En ny generation skriver världen på nytt

Sven Lindqvists leende

Av Oscar Hemer

När det svenska litterära nittonhundratalet summeras om några decennier kommer Sven Lindqvists namn säkerligen att vara ett av de starkast lysande och ur hans väldiga produktion står nog ett verk fram före de andra: Myten om Wu Tao-Tzu från 1967 (i efterlängtad nyutgåva 2002). Själv var jag för ung för att riktigt tillgodogöra mig originalet, men jag bevarar ett starkt minne av omslagets vackra kalligrafi och det fantastiska öppningskapitlet om mästaren som målade ett tåg på fängelseväggen och steg ombord och lämnade världen. Författarens reflexioner, byggda på reseerfarenheter från Kina och Indien, beskriver förstås snarare en motsatt resa, ut ur konsten och in i världen, men utan tidsenlig trosvisshet.

Lindqvist var annars jämte Jan Myrdal den främste inspiratören för en hel svensk författargenerations upptäckt av den värld bortom Europa och Nordamerika som kallades den tredje och som präglades av de gamla kolonialväldenas dödsryckningar och de nya imperiernas blodiga tvekamp. En våg av resereportage följde under det sena sextio- och tidiga sjuttiotalet. Lindqvist själv ställde kosan västerut, till Latinamerika, och också hans mera politiskt programmatiska rapportböcker tillhör dem som fortfarande kan läsas med behållning, trots det skolmästaraktiga drag som i större eller mindre utsträckning vidlåder det mesta han skrivit. Men de kom att överskugga den ambivalenta och djärvt nyskapande Wu Tao-Tzu, såsom sjuttiotalet i Sverige kom att överskugga och förkväva allt det i sextiotalet som varit egensinnigt och experimentellt.

Mitt eget förhållande till Sven Lindqvist har alltid varit ambivalent. Den personliga favoriten är Ökendykarna (1990), som gestaltar en förverkligad barndomsdröm; en lång resa genom Sahara, både i litteraturen och verkligheten, med Antoine de Saint-Exupéry, André Gide   och Isabelle Eberhardt som färdkamrater. Det är kanske den av hans böcker som tydligast, om än outtalat, anknyter till Myten om Wu Tao-Tzu. Den förmedlar samma vördnad för mysteriet som också är fiktionens mysterium, som inte bara beskriver utan skapar verklighet.

I sin senaste bok, Terra Nullius, med undertiteln "en resa genom ingens land", återvänder Sven Lindqvist än en gång till öknen - den här gången i Australien. Resan genom ingens land är kanske i första hand en fortsättning av den beundransvärda utforskning av förintelsens och framstegets oheliga allians som inleddes med den kontroversiella Utrota varenda jävel (1992). Den systematiska utplåningen av de australiensiska aborigineras kultur är ett ovanligt åsdkådligt exempel på de historiens brott som globaliseringen tvingar oss alla att handskas med. Men här finns också denna till besatthet gränsande fascination som utgör författarskapets själva drivkraft:

Laverton ligger vid slutet av en liten blindtarm i vägnätet, ungefär som Néma i Mauretanien. Jag har kommit till vägs ände. Bara att se ett sådant ställe på kartan gör mig hög. Och att verkligen vara här, att under ett ögonblick se kartbild och verklighet sammanfalla - vad gör det då att rummet är sjabbigt, lamporna svaga, maten oätlig? Ingenting. Jag är lycklig.

Återupptäckten av världen
Jag gissar att Sven Lindqvist också ler lyckligt åt den kanske mest slående tendensen i det mognande litterära 00-talet: Återupptäckten av världen och viljan att skriva den på nytt. Det är knappast någon tillfällighet att vi under det senaste året sett en uppsjö av nya reportageböcker, av författare och journalister ur den generation som var i puberteten 1989.

Idétidskriften Arenas chefredaktör Magnus Linton gör i Americanos levande och insiktsfulla nedslag i dagens Latinamerika. Hans reflexioner är både mindre programmatiska och mera optimistiska än Lindqvists på sin tid, men bärs av samma ambition att förstå och förklara ett större skeende; att orientera sig - och läsaren - i den nya verklighet som globaliseringen skapar.

Gränsen av Nina Solomin är ett mera traditionellt journalistiskt reportage om dem som försöker ta sig över vallgraven mellan Afrika och EU, närmare bestämt från Västsahara till Kanarieöaerna. Hon närmar sig dessa "människor som kallas illegala" med en förening av skarpsinnig observation och inkännande lyhördhet med vilken hon tidigare skildrat New Yorks ortodoxa chassider i genombrottsboken OK, amen (2001).

Både Linton och Solomin företräder en form av genomarbetade, välskrivna och insiktsfulla litterära reportage som inte längre får utrymme i dagspressen, vare sig i utrikesbevakningen eller på kultursidorna, där i stället krönikor och kolumner breder ut sig på den kulturkritiska reflexionens bekostnad.

Pol Pots leende är ett exempel av något annorlunda slag. Peter Fröberg Idling har genom flerårig erfarenhet som biståndsarbetare i Kambodja en ingående kännedom om landet, till skillnad från reportrar på genomresa. Hans bok är berättelsen om just en genomresa som gjordes 1978 av fyra medlemmar av Vänskapsföeningen Sverige-Kampuchea, mitt under röda khmerernas skräckvälde. En av de fyra som lotsas genom landet, utan att märka någonting av det pågående folkmordet, är Jan Myrdal.

Fröberg Idling reser i delegationens spår, för att söka sanningen om denna osannolika resa och denna ofattbara episod i Kambodjas historia.

Den fragmentariska formen och blandningen av dokumentär, essä och reseskildring verkar sällsamt bekant och försättsbladets mystiska underrubrik "Ett förslag" är naturligtvis en elegant anspelning på en programtext med samma rubrik från 1955 av, just det, Sven Lindqvist. Den ännu unge författaren efterlyste då "den essay som är en förtäckt roman" - det vill säga det han själv skulle försöka förverkliga tolv år senare i Myten om Wu Tao-Tzu.


Sven Lindqvist: Terra Nullius. En resa genom ingens land. Allbert Bonniers
Magnus Linton: Americanos. Ett reportage om Latinamerikas nya rebeller. Atlas
Nina Solomin: Gränsen. En resa bland människor som kallas illegala. Wahlström & Widstrand
Peter Fröberg Idling: Pol Pots leende. Om en svensk resa genom röda khmerernas Kambodja. Atlas