Varning för Storm

Nomineret til Nordisk Råds Litteraturpris

Einar Kárason
Stormur (Storm)
Förlaget Mál og menning. IS

Af Maria Sandin

När någon gnäller över att det inte går att lita hundra procent på en annan människa brukar det finnas skäl att instämma och beklaga. Det finns det näppeligen när huvudpersonen i Einar Kárasons roman Stormur (Storm) gör det. Författarironin är nämligen total. Den typ Kárason renodlar kan tillskrivas många attribut, och förtroendeingivande är inte ett av dem. Eyvind Jonsson är en allt annat än reko islänning med alkoholproblem och tvivelaktigt rykte, som föredrar att kallas Storm och iförd tuff uppsyn och cowboyboots surfa ovanpå all trist vardagsverklighet. Lika otillförlitlig i egenskap av bokens centrala berättare som odräglig för sin omgivning.
Kárason har utökat den bångstyriga skara av lycksökare, fixare och skitstövlar som befolkar hans böcker, vare sig de hör hemma i historiens eller modernitetens Island. Storm utmärker sig genom sin talang för arbetsskygghet och bidragsfusk och genom att med rapp käft och en arsenal av historier avfyra människoförakt och fördomar åt alla håll.

Mellan det naiva och det ironiska
För läsaren har Storm ett försonande komiskt drag: en självbild som haltar betänkligt. I egna ögon ett offer, kroniskt förorättad och misskänd, i andras en uppblåst pratmakare man helst bör undvika att „vara beroende av i en krissituation“.
Romanen om Storm är en samtidssatir, drastisk och beklämmande. Den kan läsas som underhållning, som historien om hur en depressiv stackare försöker kompensera mentala och sociala komplex, eller som en sedeskildring där egoisten Storm får statuera exempel på manlig vanart. Man kan också avläsa vilket uttryck den avtrubbning och villfarelse kan ta sig, som fås på köpet när värdemätaren för lycka tillverkats i masskulturens drömfabriker.
Som litterär skapelse har Storm mera tyngd som karikatyr än karaktär. Men så är psykologiskt finlir eller själspejling heller inte Kárasons grej. Robustare kvaliteter à la „dirty realism“ ger liv åt hans fiktion, med trolig inspiration från isländsk saga och muntlig berättartradition. Risken finns att en hel del går förlorat då man inte kan läsa hans böcker på originalspråk. I kraft av vitaliteten i sin fabuleringsförmåga och sitt språk skapar Kárason vilda skrönor. Ofta i anekdotisk stil, med dynamik mellan det naiva och det ironiska.
Så raljant, nästan lättvindigt, förhåller författaren sig till sin huvudperson att denne blir ett slags driftkucku. Texten inbjuder till distans och löje snarare än engagemang.
Storm är en milt sagt försumlig familjefar som har sin intimaste relation med sina kopparslagare och behandlar alla andra jämlikt med samma manipulativa känslokyla. Har varken utbildning eller jobb men smak för att „ha det cosy“, dag som natt. För att riktigt slappna av lämnar han „alla spöken från det förflutna“ i Reykjavik och flyttar till Danmark, låter sig försörjas av staten och sin oförskämt timida fru medan han ägnar sig åt viktigare saker som öl, öl, 60-talsrock, öl och den dröm som precis som för många andra män i den kárasonska världen stavas USA – det är där livet ska börja.

Parodi på kultureliten
Det verkligt festliga och pricksäkra i denna roman är den förlagsparodi kring vilken själva storyn också är uppbyggd. Här gycklar Kárason med den litterära offentligheten och kultureliten, inklusive sig själv. Ett håglöst möte på ett isländskt förlag resulterar i den till synes briljanta idén att marknadsanpassa ett manus för bästsäljarhyllan. Det gäller bara att uppfinna en spännande författare som gör sig i media. Skräddarsydd för rollen eller ej, Storm hakar på i hopp om pengar, berömmelse och ett eller annat litteraturpris. Särskilt mycket går förstås inte som det var tänkt. Förutom att en viss person kan inta gratisdrinkar i fint sällskap och konstatera: „Jeg må nu indrømme efter at have læst bogen sådan nogenlunde, at der var meget smadder flot i den – når jeg selv skal sige det. Ja, helt utrolig flot; kapitler her och der, sætninger och dialoger.“ (Övers. Kim Lembek)
Einar Kárason bjuder som vanligt sin läsare på färgstark och uppsluppen berättarkonst. I längden infinner sig dock en viss mättnad, en monotoni som har att göra med rundgången av anekdoter på temat full Storm. Detta trots att författaren genom att använda kollektivromanens mångstämmiga struktur belyser centralgestaltens egenheter ur ett flertal synvinklar. Berättarrösterna skiftar för varje kapitel. Än ger Storm sin version av skeendet, än filtreras det genom ett brokigt persongalleri. Med en sådan berättarteknik bäddar författaren för de dråpliga diskrepanser som ger romanen udd och auktoritet.
En intressant aspekt av Stormur är att det inte tycks gå att få klarhet i vad titelfiguren egentligen är för en. Vad som är sant, tilldiktat eller rena ljuget i han historier. Och man kan roa sig med att klura ut vad han kan tänkas ha gemensamt med en annan Eyvind Jonsson i en annan av Kárasons böcker. I Kvikasilfur (Kvicksilver) figurerar nämligen en namne med ett syndaregister som vida överträffar Storms. Samma person? Vem vet. En litterär spjuver som Einar Kárason är inte heller han hundra procent pålitlig.

Maria Sandin är kritiker och kulturredaktör