Efter folkhemmet

Varken författare eller läsare beter sig som förut; på gott och ont väntar specialisering och fragmentering för litteraturen.

Av Daniel Sandström

Hur har det litterära 2000-talet varit i Sverige? Beror på vem du frågar. En förläggare på ett större svenskt förlag skulle, gissar jag, titta tillbaka på de senaste fem åren och konstatera att sänkningen av bokmomsen nog är det bästa som hänt svensk litteratur på mycket länge. Denna skattesubvention, plus en ihållande pocketboom, har i alla fall gjort branschen glad. Alla har tjänat på det, lyder analysen.

Sant är att även smalare litteratur verkar sälja bättre när priserna sjunker, men dagens svenska bokbransch är numera också allt mer skiktad. De större förlagen har framför allt blivit bättre på att sälja allt fler exemplar av allt färre titlar. Marknadsföringen har koncentrerats till några vinnare, på bekostnad av sådant som man tidigare gav ut av litterära skäl. Småförlagen, som saknar dessa muskler, får i allt högre grad ägna sig åt den litterära välgörenheten och vårda ekosystemet. Ibland kan det dock löna sig. När lilla Atlas beslöt sig för att ge ut Joan Didion, som länge saknat förlag i Sverige, hade de inte en aning om att hon skulle bli 2005 års stora namn i den litterära världen.

Idag är en sådan kvalitetsutgivning   alltså inte lika självklar på de större förlagen, särskilt inte som den lukrativa "spänningslitteraturen" tar en allt större plats i katalogen. Men så är vi inte heller riktigt säkra på vad som menas med "litterär kvalitet" i Sverige. Varför? För att vi i Sverige lever bokstavligen post modernismen. Våra estetiska värderingar har fostrats av folkhemmets välmenande men patriarkala pekpinnar, så det är kanske inte så konstigt att svensk litteratur både är en produkt av och en reaktion på   moderniteten. Men precis som samhällsbygget i stort ter sig lite förvirrat i en ny globaliserad verklighet, vet den nationellt fotade kulturpolitiken och litteraturkritiken (betänk att i Sverige är ämnet litteraturvetenskap i princip synonymt med svensk litteraturvetenskap) inte riktigt hur den ska förhålla sig till den nya situationen där högt och lågt inte låter sig separeras som förr, där marknaden och globaliseringen påverkar både smal som bred, och där litteraturen inte längre kan vara säker på sin plats som juvelen i kulturens krona.

Historiens slut
Livet var mer behändigt förr. Konservatismen (om det nu är rätt ord för bristen på nytänkande) kan skönjas i synen på litteraturhistorien. Till skillnad från Danmark där kanondebatten varit både politiserad och intensiv, är det ingen som vågar formulera frågan om kanon i Sverige; det skulle tvinga fram ställningstaganden som kunde hota det kulturella Saltsjöbadsavtal där allt anses viktigt fast inget ska ändras.   Därför får litteraturstudenterna på universiteten hålla sig med litteraturhistoriska översiktsverk som är skrivna före murens fall. Att synen på litteraturen förändrats av globaliseringen, feminismen, postkolonialismen, kulturalismen och de övergripande identitetsfrågorna är liksom inget man låtsas om. Sverige förefaller ibland förvillande likt det land som Francis Fukuyama syftade på när han talade om historiens slut.

Kulturpolitiken har också svårt att hitta moderna former för litteraturen. Ett exempel finner man i de utgångspunkter som Statens kulturråd tagit fram för kvalitetsbedömning när det gäller det statliga litteraturstödet: "intensitet, originalitet, komplexitet; förnyelse eller självständighet ifråga om litterär teknik". Om man bortser från det luddiga begreppet "intensitet"   är det här föga originella kriterier för hur litteratur ska se ut, de har varit normen i snart femtio år, och är standardrekvisita i modernismens spegelsal. Att sätta "problem under debatt", som litteraturens uppgift en gång formulerades av Brandes, är alltså inte lika efterfrågat.

Mer än i feminismen, som länge varit den enda ideologi som på allvar påverkat svenskt kulturliv i förändringens riktning. Framgången för Monika Fagerholms Augustvinnare Den amerikanska flickan beror förstås inte på ideologi, men Fagerholms inflytande på yngre svensk prosa ska nog inte underskattas. Här finns ett språk och ett sätt att resonera kring populärkultur, identitet och kön som skiljer sig från de klassiska frågorna i den svenska moderna litteraturen: vad kostade folkhemsutvecklingen, vad försvann med industrialisering och urbanisering?

Men dessa frågor lever förstås kvar. Sverige har haft flera stora, utmärkta berättare -- Kerstin Ekman, Sara Lidman, PO Enquist, Sven Delblanc -- som alla haft moderniteten som sitt ämne och parat modernismens mer publika normer med ett brett samhällsorienterat tilltal. Och Kerstin Ekman och P O Enquist har fortsatt att dominera under 2000-talet (liksom Torgny Lindgren, som nog är för solitär för att inordnas i detta schema).

Postmodern modernism
Men efterföljare sökes. Det enorma genomslag som exempelvis en författare som Lotta Lotass   haft hos kritikerkåren allt sedan debuten för sex år sedan, beror nog till viss del på att hon skriver i en tradition som är så bekant för det svenska litterära etablissemanget. Det ska sägas att hon behärskar denna tradition till fulländning (exempel från 2005: skymning: gryning) men hennes genombrott är alltså inte av den typen som i ett slag rubbar våra estetiska cirklar. Möjligen kan man säga att det är en modernistisk ironi att en så framåtblickande och uppbrottsorienterad tradition nu är föremål för klassisk vördnad. Däri finns det något nytt: den postmoderna modernismen.

Men den litterära postmodernismen har annars varit en reaktion på modernitetens stora berättelse i Sverige. Länge envisades postmodernisterna med att inte berätta, det vill säga med att ifrågasätta språkets möjligheter till kommunikation. Inom lyriken blev metaforen bannlyst och språkmaterialismen har regerat. Prosan skulle i sin tur kasta intrig och realism på sophögen, under förevändningen att det var naivt att tro att världen gick att återspegla i något så futtigt som språket. Lite enformigt blev det: svensk konstprosa har alltid varit mån om sin konstnärlighet, men under 2000-talet stegrades formfrågorna till att bli viktigare än allt annat. Vem vill diskutera Bush med världen när man kan diskutera metaforhalten i den egna poesin med sina kollegor?

Internationellt har denna språkkritiska trend inte varit alls lika stark, och framför allt inte lika humorbefriad, men under 2000-talet kan man inom exempelvis anglosaxisk litteratur inte längre tala om postmodernism eller dekonstruktion som levande begrepp, utan snarare om "post-postmodernism" och "rekonstruktion". Det har inneburit en återkomst för den socialt förankrade vardagsberättelsen (Zadie Smith, Jeffrey Eugenides, Jonathan Franzen) där mycket av postmodernismens tankegods inordnats i mer traditionell romanform. Ett av få svenska exempel på denna "rekonstruktion" är 2005 års bästa svenska roman: Steve Sem-Sandbergs Härifrån till allmänningen, om den fiktiva sovstaden Venby under förändringens år 1968.

Man annars är sådant som epost, MP3-spelare, galopperande sjuktal, pensionsskandaler, urholkad välfärd, klassklyftor, segregation, veganer, friskolor, terrorhot,   Irakkrig, globaliserings- och slöjdebatter inget du normalt hittar i en ny svensk skönlitterär roman, utan snarare i den ymniga kriminallitteraturen. Denna stadigt växande genre fungerar numera som kommersiellt växelbruk för författare och poeter som sannolikt aldrig skulle få motsvarande framgångar med sitt skönlitterära skrivande, men denna utveckling har också medfört ett slags dubbel bokföring för vad som är konst och kommers. Samhällsdebatten har ofta hamnat i den kommersiella spänningslitteraturen (som skrivs av gamla journalister vilket i sin tur medfört att "journalistik" blivit ett kontraproduktivt skällsord inom vissa litterära kretsar) medan romaner med konstnärliga ambitioner helst ska handla om Tegnér och Heliga Birgitta (de större förlagen ger idag hellre ut romaner om klassiska författare, snarare än klassikerna själva). 2006 års utgivning visar att trenden består.

Barn av globaliseringen
Samtidigt ska man konstatera att svensk skönlitteratur ändå har rört sig i internationell och globaliserad riktning. Före millennieskiftet visste vi om att det i andra länder fanns böcker om kulturer som blandas i globaliseringens och migrationens spår. Vi kunde kanske stava till ord som "postkolonial" och "integration", men vi såg få svenska böcker som behandlade detta.

Numera kan det litterära Sverige dock skryta med en viss mångfald. Författare som Jonas Hassen Khemiri ("Ett öga rött" och Montecore), Johannes Anyuru ("Det är bara gudarna som är nya"), Marjaneh Bakhtiari ("Kalla det vad fan du vill") eller Alejandro Leiva Wenger ("Till vår ära"), är alla barn av globaliseringen, och skriver postmoderna, stilistiskt heterogena berättelser om en heterogen och postmodern verklighet. Tyvärr klumpas de ofta samman på ett olyckligt vis (lite som jag gör nu). Man skriver "invandrarförfattare" (fast de är svenskar) eller talar om "Rinkebysvenska" (som om de inte skrev på svenska), och man är generellt lite för obenägen att se böckerna som litterära konstruktioner, utan fastnar vid det "autentiska". Och man vägrar se allt som skiljer författarna åt. Det är som att klumpa ihop Salman Rushdie och Kazuo Ishiguro för att båda är "asiater".

Jag tror exempelvis att populärkulturen är en större gemensam faktor än "förorten" för dessa yngre författare som fått ett genomslag på förment kulturella grunder, det är slående hur de inkorporerar element från hiphop och tv i sina verk. Deras framgångar handlar inte heller så mycket om att ha en blick (eller ett öra) för invandrare eller svenskar. De har ögon och öron för hur Sverige ser ut och låter i dag. Hade de hetat Andersson hade vi också läst.

Samtidigt kan man se att den nya offentligheten (ett ord som kanske i dessa uppkopplade tider inte bör användas i singularis) medför en ny författarroll. I takt med att vi ger upp modernitetens dröm om en enda offentlighet för alla blir debatten allt mer skiktad: i en kultur där författaren är försörjd av marknaden (och biblioteksuppläsningar och andra mediala evenemang) och av stipendiesystemet finns det ett allt mindre behov att brödskriva bokrecensioner av kollegor som kan surna till. Författaren är därför idag lite osynlig i det offentliga samtalet. Att BLM lades ner efter ett hippt upplivningsförsök för ett par år sedan är i sin tur ett bevis på att en bildad borgerlighet, med given identitet och givna referensramar, inte kan uppbådas idag.

Kort sagt, varken författare eller läsare beter sig som förut. På gott och ont väntar specialisering och fragmentering för litteraturen, en utveckling som förstärks av att mycket av den nya litteraturdebatten flyttat ut på nätet, där bloggarna är en ny men sannolikt livaktig form för   litterär debatt.

Grupptänkande
Om denna mångfald resulterar i en verklig mångfald är dock en annan fråga. Nätets heterogenitet tycks samtidigt förvandlas till homogenitet på ett underliggande plan: i den gamla offentligheten kämpade alla om det trånga utrymmet, och debatten mådde bra av det. I dag kan språkmaterialister eller science fiction-fans hitta sina likasinnade utan att passera   de traditionella mediernas nålsöga. Och aldrig behöver de möta varandra.

Nu är kotterier inget nytt i den svenska litteraturen, som ju så medvetet vårdat generationstänkandet i sin historieskrivning. Det nya är väl formerna som gängen bildas på: ett annat exempel vid sidan av internet är skrivarskolorna. Säkert har de inneburit mycket gott i form av professionalisering, samtidigt har några av de mest populära (Göteborgs universitet och Biskops-Arnö) också fått lite av samma funktion som scenskolan eller Dramatiska institutet. De skapar centraliserade normer för hur konsten ska prata och låta för att vara riktig Konst. De senaste årens rikliga skörd av språkcentrerad och poetiska prosa är ett tydligt exempel på det utpräglade grupptänkandet inom den unga litteraturen. I vissa fall kan man i denna trend se en sann förnyelse av litteraturen (som i Daniel Sjölins Personliga pronomen, en språkligt innovativ men också väldigt lagom rebellisk uppgörelse med medelklassen), men man kan också skönja ett skråtänkande som får olyckliga konsekvenser. Formfrågor blir väldigt viktiga, likriktningen hotar, alla tittar på sina kollegor. Böckerna blir kanske god litteratur i någon konventionell konstnärlig mening. Men blir det intressant läsning om vår turbulenta värld? Jag är inte så säker.

Daniel Sandström är kulturchef på Sydsvenskan.

Lotta Lotass: Skymning: gryning. Albert Bonniers förlag
Steve Sem-Sandberg: Härifrån till allmänningen. Albert Bonniers förlag
Jonas Hassen Khemiri: Montecore - en unik tiger. Norstedts
Daniel Sjölin: Personliga pronomen. Norstedts