Hansernas sommarutflykt

Av Petri Tamminen

I Köpenhamns telefonkatalog finns över femhundra Eric Hansen. Allt som allt är de närmare sjuhundra totalt i staden. I slutet av augusti år 1992 åkte sextio av dem på en sommarutflykt till småstaden Jyderup som ligger en dryg timme från Köpenhamn.

Jag hade kommit till Köpenhamn för att studera fotografiets teori. Jag bodde som underhyresgäst i Østerbro i ett övergivet kvarter som låg granne till Pingvin-lakritsfabriken. Min hyresvärd Eric Hansen krävde absolut renlighet och snygghet. Han var aktiv medlem i EU-rörelsen och ordförande i husbolagets styrelse. När jag en gång i smyg tittade in i hans rum upptäckte jag att han tapetserat sin klädgarderob med bilder på sig själv. Min present, en flaska likör, stod bland raden av orörda flaskor på övre hyllan.

Det var ännu en vecka till terminens början så min hyresvärd föreslog att jag skulle komma med på Eric Hansenarnas sommarutflykt. Jag tvekade, för jag visste av erfarenhet att jag passade illa in i främmande sällskap. Å andra sidan tänkte jag att nya vänner kunde göra min kommande höst lättare.

Vi samlades vid Rådhuset i stadens centrum. Hansenarna stod i grupper och jämförde sin utflyktsutrustning. Min hyresvärd presenterade mig hurtigt och hastade sedan med utsträckt hand för att hälsa på sina vänner. Snart anlände två turistbussar som vi klev in i. Min bänkgranne, Eric Hansen, en ung och långhårig polis, undrade varför jag kommit till Danmark fastän jag inte kunde språket. Vi kom ändå bra överens och skrattade åt samma saker. Han talade oklanderlig engelska, men så tyst att jag inte uppfattade allt på grund av luftkonditioneringen och blev tvungen att nicka osäkert. När Hansen ibland tittade omkring sig inbillade jag mig att han gjorde det för att han var besviken på vår diskussion.

Utflyktscentralen låg i en sidobyggnad till herrgården. De snabbaste reserverade smårummen. De övriga rullade ut sin sovsäck i salen på övre våningen pojkaktigt upplivade. Jag ställde mina saker mot väggen och gick ut. På gräsmattan krasade ekollonen under mina fötter, här och där föll det ner ollon från träden. Hansenar uppenbarade sig i grupper på tre, fyra och närmade sig mig. Jag sneddade iväg mot utkanten av gårdsplanen och såg till att hamna bakom flanken på dem. De trängde sig igenom videbuskagen och ner till stranden.

Det hade blivit tyst i salen på övre våningen. Ovanpå sovsäckarna låg öppnade kassar, det hängde adresslappar i dem, någon hade skrivit sitt namn med tusch på en orange utflyktsmadrass.

Jag sträckte ut mig på sovsäcken och vände mig så att jag låg med ansiktet mot väggen . Jag trevade med fingret längs en spricka i väggen när någon ropade på mig från övre delen av trappan. En av arrangörerna behövde hjälp. Kylskåpet skulle flyttas in från utomhusförrådet. Jag skulle få hjälp med lyftandet om jag bara först transporterade kylskåpet runt huset på en mjölkkärra.

Hansenarna hade inlett en match ute på gårdsplanen. Volleybollnätet hade spänts upp på gräsmattan, längre bort kastade man frisbee. De äldsta männen satt på trappan. Jag körde kärran längs gården. Det gick trögt och kärran skramlade under kylskåpets tyngd, däcken skar djupt in i gruset. Hansenarna avbröt sitt spel och tittade på min framfärd, någon ropade något som jag uppfattade som uppmuntrande, de andra skrattade. Jag kände att de följde mig med blicken, men jag stirrade stint på kylskåpet tills jag försvann i skuggan bakom knuten.

Det hade varit trångt på volleybollplanen, men så småningom tröttnade Hansenarna och lade sig att vila vid sidan av planen. De som blivit kvar lockade nya spelare att ansluta sig. När en av de ivriga pekade på mig tog jag mod till mig och gick med. Hansenarna kunde inte spelet särskilt bra, bollen studsade hit och dit och med jämna mellanrum fick den sökas i buskaget. När jag efter ett rörigt bollande fick en passning vid nätet hoppade jag som av mig själv högt upp i luften och smashade bollen rakt ner i motståndarnas planhalva. Jag småhoppade förnöjt, men Hansenarna slog generade ner blicken och tre av dem avlägsnade sig från planen och klagade över att de kände sig trötta.

Det var ännu en timme till maten. Jag smet genom bakdörren ut på vägen, promenerade ett par hundra meter och kom fram till centrum. Det fanns två marketar och en liten klädbutik i staden. Allt var samlat kring ett litet torg. Jag köpte yoghurt, drack den direkt ur burken och gick tillbaka till utflyktscentralen. När jag fick syn på gårdsplanen stannade jag mitt på vägen. Jag ville inte att Hansenarna skulle se att jag ätit före maten. Jag tog försiktiga steg mot vägkanten. Jag stod nu inne i ett lågt buskage, men var fortfarande synlig. Några Hansenar som stod på gården började spana efter mig. Jag stelnade till där jag stod. Jag sänkte försiktigt blicken, försökte få en uppfattning om mina händer låg i skydd av buskarna. Sakta lösgjorde jag taget om yoghurtburken. Den föll med ett brak ner i grässtråna och sken i sin vithet.

På kvällen hade Hansenarna delat in sig i sex grupper för en frågesport i sällskapsrummet. Jag försenade mig och arrangörerna blev tvungna att förhandla om en plats för mig medan de övriga redan väntade vid sina bord. Frågorna kretsade kring lokala händelser och jag förmådde inte hjälpa mitt lag överhuvudtaget. Vi klarade oss ändå rätt väl, och när det efter den femte rundan framgick att vi ledde sträckte jag käckt i likhet med mina lagkamrater upp armarna i luften. Jag möttes av generade blickar och sänkte armarna i skam.

Fyllestök och tobaksrök trängde från trappan in i sovsalen ännu efter midnatt. Jag låg i min sovsäck och stirrade upp i taket. En cirka 30-årig Hansen pumpade sin luftmadrass i andra ändan av salen. När han fyllt sin madrass kom han stegande mot mitt håll. Jag reste mig på ena armbågen och tittade frågande på honom. Han ville tala om kommunismen. Det var den enda samhällsmodellen värd att beakta tyckte han. Revolutionen var på kommande, den snarare accelererade än bromsades upp av den ogina sovjetkommunismens död. Tidpunkten Marx hade förutspått var här, och nu behövdes det visionärer. Han själv var dock inte född till revolutionsledare, inte alls! Hansen stod lutad över mig, hans huvud gungade högt ovanför mig medan hans vita tennisskor klapprade i golvet alldeles intill mitt ansikte. Jag betraktade skornas skrovliga yta och försökte formulera ett svar, men muttrade till slut bara någonting allmänt och engagerat. Hansen verkade inte lyssna, han nickade frånvarande och sa att han tänkte hämta öl. Med fundersam min gick han iväg mot trappan.

Jag vaknade trött och sliten i min heta sovsäck redan före klockan åtta. Överallt omkring mig låg Hansenar och sov, unga och medelålders, med ansikten fulla av barnslig förvåning eller med fyllots slappa min. Jag ålade mig ut ur sovsäcken, virade en handduk runt mig och smög mig ner till undre våningen. Först på det nedersta trappsteget upptäckte jag att det stod ett tiotal Hansenar i kö vid badrumsdörren. De tittade uttryckslöst på mig.

Vid frukostbordet fick jag syn på min hyresvärd, han kom med sin bricka och önskade mig god morgon. Medan han rörde om i sitt te öste han beröm över kvällsprogrammet. Närvaron av en bekant Hansen gjorde mig känslosam: jag berättade hur dåligt jag sovit och att jag ville tillbaka till Köpenhamn. Hyresvärden sa att alla antagligen kände som jag, men att man måste jobba för det gemensamma bästa och att även jag behövdes. Jag blev generad över all uppmuntran, och täcktes inte längre säga något. Snabbt åt jag upp mitt bröd och gick till övre våningen för att packa mina saker.

Hansenarna började återvända från frukosten. De lade sig stönande ner på sina madrasser och undrade vart jag var på väg. Jag förklarade att jag skulle återvända till staden och sköt in sovsäcken i dess påse.

När jag stod ute på gården tittade jag in genom det öppna köksfönstret. Fem Hansenar städade upp efter frukosten. En av dem vinkade glatt till mig.

Jag promenerade till stationen och äntrade lokaltåget. Genom fönstret syntes åkrar. Ibland slöt jag ögonen och lutade mig bakåt mot bänken i den behagliga värmen. Min vagn var tom först men när vi närmade oss Köpenhamn blev tåget alldeles fullt. När dörrarna öppnades med ett susande ljud fylldes perrongen genast med folk och i vimlet lät jag mig forslas ut på stadens gator.