Väinö Linnas moderne realism
Okänd soldat och Här under Polstjärnana

Af Jyrki Nummi

Väinö Linna lyckades med sina två romaner Tuntematon sotilas (1954, Okänd soldat, 1956) och Täällä Pohjantähden alla I-III (1959-62, Här under polstjärnan, 1960-65) väcka förtret i 1950- och 1960-talens Finland genom sitt uttalande att den nationella finländska identiteten är litterärt förankrad, och att det inte råder något allmänt samförstånd om dess natur, lika litet som identiteten skulle bestå av enbart positiva egenskaper.
Linna steg in i litterturen under en period då de litterära positionerna genomgick en grundläggande omfördelning. Den ef­ter­­krigstida modernistiska op­po­si­tion­en fram­träd­de som tidens litterära förtrupp. En grupp be­stående av unga poeter ställ­de sig på 40-talet emot den generation som under epoken före kriget dominerat och byggt upp en enhetlig nationell identitet. När Linna med sin Okänd soldat äntrade scenen öppnades en ny, oväntad front på det litterära fältet.
Linnas litterära program byggde vidare på den klassiska samhälleliga realismens tradition. Genom att beskriva en igenkännbar historisk tidsperiod som välbevarad levde kvar i minnet hos hans samtida ifrågasatte författaren gemenskapens egna fiktioner, myter och idealiseringar.
Linnas framgång upplevdes som ett bakslag för den moderna litteraturens utveckling. Den yngre generationens ledande litterära auktoritet Tuomas Anhava beskrev nedlåtande Linna i ett uppslagsverk från denna period som en „patriotisk realist“.
När man betraktar Linna på ett lite längre avstånd ser det ut som om han lyckats röra om en spelplan, där mittlinjen hade ritats ut klart och tydligt mellan den traditionella och den moderna litteraturen. Han förenade skickligt i sina romaner den traditionella realismens samhällskritiskhet med det moderna romanberättandets metoder.
Okänd soldat följer på närhåll utifrån ett maskingevärskompani med fortsättningskrigets förlopp från juni 1941 till hösten 1944. Det episodaktiga berättandet utnyttjar äventyrskonventionerna och romanen har varit exceptionellt populär ända sedan den publicerades. Romanens motivkrets, det förlorade fortsättningskriget, var ännu i början av 1950-talet ett politiskt och ideologiskt ömtåligt och outforskat område i den finländska offentligheten. Också skuldkänslan för kriget låg alltför nära, och var alltför öm och svår för historieforskningen.
Romanens dominerande synvinkel „grodperspektivet“ utforskar världen snett underifrån. Den berättartekniska lösningen, med hjälp av vilken krigets närverklighet beskrivs, öppnade också för insyn i det finländska samhällets dolda strukturer, såsom de kom till uttryck i de sociala relationerna inom den finländska armén.
Även om Okänd soldat inte har en urskiljbar huvudperson innehåller den en grupp färgstarka typer som vuxit till kulturella ikoner: påhittiga ordjonglörer, äkta ledartyper, sluga män ur folkets djupa led, men också känslolösa mördare, barnsliga gåpåare och motbjudande ordergivare.
De mest omtalade soldaterna „Koskela, Hietanen, Lahtinen, Rokka, Honkajoki“ är litterärt mångbottnade. En del av dem känner man igen som förnyade varianter på Runebergs krigshjältar i Fänrik Stål eller uppdaterade representanter från stamtypologin i Topelius Vårt Land, en del är arketyper och „finlandiserade“ gestalter ur världslitteraturen.
Romanens språkliga variationer avslöjar det finländska samhällets sociala och kulturella spänningar och lokala särdrag. Kring skärningspunkterna mellan de historiska skeendena och de fiktiva personerna spinns den klassiska realistiska romanens tematik: handlingens och talets enhet, liksom språkets och verklighetens.
Den folkliga världsbilden i Okänd soldat kännetecknas av konkretism och smalhet, ett tänkande som är bundet till den omedelbara livssfären. Med dess hjälp dramtiserades de lägre kulturskiktens egen kulturella aktivitet och behov av självdefinition.
Romanens mytiska hjälte, den mångbottnade Anttero Rokka betonar helt och hållet sina personliga målsättningar i kriget: det gäller att hållas vid liv, bevara sina livsvärderingar också när förhållandena är som eländigast och det gäller att till slut återvända hem: „Vi ger fan i Europa! Vi tar Karelen och sen far vi hem.“
Rokka spår fel. Men hans attityd visar sig ändå segerrik, och den förenar sig med romanens bredare tematiska struktur. När Rokka sårad återvänder hem till sina barn och sin hustru kommer han från förstörelse och död, från krigets helvete tillbaka till människornas värld, till det vardagliga livet.
Här under Polstjärnan-trilogin är en beskrivning av den finska nationens födelse och utveckling från 1880-talet till åren efter andra världskriget. Händelserna återges i form av en beskrivning av en liten tavastländsk bys liv och släktfejder under tre generationer.
Trilogins huvudperson är precis som i Okänd soldat gemenskapen, som representerar den historiska kraften, „folket“. Romanen är en beskrivning av det historiska brottet, en berättelse om det finländska ståndssamhällets förvanling genom konflikter och motsättningar till ett medborgarsamhälle.
Fastän den litterära publiken visste att vänta en romanserie blev man överraskad av dess bredd och synvinkel. Speciellt de dramatiska skildringarna av inbördeskriget, händelserna som ledde till det och krigets tragiska efterspel fick till stånd en diskussion i pressen (i synnerhet i det svenskspråkiga Hufvudstadsbladet) om sanningshalten och allmängiltigheten i de skeenden romanen tar upp. Linna hade uppenbarligen bara väntat på ett tillfälle till diskussion och han svarade skarpt på kritiken från historieforskarna genom att betona falskheten i den rådande historiesynen.
Konflikten visade att Här under Polstjärnan-romanen fyllde en social och samhällelig beställning som historieforskningen inte förmått uppfylla. Romanen offentliggjorde en erfarenhetssfär som hittills varit privat och avhängig det egna minnet. Ännu vid decennieskiftet mellan 1950- och 1960-tal levde medborgarkriget i folks sinnen, men ingen hade förmått ta upp det till offentlig diskussion. Linna svarade med sin roman på utmaningen genom att skapa en fiktiv ort genom vilken det ömtåliga förflutna kunde återupprepas i historiskt igenkännbara förhållanden.
Den metahistoriska dimensionen i historiens väsen som romanens tog upp hamnade i skuggan av grälet om detaljhistoria. Trilogins „på historien projicerade livssyn“, som Linna själv beskrev sin roman, stöder sig på historiefilosofin i Tolstojs Krig och fred: historiens rörelser härrör från otaliga enskilda detaljer, vars följder och riktning den enskilda människan inte förmår förutspå eller styra.
Den tolstojanska synen har tematiserats i romanens skeenden och personernas livsöden. Livet i Pentinkulma by representerar ett område som befinner sig i skuggan av de stora historiska händelserna, en livssfär som i allmänhet hamnar utanför historieforskningen. De stora historiska nyckelskeendena lyser med sin frånvaro, den vardagliga livssfären ligger ständigt i romanens centrum.
Linnas nationella landskap är uttryckligen den sociala och lokala gemenskapen. Scenen domineras av de små göromålen, vardagens livsrytm, en miniatyrvärld med fokus på släkt- och människorelationer. Historiens stora händelser ljuder avlägset i bakgrunden. De inverkar obönhörligt men indirekt på den vanliga människans vardag.
Den ljudbild av Finlands närhistoria Linna bygger upp innehåller överljud som överskrider litteraturen mångfalt. Hans verk dekonstruerade och återuppbyggde de finländska identitetsbilderna, de detonerade samhälleliga spänningar som hamnat i skymundan.
Linnas romaner försåg det efterkrigstida Finland med verktyg att möta utmaningarna från ett samhälle mitt inne i en moderniserings- och demokratiseringsprocess. Genom att avbilda det förflutna artikulerade de samtida krav på social och ekonomisk rättvisa samt möjligheter för alla samhällsgrupper att med fulla medborgerliga rättigheter delta i och påverka samhällsbygget.

Jyrki Nummi är professor i inhemsk litteratur vid Helsingfors universitet