Bussen går österut

Af Kristina Rotkirch

Det är något av ett under att vi i Finland med vår traditionellt avvisande invandrarpolitik nu börjar få en invandrarlitteratur. Dess främsta representant är dessutom en ryska som skriver så bra på minoritetsspråket svenska att hon i år fick Runebergspriset, ett prestigefyllt pris för vilket såväl finsk- som svenskspråkig skönlitteratur av alla genrer nomineras.
Zinaida Lindén heter hon, född i Leningrad 1963 och sedan fjorton år tillbaka bosatt i Åbo. Redan hennes första bok, novellsamlingen Överstinnan och syntetisatorn (1996) gjorde kritikerna smått upprymda. Här kom ett nytt författartemperament och en ny ämnessfär inflygande i den finlandssvenska litteraturen. Och så visade det sig att den främmande fågeln dessutom uttryckte sig på en skimrande säregen och precis svenska. Hur var det möjligt?
En förklaring är att Zinaida Lindén faktiskt hade studerat svenska i sin hemstad och extraknäckt som guide för svenskspråkiga turistgrupper. En annan måste vara den oförskräckthet och livsaptit som man också möter hos huvudpersonen i titelnovellen för hennes andra novellsamling, Scheheradzades sanna historier (2000).

Kolhosjackan och morotskniven
„Scheheradzade“ är en ung studentska i Leningrad som inte ens kan drömma om att någon gång få resa utomlands. Hon är fullt nöjd med att ta lokaltåget till studenthemmet för utlänningar i Peterhof, slinka förbi portvakten och springa upp till sin älskare Djamal, en matematiker från Syrien. Det blir deras åttiofjärde natt ... På hemvägen gäspar hon sig igenom grundkursen i historisk materialism och funderar på en nödlögn för familjen – det går ju inte för sig att umgås med en arab!
Det handlar mycket om livet i Leningrad under sovjetregimens sista år. Tidsstämningen är stark, såväl i de unkna universitetskorridorerna som bland morotslådorna på det obligatoriska jordbruksarbetet där kolhosjackan befrämjar romanserna:
Ack kolhosjacka, studenternas sexsymbol! En aning fuktig, genompyrd av tobaksrök värmde du en frusen flickväns axlar bättre än ett dussin minkpälsar! Och hur skulle man kunna improvisera ett kärleksläger i pannrummet utan dig? Du och din kumpan – den vassa morotskniven instucken i stövelskaftet – vilken flicka kunde motstå er allians?

Möten i gränszonerna
Det är livligt, det är lätt ironiskt och det går undan med fart – också när novellerna rör sig utanför studentvärlden. Vi möter stadsproletariatet i ficktjuven och kvinnotjusaren Kungens gestalt, vi förs in i rättegångssalar och telefonväxlar, vi träffar ballerinor och bagare. Någonstans i bakgrunden lever staden med dess lager av förfluten storhet och smärtsam närhistoria.
Det centrala för Zinaida Lindén är ändå samspelet mellan människorna. Hur kommer det sig att den trevande kärlekshistorien mellan studentskan och araben bara upplöser sig när gränserna stöter emot? Här gäller det politiska och geografiska gränser, men människorna i Lindéns noveller hör också annars hemma i gränszoner, det kan vara olika stadier i livet eller en osäker sexuell identitet. Ibland kopplar hon ihop två brytningsskeden, ungdomsåren och perestrojkan, och i den andra novellsamlingen kommer också brytningen mellan den finska och den ryska kulturen med i bilden.

Tiden mätt i kilometer
Det är både roligt och smått sorgligt att ta del av Zinaida Lindéns skarpsynta iakttagelser om sitt nya hemland. Perspektivet är ofta den inflyttade ryssens: hur går det till exempel för en högutbildad ung ryska när hon gifter sig med en finsk busschaufför? Det spelar egentligen inte så stor roll att hon hellre vill gå på konsert och han hellre på disco. Problemet ligger i den finske mannens känslomässiga tafatthet och den ryska kvinnans tröstlösa ensamhet:
Ensam. Telefonen är tyst. Ingen ringer, ingen hälsar på. Detta är inte Ryssland, med grannar och vänner. Ingen lägger sig i, ingen stör. Detta är inte Ryssland där man alltid sprattlar i en kompakt besserwisserskara.
Det finns dessutom ett alldeles speciellt problem för de ryssar som bor i Finland, påpekar Zinaida Lindén. Den som gifter sig med en amerikan och flyttar till Vermont kan mäta tiden på ett normalt sätt, som resten av mänskligheten. Men den som hamnat i Finland lever med blicken fixerad österut, ständigt utsatt för frestelsen att mäta tiden i kilometer. Zinaida Lindén verkar höra till dem som faller för frestelsen att tidigt på morgonen sätta sig i en buss i Åbo för att på kvällen uppleva njutningen att gå ut „i det kvällströtta petersburgska folkhavet, ta på sig en saklig min och låta sig uppslukas av dessa dystra, men ack så älskade människovågor“.

En sagolik omvandling
Så har också Zinaida Lindén till åtskillnad från de flesta emigrantförfattare lyckats bevara närheten till sitt forna hemland. Utan den närheten hade hon knappast kunnat skriva I väntan på en jordbävning (2004), en roman som enligt min mening är helt unik i sitt sätt att greppa de senaste decenniernas samhällsomvandling. Hjälten heter Ivan, precis som i de gamla ryska sagorna, och hans väg genom den ryska närhistorien är just så oförutsägbar som många människoöden i dagens Ryssland.
Det hela börjar i den lilla förfallna byn Michajlovka där den blonde jätten Ivan gör sin styrka gällande redan som skolpojke. Han föds upp till tyngdlyftare, först med specialskolor och träningsläger, senare med anabola steroider och blå hormonpiller. Till sist blir han ett neurotiskt vrak och faller ihop, precis som Sovjet under perestrojkan. Ivan tvingas återvända till Michajlovka där kapitalismen nu växer „som en fikus på en dynghög“. På nittiotalet ger han blod för matkuponger och tar upp potatis åt folk som betalar honom med potatis. Men så får hans liv får ett oväntat lyft: han engageras som sumobrottare i Japan.

Det är frestande att se Ivan som „en typisk ryss“ – han är glad, öppenhjärtig och empatisk samtidigt som han saknar energi att styra sitt liv. Men Zinaida Lindén nyanserar sin Ivan genom att låta honom berätta sitt livs historia i jagform. Genom det direkta tilltalet blir Ivan tydlig och förmedlar trovärdigt sina häpna erfarenheter, bland annat från ett första utlandsbesök i Polen och från en psykiatrisk klinik i Leningrad.
Samtidigt som Ivan blir smärtsamt utslagen upplöses också samhället omkring honom: familjebanden, yrkesgemenskapen, närmiljöerna. Som ett tidens tecken ligger avskrivna gynekologstolar med rostfläckar i emaljen utslängda i ett dike i Michajlovka. Men Zinaida Lindén förfaller varken till den nostalgi eller till det hat som präglar mycket av dagens ryska litteratur, tvärtom ger hon en mångbottnad bild av det forna Sovjet – här möter man inte endast kollektivets tryck utan också dess värme.

Förmågan till förändring
Det som starkast växer fram ur Zinaida Lindéns roman är ändå hennes tillit till människors förmåga att tänja sig och förändras. Den senare delen av romanen berättar om Ivans mödosamma men slutligen euforiska förvandling till japansk sumobrottare. Det må förbli en gåta hur Zinaida Lindén förvärvat sina kunskaper om sovjetisk idrottspraxis och sumobrottningens hierarkier – som läsare litar man i varje fall totalt på Ivan när han berättar om sumoskolan Genjiyama-beya: „Det var en kommun, ett kollektiv, en gemenskap. Kort sagt allt det som vi just gjort oss av med i Ryssland“.
Visst får Ivan ibland skov av en dov hemlängtan efter surkål och vodka, men viktigare är ändå känslan av triumf då han passerar språkliga och kulturella hinder. När han första gången spontant förstår en japansk sång väller lyckan upp inom honom: „Blott den som gått genom ett främmande lands minfält kan förstå det jag upplevde“.
Med I väntan på en jordbävning har Zinaida Lindén än en gång överskridit den finsk-ryska gränsen – som fortfarande är minerad – och befäst Finland som sitt litterära hemland. Hon har redan blivit publicerad på ryska och skriver också på sitt modersmål. Nu efter Runebergpriset har det även utlovats översättningar till finska.

Kristina Rotkirch är kritiker och översättare