Utifrån in eller inifrån ut

Af Sabine Forsblom

Det finns en sorts gamla vänner som man av olika anledningar inte haft kontakt med på många år, men som när de dyker upp igen känns alldeles självklara. Själsfränder kallas de visst. Jag träffade på en sådan på litteraturdagarna på Åland för några månader sedan. Plötsligt stod Ester där efter trettio år, och vi pratade och pratade som om vi hade setts för en månad sedan. Om vår barndoms vänskap, om våra liv just nu. När vi skiljdes visste jag att det kan gå trettio år igen, men det gör ingenting.
Ungefär så kändes det att hitta skrivandet igen. Att det återupptogs – kontakten med skrivandet hade legat nere sedan skoluppsatserna – var en slump. Jag jobbade på Finlands Svenska Television och mitt behov av att berätta uppfylldes mer än väl av dokumentärer och fiktion. Men i mitten av 1990-talet hade jag lyckan att bli skickad på en kurs i dramaturgi. Det var som att trycka på en knapp. Kontakten fanns där igen. Det som skulle bli ett filmmanuskript blev en roman, Maskrosguden.
Redan tidigt i skrivprocessen märkte jag att jag njöt av själva skrivjobbet, att jag gillade att leka med språket och de nya kontexter och kopplingar det skapade. Och jag märkte också att det språk mina huvudpersoner talade bredde ut sig över sidorna och krävde att få höras. Det stod klart för mig att jag skulle skriva en litterär variant på temat och först sedan omarbeta det till ett filmmanuskript.
Länge levde jag i förställningen att åtminstone göra en del av boken till en dokumentärfilm. I romanen finns en berättelse som är hämtad direkt ur verkligheten. Min biologiska morfar deserterade ur finska armén och flydde via Främlingslegionen till Brasilien där han bildade ny familj. En berättelse med många bottnar, tyckte jag, gick på manuskriptutvecklingskurs, hade en producent klar för proj­ektet – och backade i sista stund. Jag ville inte se min familjelegend i verkliga bilder. Jag ville inte ge en mytomspunnen, tragisk och fantasieggande berättelse verkliga ansikten. Jag ville hålla mina skuggor för mig själv och, framför allt, jag ville behålla min morfar som den unga vackra man jag lärt känna på fotografierna.

Filtrerat ljus – gömda känslor
Jag märkte att jag ville måla stämningar och känslor så exakt som möjligt, vilket inte – konstigt nog – hade varit möjligt på film, trots filmens möjligheter till exakt reproduktion (på ett ytplan) som de andra konstarterna saknar. Jag visste att jag måste skriva boken först. Ett beslut som ledde till att jag lämnade mitt jobb som filmare, efter över tio år i branschen.
Nu ser jag också ett annat mönster i mitt sätt att jobba med text och bild. Då jag arbetade med film fungerade jag väldigt mycket utifrån in. Jag inspirerades till filmer av en miljö, en mänska, ett visst ljus. Min senaste dokumentär, om människoöden i Sankt Petersburg, inspirerades av ljuset i staden. Ett mjukt, vackert naturljus silat genom det enorma filter som stadens avgaser och dimmorna från Nevan utgör.
När jag jobbar med text arbetar jag mera inifrån och ut. Minnen, stämningar och gömda känslor hoppar plötsligt fram och finns på pappret. En dag då jag hade satt mig ner för att skriva ett avsnitt om miljön i den lilla by där bokens berättare tillbringar sin barndoms somrar, märkte jag efter en stund att jag höll på med en text om barnmisshandel. Det är något fysiskt som händer i min kropp när jag skriver som aktiverar mitt undermedvetna på ett helt annat sätt än när jag jobbar med film. En förklaring är naturligtvis att jag i första hand jobbat med dokumentärfilm och gärna i en cinéma vérité-anda. Då riktas ju uppmärksamheten utåt på det som sker framför kameran och på den mänska, den miljö, det skeende som jag försöker beskriva.

När jag skriver är jag fri
Men min ursprungliga tanke, att skriva ett filmmanuskript, var också av avgörande betydelse för hur min bok kom att formas. Jag lyfte fram och beskrev miljöer, vardagsrutiner och känslor mycket noggrant för att senare kunna iscensätta och beskriva dem för en stor arbetsgrupp. Och plötsligt märkte jag att det var just det här som var det viktiga med min text: den betydelse miljöer och dagliga sysslor får då de beskrivs i detalj. Att beskriva stoffet med tanke på film gav inte bara boken en ytstruktur utan också dess centrala innehåll och stil. I vissa partier synas världen under lupp, som en insekt under ett mikroskop.
När jag skriver är jag fri – jag har i princip tillgång till det ljus jag vill, den scenografi jag vill. Ingen kan säja åt mig att det inte går att skapa de bilder jag vill. Jag kan gå tillbaka i texten och jobba med en scen som jag skrivit för flera månader sen. Årstiden är den samma, lägenheten är inte uthyrd, skådespelarna har inte åldrats, klippt håret, kommit i målbrottet eller blivit gravida.
Men jag vill inte vara utan den levande bilden av en mänskas ansikte. De mänskor jag själv har filmat och deras berättelser som är så intimt förknippade med miner, gester, röstlägen, pauser har gett mig några av de mest intensiva upplevelserna i mitt liv. Oförglömliga ögonblick av förtroende, närvaro, existens. Och jag vill se ansikten som andra har förevigat, såväl i dokumentärer som i spelfilmer. Jag är glad att jag fått se Jackie Coogan som Chaplins son i „The Kid“. Jag vill jag se när polisen överraskar honom med en sten i handen färdig att kasta i ett fönster. Han ler urskuldande, höjer axlarna och lyfter lite på benen. I kroppens rörelse ser man att han är Charlie Chaplins son. Det vill jag se på duken. För mig kan inga ord beskriva det.
Att stanna tiden
Jag saknar samarbetet med fotografen. Ska vi ställa kameran här? Tror du ljuset blir bra då? Slutligen: vill du titta i luppen? Två mänskor som arbetar mot samma mål. Jag kan se på hans rygg vad han tänker. Han kan se på min blick vad jag vill. Två olika sätt att jobba: samhörigheten, den svettigt erotiska stämningen på en filminspelning och ensamheten, isoleringen och friheten i att skriva. Just nu har friheten övertaget. Filmandet har lämnat ett tomrum som inte kan fyllas.
Man hör ofta författare säja att inget verkligt kan vara lika bra som något uppdiktat. För mig har det alltid varit tvärtom. Verkligheten överträffar fiktionen. När bröderna Lumière visade en av sina första filmer „Tåget kommer in på stationen“ i Paris 1895, kastade sig folk ner mellan stolarna och skrek av fasa inför det annalkande tåget som inte visade några tecken på sakta in. Jag känner samma fascination inför det fantastiska i att verkligheten faktiskt existerar, och inför att vi på olika sätta kan stanna tiden, nagla fast den: på ett fotografi, på en målarduk, i en remsa film, på några textrader.

Sabine Forsblom är filmare och författare