Att skriva vackert om Gunnar Ekelöf båtar föga om de presumtiva läsarna istället chattar direkt med Linda Skugge på nätet.

Gammal litteratur

i nya medier

By Torbjörn Forslid

För bara några år sedan var utgivning av ljudböcker en begränsad och avskild verksamhet med huvudsaklig inriktning mot synskadade och äldre. Idag är ljudboken en snabbt växande business och förnyare av den litterära offentligheten. Förra året lyssnade 2 miljoner svenskar på någon form av ljudbok - en tredjedel av befolkningen i åldersgruppen 16-74 år. Och om ljudböcker förr vanligen handlade om klassiker och kvalitetslitteratur är det idag bästsäljarna som går i bräschen. Inte minst Piratförlagets författare har varit tidigt ute.

Ljudbokens radikala omvandling från mossig pensionärslektyr till het ungdomstrend framgår också av att de små, alternativa musikförlagen gett sig in i leken. När Bonnierförfattaren Per Hagman läste in romanen Att komma hem ska vara en schlager skedde det inte i Bonniers regi utan för det Malmöbaserade musikförlaget Junk Musik, där för övrigt även Linda Skugge (Piratförlaget) läste in sin debutbok. "Just de här två känns lämpliga att släppa på ett skivbolag eftersom det är pop över dem", kommenterade Junk Musik. Man behöver inte vara särskilt insatt i förlagsekonomi för att förstå de etablerade bokförlagens oro över att möjligen ställas utanför denna verksamhet. Samtidigt finns det en befogad rädsla hos dem att nerladdningsbara ljudböcker på nätet piratkopieras och att man då hamnar i samma fildelningsproblematik som plågar musikbranschen.

Hagmans inläsning skedde under tre dagar på ett hotellrum i Malmö. Skugge lämnade inte ens sitt eget vardagsrum. Denna personliga författarinläsning är ett viktigt försäljningsargument. Ljudboken har förvisso inneburit en ny arbetsmarknad för (kända) skådespelare och professionella uppläsare. Ändå är det något särskilt med författarens egen röst. Autenticitet säljer ­- eller kanske snarare intimitet. Ljudboken återkopplar till en tidigare och mer personlig relation mellan diktare och läsare. Författarens död, vilken proklamerades vid flera tillfällen under 1900-talet, är som alla vet betydligt överdriven. Överhuvudtaget återknyter ljudboken till den ursprungliga, muntliga berättartraditionen, litteraturens födelse runt lägereldarna.

Ljudbokens kometkarriär är bara ett exempel på hur litteraturen - här förstådd i bred bemärkelse ­- utvecklas och förvandlas i den medialiserade samtiden. Ett annat är givetvis den inledningsvis så nersablade webbloggen. Det var ett liv och ett kiv på de svenska kultursidorna innan alla föll till föga och till och med Dagens Nyheter Kultur motvilligt började blogga från Bokmässan i Göteborg.

Som alltid när det gäller nya medier och medieformer är diskussionen hårt polariserad. För vissa förverkligas drömmen om det fria informationsutbytet - "Information wants to be free". För andra sänker sig skymningen över kulturen där nu endast skenet från blinkande ettor och nollor är synligt. Samma utopier och dystopier fanns i 80- och 90-talens texter om den digitala utvecklingen. Hypertexten skulle revolutionera och omvandla berättelsen i postmodern riktning. Författaren skulle inte längre vara auktoriteten som enväldigt avgjorde berättelsens framåtskridande och slut. Genom ständig interaktion och oändliga valmöjligheter skulle läsaren göras jämbördig med eller rent av överordnad skribenten. I ljudbokens framväxt ser vi emellertid det motsatta mönstret. Här är det den klassiska, breda berättelsen som segrar. Och möjligheterna för läsaren/åhöraren att interagera är i praktiken mindre än i den vanliga boken. Du kan inte på samma sätt bläddra förbi en tråkig naturskildring eller hastigt glutta på slutsidorna. På gott och ont är du bunden till författarens egen röst.

Medieteknologins inverkan på litteratur och berättande är överhuvudtaget mer långsam och gradvis än vad många tror. Förändringar av olika slag sker och kommer att ske - men de har också alltid redan skett. Dagens "föråldrade" medier - boken, radion, även TV:n -­ har en gång varit nya. Och principerna för hur ett medium efterträds av ett annat är ur historiskt perspektiv märkvärdigt konstanta. Som Jay David Bolter och Richard Grusin visar i sin inflytelserika studie Remediation tenderar nya medieteknologier att integrera och utnyttja, eller med deras ord "remediera", redan etablerade medieformer. De bygger med andra ord vidare på kommunikationsstrategier som varit (kommersiellt) framgångsrika. Bloggen, exempelvis, utgår från den väletablerade dagboksgenren, vilken i sin tur har rötter i den högkulturella bekännelselitteraturen. Omvänt remedierar äldre medieformer de nya teknologierna. Exempelvis försöker TV idag efterlikna datorns gränssnitt med en mängd samtida bild- och textrutor på skärmen.

Ljudboken och bloggen. Två anrika litterära framträdelseformer - muntligt berättande och dagboksskrivande - som fått ny fart i en ny tappning. För den enskilde litteraturkonsumenten kan denna utveckling knappast ses som negativ. Tvärtom ges här nya möjligheter att ta del av litteratur eller att uttrycka sig själv.

För andra aktörer eller makthavare i det litterära fältet är situationen en annan. Det moderna genombrottets enhetliga (läs   monopoliserade) offentlighet håller på att brytas upp. En tidning, en TV-kanal, en litterär kanon gäller inte längre. I den nya offentligheten har varje subgrupp sitt eget forum, sin egen webbsajt. För förläggare och mediebolag gäller det att hänga med i utvecklingen. Den som inte är på hugget - eller som satsar på fel häst ­ - kan bli omsprungen. I Sverige känner alla historien om Facit AB vars utmärkta mekaniska räknemaskin gjordes obsolet av 70-talets digitala miniräknare. På liknande sätt måste kulturjournalistiken och den akademiska litteraturvetenskapen se upp. Att närläsa och skriva vackert om Gunnar Ekelöf båtar föga om de presumtiva läsarna istället chattar direkt med Linda Skugge på nätet ­- samt tankar hem hennes senaste ljudbok - eller för internt spekulativa diskussioner om vem som ska väljas in i Akademien på unglitterära webbsajter såsom Malte Perssons "Errata".  

Den mediala utvecklingen ställer krav på aktörerna i det litterära fältet. Kris för somliga, framgångar för andra. Litteraturen själv är dock inte hotad, inte heller samtalet om litteratur. Människans behov av berättelser är lika grundläggande som det alltid varit, oavsett om det rör sig om lägereldens sägner och myter, den senaste Augustvinnaren eller datorspelens actionintriger. Framträdelseformerna kan skifta - berättelsen består.

Torbjörn Forslid är litteraturforskare och lektor på Malmö högskola, där han undervisar i Litteratur och medier