Kirsten Hammann låter smärtan tala för sig själv
I huvudet på en modern kvinna

Nomineret til Nordisk Råds Litteraturpris

Kirsten Hammann
Fra smørhullet
Gyldendal. DK

Af Gabriella Håkansson

Mitt namn är Vera. Det är några som har uppfunnit mig.
Så låter det i inledningen till Kirsten Hammanns genombrottsroman Vera Winkelwir från 1993. I den surrealistiska Veragestalten får vi följa en kvinna som kollapsar av utmattning när hon försöker leva upp till omgivningens krav på kvinnlighet.
I den nya boken Fra smørhullet möter vi Mette, som är ett slags Vera fast tio år och sju sorger senare. Romanen är skriven i samma naivistiska anda men greppet är uppskruvat ytterligare. Det liknar stundvis pekböcker för barn.
Se, Søren og Mette. Søren bor i et hus, og Mette bor i et hus. Søren og Mette bor i et hus.
Det som till en början verkar barnsligt enkelt - en man en kvinna ett äktenskap – urartar totalt och Mette faller ner i ett avgrundshål.
Fra smørhullet är alltså en roman som gestaltar en kris. När förhållandet spricker faller Mettes identitet sönder. Alla vedertagna sanningar om jaget, kvinnligheten och världen omprövas – och befinnes väga för lätt. Felet i Mettes liv ligger inte hos andra, utan hos henne själv. Det eviga sökandet efter kickar av alla slag (socker, sex, sprit, cigaretter, shopping) kan bara vara ett avvärjande av den egna inre tomheten. Det är en smärtsam insikt, och den gestaltar Kirsten Hammann med ett beundransvärt mod och sällsam ärlighet. Hon undviker elegant alla förmildrande grepp som satir eller ironi, och låter smärtan tala för sig själv. Resultatet är en „källarhålsroman“ för moderna kvinnor.
Men rakheten och det naivistiska greppet gör också att boken saknar struktur. Det finns ingen röd tråd, ingen intrig, inga spänningsmoment – vilket Hammann som sagt är väl medveten om.
Hvis hun nu var en romanfigur, så skulle hun eddermame kastes ud i nogle konflikter, der kunne sætte hendes toleranceevne på spidsen! Og hun skulle godt nok gå fra ét udviklingstrin til et andet. Lære noget, komme videre, være et eksempel på, at mennesket kan forendre verden og sig selv.
Men den här romanen skriver inte in sig i genren av framstegspositiva hjälp-dig-själv-böcker, eller humoristiska Bridget Jones-romaner. Den tematiserar tvärtom den enskilda individens utsatthet och ensamhet i ett modernt samhälle som helt och hållet köpt myten om att „allt går bara man vill“. Vid ett tillfälle ironiserar Mette över alla de trettiopluskvinnor som kommer att kunna identifiera sig med hennes lidanden. Det är egentligen ingenting att skämta om. Den största behållningen med Fra smørhullet är att den skildrar en modern kvinnas inre liv. In i minsta detalj. Det är visserligen inte särskilt roligt att vara där inne i Mettes snurriga huvud, men det är nyttigt. Det bidrar till att spränga myten om kvinnan och det kvinnliga, och det avtäcker de komplicerade strukturer som ligger bakom en emotionell och intellektuell kris av det här slaget. En kris man inte tar sig ur så lätt och som inte låter sig gestaltas som humoristisk eller satirisk kvinnounderhållning.
Frågan är bara om det räcker för att bära en hel roman? Nej, tyvärr gör det nog inte det. Fra smørhullet kommer att bli en tungviktare inom den kvinnliga vittneslitteraturen – men som roman betraktad väger den dessvärre en aning för lätt.

Gabriella Håkansson är författare och kritiker