Små rum, allmänna kommunikationsmedel

- omgivningarna i nya finlandssvenska noveller

Av Ann-Christine Snickars

"Vi sitter i någon sorts helvete, kanske det gamla vanliga. Det är lågt till tak. Jag sitter hukad och försöker säga något som ska ställs precis allt till rätta. Men varje gång jag öppnar munnen sveper en fruktansvärd storm iväg med mina ord." Så står det i ingressen till en av avdelningarna i Leo Lundbergs (f. 1971) debutnovellsamling Den stora behandlingen (PQR, 2005).

Hans texter har en hög energinivå, de pressar sig mot väggen som vetter mot det fantastiska, som för att tränga sig ut. En berättelse handlar om skolpojken Franke, ständigt rädd för "de skitfula", som inte bara hotar med "behandlingen", utan också våldsamt och eftertryckligt visar en ny kille vem som har makten. Något stöd hemifrån är inte att räkna med. Föräldrarna har fullt upp med sin egen parrelation, där dysfunktionen luktar "asigt", gammal sprit, som "i föräldrarnas sovrum dagen efter ett stort kalas" .

Den klaustrofobiska stämningen kulminerar i novellen "Internat", bestående av dagboksanteckningar från en studerandes tillfälliga logi, som han måste dela med människor han inte valt. Lundberg har åländsk anknytning och utbrytningsförsöken i hans texter kan konkret ta sig uttryck i färjeturer till närmsta fastland. Färjorna är stora som våningshus men känslan av instängdhet förföljer en. "Varför jag hatar att åka Finlandsbåt: det är något med ventilationssystemen som gör att det börjar svida i mina ögon och jag får ont i halsen och munsår."

"Livsfarligt att luta sig ut"
I Johanna Holmströms ( f. 1981) andra novellsamling Tvåsamhet (Söderströms, 2005) är man på tu man hand, hemma eller på hotell. Det kan gå på ett ut, man är utelämnad åt varandra var man än är. Man sitter kanske i en bil eller i en buss. De allmänna kommunikationsmedlen, bussar, spårvagnar och tåg, signalerar i de nyaste finlandssvenska novellerna nästan alltid en stor avskildhet och ensamhet, välkänd och gastkramande.

Ibland är ensamheten efterlängtad, som hos Johanna Holmström, där maktspelet mellan kontrahenterna hittar också rent sadistiska spår.   Novellen "Leken" skildrar just det, den hjärtskärande utsattheten hos den som är inträngd i en relation hon inte förmår lämna: "Kvällen kommer långsamt in i Monicas rum. Största delen av tiden sitter hon på sängen med handklovarna under dynan och den lilla nyckeln i handen.[...]Inne i henne, överallt, känns det som om hon var på väg på resa, men hon känner sig också svag, varm och illamående."  

Johanna Holmströms boktitel Tvåsamhet får en automatiskt att tänka ensamhet. Namnet på Mårtens Westös (f. 1967) novellsamling En sorts värme leder en in i kylan. Miljöerna är hemma, eller snarare den plats som kallas "mitt rum", ett café, ett hotellrum, en spårvagn. En av berättelserna kallas "È periciloso sporgersi", det som står på skyltar i italienska tåg - livsfarligt att luta sig ut. Det är det också för kontrahenterna, men samtidigt förtvinar man inne i sina ensliga rum.

Av alla säsongens novellsamlingar är denna den mörkaste, förvirring, besatthet, svek och övergrepp är ingredienserna. I berättelsen "Ur nattboken" sitter en kvinna och skriver små lappar i sitt rum på mentalsjukhuset. Hon skriver och bränner dem strax: "Ingenting ska bli kvar av mig. Ingenting. Det blir min sista hämnd på världen."

Liknande miljöer, små rum, restaurangvagnar på tåg, sjukhussalar, bildar fond för relationerna i Henrik Janssons (f. 1955) noveller i Min dotter näckros (Scriptum, 2005). Stämningen kan ibland påminna om Mårten Westös, men stilen är flödigare, mångordigheten gör att berättelserna på ett egendomligt sätt känns hoppfullare. Det som beskrivs är ofta kontakten - den bristande kontakten - mellan förälder (läs: far!) och barn. Men någon av dem, eller bägge, försöker på sitt sätt arbeta på och för relationen.

Berättarpositionen är alltid tydlig hos Henrik Jansson, den kommunicerar mycket, liksom inledningen i novellen "Tranorna", som också beskriver ett rum: "Det första jag känner missmod över är bristen på bekvämlighet: sängen är alltför smal, skrivbordet leder tankarna till mitt pojkrum för fyrtio år sedan, och i stället för toalett erbjuds ett simpelt handfat."

Genren som slutat vara blyg
Den finlandssvenska novellistiken tycks kretsa kring det katastrofalt svåra i att göra sin individualitet gällande - i en värld som inte tycks göra annat än predika individualism. Det kan vara frestande att mjölka berättelserna ett slags metanivå, tolka dem som beskrivningar av genrens, eller språkgruppens, samtliga möjligheter att göra sig litterärt gällande. Finlandssvenska noveller är inte lätt säljbara utanför språkgränsen, och inte ens inom den. För att vara framgångsrik på den stora svenskspråkiga bokmarknaden ska man helst ha en tjock roman i portföljen.

Men om man tror att finlandssvensk novellistik är en alltför blyg genre ska man utsätta sig för Hannele Mikaela Taivassalos (f. 1974) påträngande berättarstil i Kärlek kärlek - hurra hurra (Söderströms, 2005). Den rör sig från hyresrum, klassrum och bibliotekets läsesal till mer fantasispäckade och löftesrika och utsatta lokaler, som t.ex. i scifi-historien som heter "Regnstaden".

Men mest resolut i denna experimenterande debutvolym är greppet i sista texten som heter "In i örat", en burdus text som den berättande tvingar rakt in i hörselgången på den motvilligt lyssnande. Berättaren är hittebarn, hittad på en kyrktrappa, med förfrusen näsa. Hennes projekt är att hitta sin mamma. Tonen är pockande: "Nu får du inte lämna mig! Nu måste du stanna kvar och bläddra vidare, det är du skyldig mig."