Det är sådant som händer utomlands

Av Petri Tamminen

Alla hade läst sina grejer och festivalen var över och vi stod i baren när en kvinna tog sig igenom trängseln och kom fram till mig.

- Min kompis gillar dig, sa hon.
- Roligt att höra, sa jag.
- Hon tycker om dig inte bara som författare utan också som man, fortsatte kvinnan.
- Jaså, sa jag.
- Hon står där bakom pelaren, sa kvinnan.
- Aha, sa jag.

Vi stod tysta en stund. Jag kände på mig att kvinnan väntade sig att jag skulle säga något. Jag stirrade på mina skor. Om någon kommer fram till mig efter ett framträdande är allt förlorat. Magin är genast försvunnen.

- Hon är lite blyg, sa kvinnan och viftade i riktning mot pelaren. Jag viftade jag med. Det stod faktiskt en kvinna och lurade bakom pelaren.

- Det gör ingenting, sa jag.

Den hurtiga kvinnan började gestikulera med bägge händerna till den blyga. Jag sneglade omkring mig och nickade i alla riktningar. Min mun släppte ur sig små grymtningar.

Den blyga närmade sig. Hon var ungefär trettio. Hon var faktiskt ganska vacker.

- Hej, sa jag.
- Hej, sa den blyga.
- Du lär ha tyckt om mina grejer, sa jag.
- Ja.
- Trevligt att höra.

Ett halvår senare, en vanlig lördagsmorgon när jag vaknade hemma i min egen säng förstod jag att om en människa kommer fram till en annan så säger hon alltid: "Jag tycker om dig", och om hon verkligen säger det ska man kyssa henne genast.

- Vi har bil, sa den hurtiga. - Vill du ta en titt på stan?

Vi såg alla sevärdheter som jag redan sett under veckan, och jag fick höra historierna som vår guide redan första dagen berättat för oss i författargruppen. Jag lyssnade på kvinnorna med intresserad min och ställde utmärkta följdfrågor. Jag mindes också hur de roliga typerna i vårt författargäng hade kommenterat sevärdheterna, och nu upprepade jag vad de sagt. Kvinnorna skrattade högt. Även den blyga verkade slappna av.

Vi lämnade bilden i utkanten av gamla stan och gick till fots längs gatorna. Nattliga ljudlösa gator. På bänkarna vid torget satt unga älskande. Man urskilde bara deras lockiga hår där de satt omslingrade om varandra. Vi promenerade förbi dem som vuxna människor.

Kvinnorna började leta efter ett kafé som trots den sena timmen hade öppet. De talade om kaféer på engelska och på sitt eget språk och lotsade mig längs gränderna. Alla kaféer vi fick syn på hade antingen stängt eller skulle strax stänga.

Jag började bli rädd att kvinnorna skulle tröttna på mitt sällskap och det mållösa nattliga promenerandet; ibland föreföll det mig som om de verkade rädda för att jag skulle tröttna. Vi passerade samma gathörn och kyrkor för andra eller tredje gången, kvinnorna gick ett par steg framför mig med klapprande klackar. Jag funderade över vem av dem jag skulle få i säng, kanske rentav båda, och alla de ställningar man kunde pröva.

Klockan tre på morgonen blev jag modfälld. Jag började misstänka att kvinnorna inte tänkte föreslå någonting alls, och det fick mig att bli blyg och dölja mina egna avsikter.

Jag tackade kvinnorna och berättade att jag tänkte återvända till mitt hotell. Kvinnorna såg besvikna ut, i synnerhet den blygare. Vi började traska mot hotellet.

I hotellrummet låg jag länge vaken och funderade över var det gått fel - vad borde jag gjort annorlunda och varför hade jag inte gjort det? Fittan också, mitt humör blev bara sämre. Jag stirrade i taket och sa:

- Tillåter lagen det här?

Jag hoppades att jag skulle må bättre nästa morgon, men när jag vaknade efter en kortvarig sömn och satte mig upp i sängen var jag på ännu sämre humör.

Det fanns några författare i frukostrummet. Vissa hade redan resväskan färdig bredvid sig. Jag nickade kort, gick och satte mig vid ett tomt bord, åt upp min semla och snurrade på skeden i tekoppen.

Efter frukosten sov jag ett par timmar. När jag vaknade sken solen. Jag packade min väska, satte mig på sängen, fönstret var öppet och jag lyssnade på ljuden från gatan.

Vid middagstid sökte jag mig ner till hotellaulan. Jag checkade ut, satte mig i en länstol och väntade på min skjuts.

Människor gick in och ut. Varje gång skjutdörren svischade upp lyfte jag blicken och betraktade den som steg in. Jag började inbilla mig att jag väntade på någon som lovat komma och såg till att sitta avslappnat och bra. Jag funderade på när jag senast väntat på någon verkligen viktig, och som sedan verkligen kommit. Främmande människor gick ut och in. Jag kom att tänka på en sorglig, högtidlig mening som jag yttrade högt:

- Förr kände man igen mig här.

Jag satt i taxins baksäte och stirrade på vägrenen. Det var höst. Mitt på åkern stod ett ensamt träd. Trädet hade fällt alla sina löv som en människa som gett upp. Eller som en uttröttad resenär när han frigör sig från sin packning hemma i tamburen.

Vid flygplatsgaten grävde jag fram papperslappen ur barmfickan och ringde. Kvinnan svarade genast. Jag berättade att jag ville träffa henne på nytt.

- Jag vill också träffa dig, sa kvinnan.
- Jag ringer dig genast när jag är i Helsingfors. Och skriver.
- Jag skriver till dig jag med, sa kvinnan hurtigt. Det fanns inte längre något blygt över henne.
- Jag tror att jag är förälskad, sa jag.
- Åhå, skrattade kvinnan.

Högt ovanför molnen sken solen, men när planet närmade sig Helsingfors blev det mörkt. De stora vägarnas ljusband ringlade sig längs markytan. Jag försökte urskilja bekanta platser, motorvägen jag snart skulle köra hem längs.

Vid bagagetransportbandet kom jag ihåg ringen och grävde fram den ur plånboken. Jag fick min väska, gick förbi människorna i ankomsthallen, väl ute ringde jag kvinnan.

- Jag är framme nu, sa jag.
- Roligt att höra din röst, sa hon som om vi känt varandra länge.
- Det här är vidrigt, sa jag.
- Hur så? frågade hon.

Jag var tyst en stund och undrade om jag skulle säga det och om det skulle vara en nyhet för henne.

- Jag är ju ändå gift.
- Å andra sidan, svarade hon utan att tveka, - är inte det här ett tecken på att något i äktenskapet definitivt är på tok.

Jag kunde inte svara på det. Jag hade inte tänkt på att något skulle vara på tok i mitt äktenskap, i alla fall inte definitivt. Jag tyckte inte att problemen i mitt äktenskap överhuvudtaget hörde hit.

- Jag skriver till dig, sa jag.
- Jag skriver också till dig, sa hon.

När jag kom hem höll min hustru på med en godnattsaga för barnen. Hon avbröt inte sitt läsande, hon bara såg upp från boken och log mot mig. Jag blev stående vid tröskeln till sovrummet. Barnen tittade på mig men sa inget; de lyssnade förväntansfulla på sagan. Det föreföll mig konstigt först, men sedan fick det mig att känna mig varm. Det var trevligt att min hustru läste och att barnen lyssnade och att allt var som vanligt och som förut. Det slog mig att om bara jag med varit som förut skulle allt ha varit som tidigare. Jag kunde inte längre säga om jag kände mig illa till mods över vad jag hade gjort eller vad jag lämnat ogjort, men jag tänkte att det en gång för alla är sådant som händer utomlands och att det saknade betydelse när man kom hem och fick leva sitt eget liv.