Två kvinnliga konstnärer som blev två romaner

Af Tapani Ritamäki

Har bildkonstnären Helene Schjerfbeck och poeten Eeva-Liisa Manner något annat gemensamt än att de båda är döda?
Läser man de två romaner som nyligen skrivits om dem i Finland, Rakel Liehu om Schjerfbeck, och Helena Sinervo om Manner, upptäcker man i alla fall en sak: en sårbarhet så stark att den nästan gör det omöjligt att hantera vardagen. Lösningen för bägge är densamma (och inte heller den helt ovanlig): att ty sig till räddande änglar, ofta med den mer konkreta benämningen mecenater. I Manners fall var det flera, men framför allt konsthandlaren Sara Hildén (som lämnade en ovärderlig konstsamling i ett eget museum i Tammerfors efter sig) och hennes förläggare Jarl Hellemann. Schjerfbecks ängel under en stor del av hennes liv var Gösta Stenman, liksom Hildén konsthandlare.
Dessutom måste man förstås fråga sig, har böckerna om de två kvinnliga konstnärerna något gemensamt? Mindre än man kunde tro, vill jag påstå. Bägge har prisats av kritiken, men där Sinervo lyckas gå rakt inpå sin huvudperson utan att bli intim på ett ansträngande sätt känns Liehus bok, trots många förtjänster, onödigt flåsig. Jag kan inte avgöra vilken som är trovärdigare mot sitt objekt (ifall det ens är nödvändigt – genrebeteckningen är ju roman för bägge), men hos Sinervo uppstår aldrig den frågan – berättelsen övertygar som berättelse. Hos Liehu undrar man däremot ganska tidigt i boken hur hon kan veta det hon „vet“ (de facto redan när Schjerfbeck råkar ut för den berömda olyckshändelsen – ett fall från en trappa – som gör henne rörelsehandikappad för resten av hennes liv). Dilemmat är inte kognitivt, läsaren vet nog att ingen forskning nånsin kan avslöja ”hur det kändes”, inte ens alla brev i världen gör det. Det är textens egen rörelse mellan det yttre och det inre som måste få en att glömma att ställa sådana sannhetskrav.
I Schjerfbecks fall är den mörka, livsavgörande händelsen klar, fallet från trappan. Sinervo har kanske haft större frihet, men gör det också skickligare. Öppningsscenen där poeten står i sitt hus i Spanien och betraktar det ihoprasade taket är djupt gripande och symbolisk. Vardagen har visat sig i all sin brutalitet och det blir inte bättre av att reparatören är en lurendrejare som förstår att ta betalt. Senare i boken finns en parallellhändelse – också den en egendomsfråga – Manner har köpt en gård i Ruovesi i mellersta Finland, och igen blivit lurad, gården är fallfärdig och tomten betydligt mindre än hon trodde.
Så fortsätter det, från besvikelse till besvikelse, också i människorelationerna. Men Sinervos berättargrepp medger ingen snyfthistoria, poeten Manner visar också sin slughet, sin sega överlevnadsförmåga och sin konstnärlighet. Det är inte per aspera ad astra utan per aspera ad aspera, men med förmågan att skriva som envis och stolt följeslagare.
Detsamma gäller förstås för Schjerfbeck – skapandet som den yttersta livstråden – men Liehus tendens till platthet i berättandet ställer ofta hinder i vägen: ”Det undermedvetnas bubblande kärr”. Liksom hennes sentimentalism: „jag är en ensam saxofon“, säger Schjerfbeck – och istället för att känna med huvudpersonen, blir man rasande på författaren.
Varken Sinervo eller Liehu går tillväga kronologiskt som en klocka, men också här tycker jag att Sinervos större trohet mot det faktiska livsförloppet är ett bättre val än Liehus kontrapunktteknik, där man hoppar ganska hejdlöst från 1940-tal till 1880-tal till 1910-tal till 1940-tal på ett relativt fåtal sidor. Det är inget fel på att kontrastera olika perioder mot varann, men cut up kan också bli ett maner, där man klipper bort snarare än klipper till – i läsupplevelse alltså.