Dikten och det bottenlösa

Nomineret til Nordisk Råds Litteraturpris

Göran Sonnevi
Oceanen
Bonniers 2005

Av Ralf Andtbacka

Göran Sonnevis Oceanen, belönad med Nordiska rådets litteraturpris år 2006, gör som få andra diktsamlingar skäl för sitt namn, inte bara genom sin imponerande längd (över 400 sidor) utan i ännu högre grad genom sin tematiska och innehållsliga spännvidd. Dante är en återkommande referens; i Sonnevis poesi finns mycket riktigt en återspegling av Den gudomliga komedins anspråk på universalitet, i den mån något sådant är möjligt i vår fragmenterade, förtingligade och informationsöversvämmade tid.

Vid läsningen går mina associationer till den amerikanske poeten John Ashberys mest omfattande verk, långdikten Flow chart (flödesschema) från år 1991. Också där får man en känsla av att sjunka ner i en textmassa som redan genom sin volym fungerar som en effektfull representation av tidens gång, tankens förgreningar och den existentiella rörelsen som skuggas av vissheten om det personliga upphörandet.

Men medan Ashberys text tycks växa fram ur en grundläggande skepsis gentemot våra försök att etablera mening - Ashberys skrivstrategier beskrivs ofta som en parodiering av strävan efter förståelse - håller Sonnevi fast vid den dialektiska pendlingen mellan sats och motsats som föder nya synteser i tankens och samvetets jakobsbrottning med tillvarons olösliga frågor.

Fogar utan punkt
I texten markeras det oavslutade och öppna i denna kamp av att meningar fogas samman utan punkt. I stället använder sig Sonnevi av mellanrum som fungerar som cesurer i texten och samtidigt blir en väsentlig del av dess rytm och andhämtning: "Cesurerna öppnas som portar      Det sker på varje punkt", skriver han i en metapoetiskt relevant passage. Större enheter binds samman med hjälp av plustecken, i en fortgående addition eller tillblivelse. Det ligger nära till hands att förlikna texten vid en organisk process eller en ständig förändring inom något som kanske är oreducerbart: "Oceanen är i varje ögonblick ny      Kvar står Oceanen", lyder samlingens slutrad.

Det som saknas hos Ashbery men som är påtagligt hos Sonnevi är en etisk uppfordran, en särskild ton av uppriktighet som styr tilltalet, som ett värn mot både trivialisering och trosvisshet. Detta uttryck för ett poetiskt och intellektuellt temperament är man som läsare tvungen att förhålla sig till. Man kan ibland uppleva det som bemäktigande på ett lite problematiskt sätt, genom det oerhört ambitiösa benämnandet, också av sådant som förment finns bortom språkets gränser. Texten böljar mellan tankens poler, mellan mikrokosmos och makrokosmos, noll och allt, sandkornet och gränslösheten - och mellan tvivlet och tvivlet på tvivlet.

I något skede känner jag att jag bara inte orkar läsa ordet "oändlighet" en gång till. Det typiska för Sonnevis text är att den anteciperar också denna reaktion, till och med delar den: jag måste sluta använda det ordet, konstaterar diktjaget frustrerat på ett ställe. Och på så vis skapas utrymme för fortsatt dialog.

Kommunikation och självkritik
Man kan inte annat än beundra Sonnevis förmåga att kombinera de mest skiftande ämnen och nivåer i en poesi som bär en ovanligt tydlig signatur. Personliga reflexioner, uppdykande minnen och konkreta iakttagelser i ögonblicket varvas mästerligt med samhällspolitiska överblickar, vetenskapliga rön och abstrakta begrepp. Den som inte vet exempelvis vad "Gödeltal", "Cantormoln" eller "stochastisk form" är får incitament att ta reda på det, men poesin kommunicerar också utan att alla faktatermer måste utredas. Ibland får de mening redan genom upprepningen: idéer, mönster och tendenser återkommer, men i varierad form, som teman i en fuga. Och musiken är aldrig långt borta i Sonnevis poesi, inte ens i de mest prosaaktiga partierna.

Globaliseringen, terrordåden den 11 september och krigen i Afghanistan och Irak avhandlas i textens nu och blir föremål för djupborrande analyser. Sonnevi granskar självkritiskt sitt förhållande till 60-talets vänsterrörelse och de felbedömningar som den gjorde sig skyldig till på samma gång som han försöker få perspektiv på dagens socioekonomiska och världspolitiska utveckling. USA:s maktpolitiska ambitioner sammanfattas med termen "Imperiet", ett avståndstagande så tydligt som något, men poesins udd riktar sig också mot förenklingar och blinda fläckar hos dem som vill stå för alternativen.

Ibland förefaller Sonnevi komma snubblande nära en uppgivenhet inför världens tillstånd vilken paras med en gensträvig individualism:

Göran T ser på mig, frågar: ska du klara av din
omöjliga uppgift
- Det vet jag inte, svarar jag
Och han säger: - det visste jag du skulle svara! Du är alltid så garderad! Men jag vet verkligen inte

Jag vet inte vad detta är
Jag ska inte veta
Förvandlingen går djupare

"Hur jag rör mig längre ut, över det bottenlösa
Det finns / inget på förhand givet sätt, ingen metod", lyder de följande raderna. Detta är naturligtvis något helt annat än uppgivenhet, det är en bekräftelse av diktens primära uppgift: att fortsätta frågandet.

Ralf Andtbacka (f. 1963) är poet, bosatt i Vasa, Finland. Han har arbetat som lärare i språk och filosofi, varit engagerad i olika litterära festivaler och översatt poesi från engelska och finska.