Lappland är en kall sång

Av Tapani Ritamäki

Var det ändå Timo K. Mukka med sin stora (och stort filmatiserade) roman Maa on syntinen laulu   (Jorden är en syndfull sång) som satte tonen för hur man berättar om Lappland/Nordfinland?

Mukkas roman som utkom 1964 (filmen av Rauni Mollberg kom samma år Mukka dog, 1973) är skriven enligt tidens realism, som egentligen borde kallas romanticism p.g.a. sin bakåtblickande och egentligen nostalgiska karaktär.

Han lever än - jag vill påstå att nutida författare som Rosa Liksom, Maria Peura och till och med Jari Tervo kan sin Mukka, om inte som läsfrukt så som ryggmärgsreflex - och den sitter ju betydligt djupare.

Nu är Liksom, Peura och Tervo självständiga författare och avviker från grundobjektet inte minst tack vare sitt sinne för humor. Mukka hade som de flesta pionjärer inte råd att skämta, den som är först måste alltid framför allt värna sig om att tas på allvar.

Först i vad? Ja, jag vill alltså påstå att idén att beskriva Lappland som en dyster plats med hårda människoöden (våld, knivar, rå sexualitet) är en litterär konvention snarare än en verklighetsbeskrivning (verklighet sagt med alla de förbehåll man numera, post strukturalismen, måste hålla sig med). Statistiskt ligger Nordfinland inte i topp vare sig vad gäller våldsbrott, mord eller skilsmässor och har aldrig gjort det - den enda misärfaktor man hittar är arbetslöshetssiffran (idag ca   20% mot drygt 8 % i genomsnitt för Finland).

Mukkas Jorden är en syndfull sång har genrebeteckningen ballad, en lätt ironisk beteckning som understryks av de sånger/vistexter som inleder varje kapitel. Romanen inleds med ett knivdråp, som upprör först, men som man snart förstår att kommer att falla i glömska eftersom sånt händer, det är en av tillvarons lagbundenheter.

Och det som följer är värre. Som skildrare av sexuell frigjordhet är Mukka betydligt modernare än sin berättarmetod. Det som upprörde (det är fortfarande ett tabu) den stora publiken var hans skildring av en kvinna (Martta) som är njutningsfull, nästan lättsam i sin sexualitet - generös både inom den egna familjen och mot de kringstrykande männen. Våldet är en konsekvens av sexualiteten, ta t.ex. scenen där en av friarna efter att ha legat med Martta indirekt tas av daga av fadern - igen ett dåd som mjukt försvinner ut i den generösa lappländska naturen, obestraffat.

I Maria Peuras debutbok (On rakkautes ääretön - Din kärlek är oändlig) skildras också sex inom familjen, men här som regelrätta övergrepp (begångna av en äldre manlig släkting). I Peuras uppföljare Valon reunalla (Vid ljusets rand) finns likaså ödesdiger sexualitet, men den här gången i form av en dotters, ur föräldrarnas synvinkel, olämpliga val av partner. Igen är det mörka här inte sexualiteten i sig (också den här flickan njuter) utan omvärldens reaktion.

Rosa Liksoms korta snapshots i Yhden yön pysäkki (1985, Stoppested for en natt på danska, 1988), Unohdettu vartti (1986, Frusna ögonblick på svenska, 1988), Tyhjän tien paratiisit (1989, Paradis Ultra Light på svenska) m.fl. innehåller samma mörka nordfinska landskap, men skruvat till grotesk och därmed med humorn som ett befriande men också beslöjande filter. Lägger man för en sekund överdriften som litterär metod åt sidan är det gruvliga saker som ligger i botten: familjevåld, fattigdom, ensamhet - Mukkas Lappland/Nordfinland i repris.

I Liksomsk version har det varit ett framgångsrikt koncept även internationellt. Översättningar av hennes böcker finns på ett otal språk, förutom de nordiska grannspråken, tyska, engelska, franska, holländska, m.m.

Det är kanske Liksom Jari Tervo kommer närmast i sin epik om nordfinska småbrottslingar, karga män som tar till flaskan lika snabbt som till näven, karga män för vilka lagen är till för att överträdas. Liksom Liksom använder sig Tervo av humor som främsta framåtdrivare, men att tillvaron (i Rovaniemi med omnejd) är hård behöver man aldrig tvivla på, även om konsekvenserna som hos Mukka förblir humant mjuka. (Kanske som seriemord i en serietidning).

De nordfinska berättarna går gärna utanför standardspråket, men förutom Liksom kanske, närmast som markörer i replikskiftena. Ett markantare gemensamt drag är den mörka fonden av "verklighet", som de modernare nordfinska berättarna låter omsvepas av den komisk överdrift - något som hos läromästaren Mukka kanske motsvaras av "det balladiska". Tar man det här riktigt på allvar kan man se det som litterär metod, den "nåd" realiteten behöver för att låta sig omskrivas.

En (visserligen mycket ofullständig) scanning av grannlandens nordliga berättare visar att Finland är ensamt om detta, det vill säga en porträttering av norr som våldets ursprungsort (i alla dess aspekter och med alla dess förleder: från familj- och sex-   till det som riktar sig mot en själv).

Litteratur finns till för beskrivning av det som inte ryms inom talkshower, och också mera sydfinska berättare (liksom världen i övrigt) ägnar sig åt det, men tesen här är att utrymmet för att beskriva Lappland/Nordfinland på annat sätt än den sedan 1960-talet etablerade konventionen är mindre. Nordfinland har ett kargare utomhusklimat än Sydfinland, men intressant nog syns minusgraderna allra bäst i litteraturen.

PS. Stöd för "det konstnärligt kyliga Nordfinland" kan man också hämta till exempel ur målarkonsten: Kalervo Palsa (född i Kittilä i Lappland) med sina tavlor fyllda av "ful sexualitet" och död, bland annat erigerade penisar som man kan hänga sig i, blombuketter uppstuckna i röven, präster supande tillsammans med djävulen... Först efter konstnärens död 1987 har erkännandet kommit, med en stor utställning på museet för modern konst Kiasma i Helsingfors för ett par år sedan som det definitiva genombrottet. Rosa Liksom har för övrigt talat om Palsa som sin egen "andliga broder".

Eller ta musiken: Eurovisionsvinnarna Lordis val av det monstruösa som uttrycksform är ingen slump, de använder sig av sina hemtrakters naturliga lappländska koncept: grotesken + humor som verfremdungseffekt. Med framgång här också verkar det som.