Arbetsdagbok

Af Reko Lundán

8.2. 05
Jag skriver en pjäs med arbetsnamnet Prioriteringar. Den utspelar sig i sjukhusmiljö och tar upp vad människor upplever som det primära – i sitt liv, lika väl som inom sjukvården. Jag har skrivit om den första delen en gång och fått positiv feedback fråm Teaterchefen och Kompositören (det handlar om en musikpjäs), de använder ord som „inspirerande“ och „imponerande“. Det finns visserligen problem också, pjäsen innehåller för mycket lidande.
Prioriteringen inom hälsovården av å ena sidan kostnader, växande krav å andra sidan (medikalisering) hör till välfärdssamhällets svåraste problem i Finland liksom i de övriga nordiska länderna. Jag vill ta mig an detta svåra ämne och göra det med konstnärliga medel. Jag har tidigare tagit upp samhälleliga ämnen omspunna i ett fiktivt nät, till exempel i min roman Rinnakkain (Sida vid sida), där en grupp grannar protesterar mot att man tänker grunda ett hem för alkoholister i närheten av deras radhusbolag (nimby-syndromet). Huvudpersonerna i „Prioriteringar“ är både läkare och patienter, människor som vårdar, och människor som blir omvårdade – rollerna blandas naturligtvis.
I Finland träder i år en s.k. vårdgaranti i kraft, det innebär att man definierar en tidsgräns inom vilken patienten måste få vård. Detta belastar hälsovårdssektorn ytterligare, en sektor som samtidigt förstås ska effektiviseras. En av mina pjäsgestalter, Veli-Matti, överläkare, är med om att fatta dessa beslut. Han ska i den första akten föra fram ett förslag som går ut på att sjukhusets röntgenavdelning stängs. Veli-Matti har en religiös övertygelse, och han vantrivs att jobba inom vad han kallar „dagens bödelservice“. Veli-Mattis beslut underlättas inte av att hans ex-hustru Mia jobbar på den stängningshotade avdelningen, också hon befinner sig i en vändpunkt i sitt liv:
På det här sättet blandar jag den aktuella situationen inom sjukvården i Finland med fiktivt material. Jag försöker på samma gång ställa två stora frågor:
1. När vi poängsätter sjukdomar för att åstadkomma en patientkö, poängsätter vi då också människorna och deras livsstil? Är det som avgör om man får vård vilka produktionsförväntningar samhället har på sin insjuknade medborgare?
2. „Finns jag verkligen till, och kommer döden på riktigt?“ (Osip Mandelstam). Vad ska man göra med sitt liv? Sikta på egen vinning och njutning? Eller på att tjäna sin nästa? Och vad göra när man blir tvungen att ta till „plågsamma nedskärningar“?
Ett bra exempel på den sista frågan är den 60-årige affärsmannen Kimble som i början av pjäsen rymmer iväg med en ung kvinna för att tillbringa ett veckoslut i London. När Kimble kommer till sjukhuset för att träffa sin fru (som är inne för en rutinoperation) stöter han på den hysteriska Mari, vars man varit med om en bilolycka. Kimble hinner aldrig till Londonplanet utan blir tvungen att offra sin njutningslystnad för att hjälpa en medmänniska i nöd. Senare upplever Kimble „ett under“ och blir i andra akten ett slags välgörare.

16.2. 05
Jag gestaltar alltid verket utifrån dess struktur. Jag planerar aldrig intrigen, jag kan inte ens beskriva intrigen i mina färdiga verk. Däremot samlar jag på scener (eller spillror av scener), möten mellan olika personer, repliker.
Nu verkar det som om pjäsen skulle komma att bestå av tre akter, där den första skulle ta upp ena halvan. Den äger rum en eftermiddag och kväll i november på centralsjukhuset. Den andra och den tredje akten äger rum följande sommar under ett veckoslut strax före midsommar. Vi befinner oss på Kimbles ståtliga herrgård, dit man anlänt för att grunda en allmännyttig stiftelse med Kimbles pengar (och nästan alla förundrar sig över a. Varför har just de inbjudits att närvara? (de var närvarande när Kimble upplvde „undret“); b. Varför har de gått med på att komma? (nyfikenhet, egen vinning ...) Den tredje akten är Tjechovsk, man åker iväg från Kimble efter en natt som blev helt annorlunda än någon hade tänkt sig.

19.2. 05 (Helsingfors-Vanda flygstation,
på väg till Lappland med min dotter Lisa, 4 år)
Jag hade först tänkt att Veli-Matti i den första akten skulle bestämma vilken röntgenavdelning som ska stängas, men idag innehöll Helsingin Sanomat en notis om att öron- och halskliniken för Helsingfors och Nylands läns sjukvårdsdistrikt ska förläggas till Helsingfors och kliniken i Esbo läggas ner. Här fick jag en idé för Veli-Mattis beslutsångest. Ska öronpolikliniken flyttas till ett sjukhus i det första eller det andra distriktet? På det första jobbar hans egen ex-hustru, Mia, som rentav idkar utpressning på Veli-Matti att bevara hennes egen klinik. Jag har nu sju personer:
• Veli-Matti
• Mia, hans ex-fru, som får veta att hon har bröstcancer.
• Den unga Netta, Mias kollega på öronkliniken, som tänker åka till Afrika som uhjälpsarbetare på en aidsklinik.
• En sjukhusvaktmästare som är olyckligt kär i Netta och en wanna be-poet vid namn Petteri.
• Kimble, en vällusting och affärsman i 65-årsåldern.
• Jouni, en företagssanerare som jobbar på ett större bolag, som råkat ut för en bilolycka, han opereras under hela första akten.
• Jounis fru Mari, som hysteriskt väntar på information om operationen utanför sjukhuset, och klänger sig fast vid Kimble, vars aktieportfölj Mari till vardags har som uppgift att ta hand om.
(Jag rycker till vid ett flygfältsmeddelande som uppger att fyraåriga Lisa väntar på sin far vid Gate 20. Jag hade för en stund tagit fram min bärbara dator och och inte upptäckt att det fanns två dörrar i lekrummet ... Vi hinner dock med flygplanet.)

22.02. 05
Jag måste göra tonen i pjäsen varmare. I början gör man alltid samma nybörjarfel, det är bara gräl, motgångar, lidande – för det är det som är dramatiskt. Men det är genom kontrasterna, stämnings- och rytmbytena som en pjäs blir en helhet, liksom livet överhuvudtaget. Kimbles och Petteris vänskap i andra akten ger pjäsen mer värme. Kimble har tagit Petteri, som försökt begå självmord, under sina vingars beskydd. Jag vill porträttera vänner som har en åldersskillnad på ca trettio år.
Morgonnattens scen i bastun är vacker: den gamle sybariten Kimble och den enbröstade medelålders kvinnan Mia förälskar sig i varandra. Morgonen som följer på natten som gått fel på många sätt (Jouni och Petteri har druckit sig asberusade och somnat intill varandra som ett par små kattungar) för med sig humor och ett budskap om att livet fortsätter.
Prioriteringen inom hälsovården glöms dock inte bort under andra akten heller. Veli-Matti sitter med i en nämnd och poängsätter sjukdomar. Veli-Matti: „Vi skulle spara en massa pengar om patienters liv inte på ett konstgjort sätt skulle förlängas med en sista vecka, en sista månad, ett sista år ...“
I den andra och den tredje akten handlar det också om sexualitet och åldrande kroppar. Kimble har kämpat mot sitt åldrande genom att ragga upp unga flickor med silikonbröst. Nu förälskar han sig i Mia som tvivlar på sin kvinnlighet. Jouni undrar om han är karl nog för Mari, eftersom han som följd av bilkollisionen fått epilepsi, vilket bland annat gjort att han förbjudits att köra bil. Också här ges utrymme för funderingar om vad som sist och slutligen är viktigt i livet. Och till slut sjunger Petteri och Jouni en duett om prioriteringen av livsvalen.
Strukturen börjar vara färdig, scenlistorna i båda akterna är redan långt hunna. Jag måste skriva färdigt den första versionen och samtidigt skicka Kompositören sångtexter.

1.3. 05
Vårdgarantin träder idag i kraft i Finland. Hälsovårdsstationerna bör uppskatta vårdbehovet inom tre dagar också för mindre brådskande sjukdomar, och patienten måste ges vård inom tre månader. Helsingin Sanomat: „All vård kan inte ens köpas för pengar i Finland inom den utstakade tiden. Till exempel måste man i åratal vänta på operationer efter en bröstborttagning.“ Mia befinner sig i andra akten i just den kön. Och hon är rädd att klä av sig i Kimbles närvaro: „Är jag en åtråvärd kvinna?“Någon berättar sig i en simhall ha sett en vacker tatuering över ärret hos en kvinna med ett bortoperat bröst. Skulle Mia ha skaffat sig en sådan? Kimble kan kalla det han ser vackert: „Jag har aldrig sett personligare bröst och jag har utan att ljuga sett tusentals.“
Nu koncentrerar jag mig på att regissera Kung Lear. Min egen pjäs får ligga och vila tills jag återkommer till den i april. Jag har lovat Teaterchefen en första version inom slutet av maj.

Reko Lundán är författerre