Hundra sidor av ensamhet

Nomineret til Nordisk Råds Litteraturpris

Sjón
Skugga-Baldur
Bjartur IS

Af Tapani Ritamäki

För många – åtminstone utanför Island – är Sjón den där killen som skrev sångtexterna till rockbandet The Sugarcubes låtar (de som sjöngs med en vidunderligt tänjbar flickröst tillhörig Björk).
Sjón är ingen kille längre (märker man när man ser färska fotografier på honom), liksom hans verkförteckning inte är en spolings utan en mogen författares: åtta diktsamlingar, fem romaner, barnböcker, teaterpjäser (förutom sångtexterna då, vilka till och med renderat honom en Oscarnominering, d.v.s. de han skrev till Lars von Triers Dancer in the Dark).
Den färskaste romanen, Skugga-Baldur har genrebeteckningen „folksaga“. Det låter som någoting enkelt och rakt på sak, men i Sjóns repertoar står den beteckningen för något högst sofistikerad och bakom den skenbart enkla ytan rinner ett intrikat underjordiskt flodsystem med fåror både till isländsk tradition och de stora världshaven.
Året är 1883. I fyra delar på inalles drygt 100 sidor – ingen tegelsten alltså – får läsaren inblick i rävjakt, vikten av rätt vinterklädsel och behandlingen av förståndshandikappade för hundra år sedan. Snöskreden sekunderas av lika livsavgörande moralskred.
Huvudpersonen Skugga-Baldur är en baddare på att jaga räv – jakten är ett sätt att dryga ut den usla prästlönen visar det sig. Han är också skicklig på att ställa in siktet på sina närmaste med ödesdigra konsekvenser för dem, och till slut även för sig själv. Såtillvida fyller romanen folksagans kriterier att den är en moralitet, den onde får sitt straff.
I del är det karga isländska vinterlandskapet huvudperson, skiftningarna i snötäcket och i rävens päls är lika fina som skiftningarna i förhållandet jagare och jagad. Skugga-Baldur med bössan på ryggen är lika mycket natur som isen och de blåa strimmorna på himlen. Det är kanske inte helt fel att associera till Hemingway och hans berömda kortroman?
I del två som är daterad till ett par dagar innan läggs det fram ett nätverk personer som alla visar sig ha trådar till varandra. Här blir texten nästan ett slags deckare. Vilken är kopplingen mellan den unga kvinnan Abba, som idioten Hálfdan Atlason förälskat sig i, och Skugga-Baldur? Varför hatar Örta-Fridrik Skugga-Baldur? Och varför berättar han i sitt brev till prästen att han drömt om en blå rävhona?
Sjóns varumärke: en humoristisk absurdism smaksatt med surrealism är inte tongivande på samma sätt som i vissa av hans tidigare romaner men den finns med i små, snabba blinkningar: i repliker, i konstiga smeknamn och framför allt i rollförändringarna som när den döda rävhonan mitt i allt vaknar till liv och dessutom visar sig kunna tala, och dessutom inte bara strunt utan om elektricitetens väsen. Till den här textens väsen hör förstås att vi aldrig vet när verkligheten övergått i hallucinationer om verkligheten.
Som i goda romaner, kriminalromaner eller folksagor eller surrealistiskt påstrukna moraliteter nystas allt som behöver nystas upp till slut. För läsupplevelsens skull kan det dock inte återges här.
Sjón har ett brett register, han skriver ekonomiskt, han skriver vackert, roligt, gripande, lyriskt prosaiskt. Han kan naturen lika väl som kulturen, idiotens stammande lika väl som det godas onda sida.