Den nyskapande dikten är här!

Ung finsk och svensk poesi i Finland

Av Claes Andersson

Intresset för att läsa och skriva dikt går upp och ner i en pendelrörelse och hänger på ett komplicerat sätt samman med förändringar i samhället. Eftersom poesin till sitt väsen är privat och ekonomiskt föga lönsam kan man kanske se den som en reaktion mot en överdrivet profitinriktad tidsanda där det mesta mäts i pengar.

Poesin tycks också väckas till liv under kriser och när någon grupp i samhället känner sig hotad eller utsatt. Man kan erinra sig den ström av dikter som med landhöjningens obändiga kraft började strömma från Österbotten i samband med den då florerande hotbilden om finlandssvenskarna som en utrotningshotad art klamrade sig fast på sitt smältande isflak. Ännu för tio, femton år sedan tycktes poesin - och särskilt den nya unga - leva ett ganska undanskymt liv utan att göra mycket väsen av sig. Det hävdades då att de kreativa unga sökte sig till rocken eller tv-video-film-branscherna.

Levande Poeters Klubb
Men utan förvarning höjde sig den nya finska dikten i början på 90-talet likt en fågel Fenix ur askan. Det anrika radikala kulturförbundet Nuoren Voiman Liitto aktiverades och man grundade Levande Poeters Klubb som snart fick hundratals medlemmar. De stora förlagen fick konkurrens av en mängd små förlag - tekniskt sett blev det allt enklare och billigare att tillverka och ge ut diktböcker. Poesitävlingar ordnades och fick bra publicitet, diktuppläsningar och "poetry slams" och olika korsningar mellan dikt och rap och ståupp lockade till sig ny ung publik. Tv började sända regelbundna dikt- och litteraturprogram och Diktrådet i tv visade sig bli en verklig publiksuccé.

På finlandssvenskt håll var den unga diktens renässans inte lika organiserad och uppmärksammad, men många av de debuterande unga diktarna skrev på ett nytt sätt, öppnare, respektlösare och mera magiskt surrealistiskt ordfabulerande än tidigare. Jag tänker främst på Catharina Gripenberg och på mellangenerationens Agneta Enckell och Peter Mickwitz som bägge fick sina konstnärliga genombrott på 2000-talet. Många andra originella röster kom till: Oscar Rossi, Ralf Antbacka, Katarina Gäddnäs, Eva-Stina Byggmästar, Curt West...

Mångskiftande och respektlös
Vi upplever nu en stark och mångskiftande renässans för både den finska och finlandssvenska unga poesin i Finland. Om man för tio, femton år sedan ännu kunde känna en viss oro över att den lyriska återväxten var rätt smal och den nyskapande dikten lät vänta på sig är situationen idag en helt annan. Det som framför allt kännetecknar den nya poesin är dess bredd, respektlöshet och mångsidighet.

Bland de finska unga poeterna jag läst och fäst mig vid kan man nämna Saila Susiluoto, som skriver en sorts skapelsemytologisk dikt, Jukka Koskelainen, en episk, samhälls- och globalorienterad diktare inspirerad av sydamerikanska poeter, Anja Erämaja, som är en sorts blandning mellan Märta Tikkanen och Sirkka Turkka, och Timo Hännikäinen, en Haavikko-influerad ironisk, modernistisk poet. Trettioen av de unga finska poeterna finns presenterade i boken Uusi ääni ( Ny röst, Otava, 2006, red. Eino Santanen och Saila Susiluoto).

Den tid då dikten skulle "se ut" på ett visst sätt, vara centrallyriskt komprimerad eller på något annat sätt inrangerad i en kanoniserad tradition tycks definitivt vara förbi.

Och väl är det!

Rimmad dikt går också an!
Visst skriver de flesta unga idag en fri dikt i modernistisk eller postmodernistisk anda. Men rimmad eller på annat sätt metriskt bunden dikt är inte längre bannlyst (se bara på rap-dikten!) De berättande och anekdotiska elementen får igen liva upp poesin, liksom det vardagliga tilltalet, ofta på dialekt. Det finns gott om engagerad, ja tendentiös dikt, satiriskt, arg och ironisk dikt om kvinnors eller utsatta minoriteters liv och villkor. Den samhälleliga och politiskt ställningstagande dikten gestaltar förtryckets mekanismer, utarmningen, globaliseringen och de ekologiska hotbilderna mera indirekt och mindre agitatoriskt än på 1970-talet - men dock!

Så här skriver Catharina Gripenberg (f. 1977) om kärleken i Ödemjuka belles lettres från en till en (Schildts, 2002)

De gröna träden, de skitna fåglarna i skyn, de stinna blommorna, var jag hos dig, i ett rum tre våningar upp i staden skulle vi ligga, med varsitt fotografi på bröstet, utan att dö.

Och så här skriver den finska Sanna Karlström (f. 1975) om kärleken i Taivaan mittakaava (Himlens måttstock, Otava 2004)

Poika vihelsi parvekkeelta kuin lintu
ja pudotti tytölle avaimen,

kuin lintu kun seisoin mykän pensasaidan vieressä
ja toivoin että varjeltuisin rakkaudelta.

Pojken visslade från balkongen som en fågel
och slängde ner nyckeln till flickan,

Likt en fågel då jag stod invid den stumma häcken
och önskade att jag fick förskonas från kärleken.

(svensk tolkning: Claes Andersson)

Claes Andersson (f. 1937), specialläkare inom psykiatrin, är mest känd som poet, men har också skrivit dramatik och romaner.   1990-talet dominerades av politiken och han var Finlands kulturminister (1995-1999). Han är också känd som jazzpianist. Bosatt i Esbo.