, hos Eklund och Odensten blir fiktionen, den tidigare romanen, den fond mot vilken Bengt Ohlssons realistiska anspråk avtecknas. Det ser ut som en intertextuell lek, men det är ett stycke traditionell realism. Realismkritiken ger romanen dess idémässiga incitament, men i sitt utförande är den konsekvent psykologisk-realistisk.

Kritiken lever kvar
1980-talets kritik av en dogmatisk realism var nödvändig, även om den kunde leda till skrivsätt som mest liknade en långsam litterär kvävningsdöd. Kritiken lever också kvar. Yngre författare som Eklund och Ohlsson, som står närmare en äldre realism än dess kritiska dekonstruktion, kan inte gå förbi kritiken. Realismens sanning är inte given, dess anspråk måste resas med andra medel.
Att några av 1980-talets tongivande författare och debattörer utvecklat friare attityder i sitt skrivande understryker tendensen. Ulf Eriksson har i sina noveller och förra årets roman Varelser av glas släppt på den filosofiska och litteraturteoretiska anspänningen, och Steve Sem-Sandberg hänger sig i årets roman Härifrån till Allmänningen åt ett berättande som markerar en ny typ av allvar i förhållande till hans tidigare filosofiska och dokumentära romaner.
Så balanserar den nya svenska prosan mellan den teoretiska insikten och berättarglädjen.

Magnus Eriksson är litteraturktitiker i bl a Svenska Dagbladet