Simon Grotrian tömmer hela ymnighetshornet
Illuminitioner i stormens öga

Nomineret til Nordisk Råds Litteraturpris

Simon Grotrian
Korstogets lille tabel
Borgen. DK

Af Ingrid Elam

Att läsa Simon Grotrian med de senaste årens svenska poesi och poesidebatt i bagaget, är som att stiga på flygplanet i ett vintrigt Sverige och några timmar senare landa i ett varmt och blåsigt land. Här märks ingen skepsis mot metaforen, här ser poesin inte ut som söndertrasad prosa, här är perspektivet aldrig lågt och tonfallet aldrig vardagligt.
Nej, Grotrians poesi kan snarare påminna en svensk läsare om Björn Ranelids tidiga prosa: ett surrealistiskt flöde, en storm av bilder, en religiös grundton och ett tydligt och uppfordrande tilltal. Grotrian riktar sig till ett du som inte bara förväntas lyssna, utan också accepterar att bli del av ett vi:
Og du, der var længere væk end begyndelsen
Stiger om bord
Seroquelstater nærmere
Inderligheten.
Vi bløder som havets fakir.
Duet hos Grotrian är ibland nästan identiskt med ett jag, ibland står det närmare den Kristus som är starkt närvarande i hans dikter, men denne kan också vara upphöjd till „Herren“ och duet rycker då strax närmare läsaren. Positionerna skiftar, men kvar står diktaren och hans förundrade publik: Är detta psalm eller senmodernistisk reduktionism eller båda? Vad är det han säger? Vad betyder detta?
Det är inte lätt att veta, det finns visserligen en tematik i Korstogets lille tabel, det handlar om Gomorra och Golgata och det heligas förfall, om död och åldrande, men Grotrian är det slags poet som tömmer hela ymnighetshornet på en gång och överlåter åt läsaren att hitta sina egna pärlor. Och då gäller det att stå rak i bildstormen och lita på att uppenbarelse finns, att de förklarade ögonblicken kommer bara man vågar öppna sinnena för dem.
För somliga läsare kommer kanske dessa ögonblick i form av sentenser; Grotrian har en dragning till det slags paradoxer som för en stund förmår bromsa existensens ångesthjul:
Hvis jeg er ufødt
Kan jeg heller inte dø
Eller:
Når hænderne er foldet
Er det Gud, vi hilser på.

Det finns ett plötsligt lugn i sådana rader, en stillhet i stormens eller guds öga där läsaren kan vila och kanske också känna igen sig. Finns där inte en återklang av söndagsskola och Pär Lagerkvist?
Mina favoritpärlor är av ett annat slag, de dyker upp som plötsliga illuminationer i det dunkla och obegripliga. Efter ogenomträngliga och ångestladdade rader som „Nervespidse bier slikker skylden af dig“ och „Du ser hjernen flyde rundt i brønden“ kommer så en alldeles självlysande bild:
Solnedgangen askespreder
kirkens eksplosion av ravne

och jag ser alla korparna som flagor mot den brinnande horisonten, mörka, ja, men också det välbekanta med helt nya ögon. Grotrian må vara en främmande fågel även i det danska lyriska landskapet, men han bygger sin färgsprakande värld av sådant man kan känna igen från dikt och verklighet: fåglar, kyrktorn, eld och vatten, gurkmeja och väckarklockor. Ju mer jag läser desto mer upptäcker jag och „tænderne breder sig ud over ansigtet“, både för att även jag åldras och för att det är möjligt att le därvid.

Ingrid Elam är prefekt för området Konst, kultur och kommunikation vid Malmö högskola