Den finska litteraturens vilda 2000-tal

Av Janna Kantola

Det skrivs mycket struntlitteratur i Finland. Förläggarna tror att den läsande publiken tycker om strunt, men ofta träffar de fel. Det behövs strunt för då ser den goda litteraturen ännu bättre ut. Böckerna som inte klarar ribban bildar sin egen del av den finskspråkiga litteraturen, men de tas inte upp här.

Den finska litteraturen är av tradition dyster och tungrodd. Den blomstrar då den är som dystrast. Det samma gäller den finska musiksmaken, vars slogan lyder: "Heavy är bäst också när den är som sämst."

Finländaren uppfattar visserligen humor, där ingen annan gör det. Till exempel är Kari Hotakainens Löpgravsvägen urrolig och inte alls en skildring av den finska mannens fruktansvärda belägenhet. Hotakainen är en av den nya finska litteraturens få verkliga humorister, och därför är det en ödets ironi att han fått förkroppsliga den finska dysterheten. Humor kräver intelligens och det är mycket begärt av detta folk, sa en viss poet. Låt oss klargöra: Hotakainens Klassikko (Klassikern) är mycket bättre än Löpgravsvägen. Det är en klassiker. I den suktas inte efter ett frontmannahus, utan efter en bil. Det är alltså alltid något som saknas.

Det är få folk som det går lika illa för i litteraturen som för finnarna. Litteraturhistorien har sina Jobbar, men Arto Salminens eller Asko Sahlbergs tungsinta romanhjältar kan berika eländesbeskrivningarnas tungsinta saldo. Salminen skildrar nationens byrackor, och Sahlberg förstår sig han med på livets skuggsidor. Asko Sahlberg sägs på finsknationellt sätt ha sänt ett textmeddelande till sin förläggare, där det stod att det finns två goda författare i Finland, Arto Salminen och Arto Salminen. Så pass mycket gemensamt har Salminen och Sahlberg att jag gärna buntar ihop dem. Och sedan inkluderar jag Juha Seppälä. De säger samma sak, de står på den lilla människans sida. Alla kan de också skriva meningar som avklätts allt onödigt. Sparsamhet i ord och i livet är en dygd finländarna gärna följer. Också författarna uppskattar den egenskapen. När det lyckas blir slutresultatet dikt. Till exempel när Asko Sahlberg skriver såhär i sin lilla roman Yhdyntä (2005, Samlag):

"Vågen av långsamma känslor sköljde över honom. Han lagade mat och åt, och efter maten satt han på stolen framför spisen. Paret som bodde på andra sidan väggen kom ihåg att en ny dag tillägnad grälande hade randats. Det måste vara kärlek, två halvdöva gamlingar som orkade ta sig an det dagliga skällandet. Vinterns ljus flyttade dunklet från det ena hörnet till det andra i den lilla lägenheten, isskorpans nät låg kvar i fönstren. Han uppskattade tidens flykt efter hur spårvagnarna skramlade på gatan. På något sätt hörde man att de så gott som tomma plöjde skenorna. De få passagerarna satt tysta, var och en för sig, och föraren stirrade framför sig med blodsprängda ögon och konduktören var en stum karl som tvingats tillbaka till jobbet från pensionen."

I Norges television tvingar finske Piirka (som visserligen talar finlandssvenska - en omöjlig tanke!) resten av världen på knä närsomhelst, men han är inte alls lika motbjudande som vissa av den finska litteraturens persongestalter. Äckligheter finns så de understa ruttnar. Värst är Juha Vuorinens tokfyllo, vars dagböcker översatts till åtminstone estniska och norska. Det är skäl att nämna att Vuorinen inte accepteras som medlem i Suomen Kirjailijaliitto (Finska författareföreningen), eftersom de saknar prov på hans litterära förmåga. Författareföreningen har inte fel. Jag är ändå övertygad om att mormodern som förekommer i Juoppohullun päiväkirja (Tokfyllots dagbok) är den vidrigaste av alla mormödrar i hela världslitteraturen.

Juha Vuorinen speglar med hjälp av mormodern Finlands närhistoria på ett oförglömligt sätt. Under senare tider har man i den finska litteraturen visserligen speglat närhistorien på ett alldeles annat sätt, och nästan intill utmattning. Här har vi alltså något handgripligt: historien sätter fart på prosan. Några exempel för att ge kött på påståendebenen: Pirjo Hassinens Kuninkaanpuisto (Kungsparken) och Reidar Palmgrens Lentämisen alkeet (Flygandets abc). I båda böckerna kantar det förflutnas personhistoria vägen till insikt, det är naturligtvis inget nytt i världslitteraturen. Rena modeflugan är dock konstnärernas - och till råga på allt författarnas - fiktiva biografier. Flugan har inte blivit mindre av att verken filmatiserats.

2000-talets mest sålda författare i Finland heter Ilkka Remes. Han skriver spännande, uppfinningsrika böcker som saknar konstnärligt värde. Men vad spelar det för roll när författaren själv inte strävat efter ett sådant. Jag citerar den redan nämnde Arto Salminen: "Ingenting är lika konstgjort som konsten. Ingenting handlar lika litet om en knarrande värld som konsten."

Ilkka Remes böcker handlar om den här världen, för han har ett osvikligt väderkorn. I hans thrillers har man redan hunnit med att återlämna Karelen till Finland, tillsammans med fysiker rest till Hiroshimas portar och hittat en trött, gnostisk text som kastar världen över ända i korstrycket mellan tro, makt och pengar. De finländska läsarna har inte fel, inte heller författarkollegerna. Kari Hotakainen har på tal om Ilkka Remes sagt att de två hundra internationella thrillers som han läst inte tillnärmelsevis är lika häftiga vad gäller intrigvändningar som Remes i sina böcker.

Spänningslitteraturen är ytan i finsk litteraturs 2000-tal. Fjäderviktare finns det hur många av som helst, i samma liga som Remes tävlar bara deckarförfattaren Reijo Mäki, vars hjälte heter Vares.

Finsk litteratur bjuder på äckelrealism också i deckargenren. Disgusting är in, snobberi är inget för våra deckare. Ett typiskt, även om inte i övrigt ett överlägset exempel: en av världslitteraturens fläskigaste brottsutredare är finländare. Det vill säga Martti Kononen, enligt författaren Eero Pasanen "en våldets tjänsteman som liknar Martti Ahtisaari". Han gillar korv, vilket speglar den finska litteraturens kulinariska sida. På tal om det lönar det sig å andra sidan att ta del av Veikko Huovinens utmärkta klassiker Hamsterit (Hamstrarna). Scenerna i Mika Kaurismäkis film Rosso kunde vara ur en finsk roman. I filmen förekommer en italiensk man som åker efter sin f.d. fästmö till Finland (han är visserligen anställd av en lönnmördare). Kvinnans småtokiga bror för mannen till sitt barndomshem och presenterar honom med en odödlig replik: "Här är siankarlo, ge honom korv." (sian är finska för svin) Tack vare den finska ordleken och det tölpaktiga uttalet får namnet Giancarlo en smak av korv.

Arto Paasilinnas och Jari Tervos humor biter fortfarande på läsarna. Och den finländska livsstilens egenart får förstärkning i deras verk. Det är inte särskilt många som skulle komma på idén om kollektivt självmord, vilket Paasilinna gjort (hans bok Kollektivt självmord utgavs visserligen redan år 1990). Det vill säga att alla som tänkt begå självmord skulle bege sig ut på sin mission tillsammans...

Männen i Finland har inte ensamrätt på häftiga ämnen. Redan i ungdomslitteraturen behandlas allt från ekoterrorism till utnyttjande av unga. Kreetta Onkelis Iloinen talo (1996, Det glada huset) är inte ungdomslitteratur fast boken skildrar en familjs oroliga leverne ur barnets perspektiv. Den väckte stor uppmärksamhet på grund av sitt självbiografiska element.

Den finska litteraturens kvinnor är dock även när de är som häftigast poeter, och ännu på 2000-talet skriver de på ett helt annat sätt än männen. Det typiska för finsk litteratur idag är fenomenen. Det innebär att folk ställer upp på författarna, liksom på andra kändisar, blir deras anhängare. Heli Laaksonen till exempel, som skriver på det språk hon talar, en dialekt från västra Finland, lyckas fylla hela tågstationer och torg med lyssnare när hon uppträder. Det har att göra med hennes personlighet, som är raka motsatsen till den buttra finska stereotypen.

Också i finsk litteratur får stjärnkulten och mediesexigheten allt större betydelse. Inte heller litteraturkritiken skyggar längre för det kommersiella - så var det inte förr. Det handlar om en förändring i värderingar, en förändring som skett gradvis i samklang med att samhället utvecklats och levnadsstandarden stigit markant.

Ute i världen har den s.k. tjejlitteraturen (eng. Chick Lit) väckt uppmärksamhet. En litteratur som hämtar sitt stoff ur unga kvinnors liv och attityder är inne också i Finland. I synnerhet i poesin är "tjejigheten" ett återkommande tema. Unga eller yngre författare som Vilja-Tuulia Huotarinen (hennes diktsamling heter Sakset kädessä ei saa juosta - Man får inte springa med en sax i handen), Juuli Niemi och Merja Virolainen är goda exempel på detta, och de är på ett uppfriskande sätt annorlunda än sina manliga motsvarigheter. Det innebär inte att de unga männen skriver tråkigt.

Killarnas böcker, eller killitteraturen i ordets icke-vedertagna bemärkelse bildar sin egen genre inom finsk litteratur. Ifrågavarande kategori skulle jag fylla med författare som i sina verk skildrar en yngre verklighet utifrån den unga människans erfarenhetsvärld, och som på ett avgörande sätt skiljer sig från ett vuxnare perspektiv. Till exempel Kauko Röyhkä, Juha Itkonen, Mikko Rimminen (med sina påsöl) och Tuomas Kyrö har alla på sitt eget sätt berikat det finska litteraturfältet. Itkonen porträtterar i sin andra roman (2005, Anna minun rakastaa enemmän, Låt mig älska mer) landets genom tiderna mest framgångsrika rockmusiker. Kauko Röyhkä däremot är musiker själv, och i sina böcker "en osedlig galning".

Tuomas   Kyrö påpekade i en intervju att han skriver för att inte behöva tala. Det ges ut fler böcker än någonsin i Finland. Det är tur att Tuomas Kyrö inte tycker om att prata. Det finns ett uttryck i Finland som lyder: "tomma tunnor skramlar mest". Det betyder att det är ett tecken på stupiditet att tala mycket.

Handlingen i Kyrös häftiga, och ställvis absurda bok Liitto (Förbundet) är placerad i det förgångna, på bägge sidor om kriget och bidrar med några karga mansgestalter till vår litteratur. Verket innehåller våld, hat och stumhet på ett sätt som bara finsk litteratur klarar av. Mot dessa skiner bokens renhjärtade del nästan som hos Dostojevskij. När man läser Kyrös bok är det inte lätt att roas till skillnad från författare som Kauko Röyhkä. I hans, Itkonens och Rimminens böcker finns det litterär rock'n'roll.

Trender är såtillvida svåra att de uppstår först då det är flera som bär upp dem. Kännetecknande för den goda litteraturen igen är att den är originell. Det är få som lyckats med det i finsk litteratur under senare tid. Man har fäst stor uppmärksamhet vid poesins nya uppblomstring. Och inte utan orsak. Den finska nutidspoesin torde stå i främsta ledet vad gäller konstighet. Här bör man nämna Leevi Lehto som hittat på allt möjligt märkligt i sina dikter under senare år, han har bl.a. skrivit ett ode till telefonkatalogen. Poesin har med andra ord fortsatt på den väg M.A. Numminen stakade ut när han sjöng Wittgenstein. Det finns även andra slags förnyelser i poesin, t.o.m. till den grad att det roar en, som t.ex. dikter om användandet av datanät. Förutom Leevi Lehto kan man nämna Juhana Vähänen som använt sig av Alan Turings biografi, eller Aki Salmela som kan ruska om poesitraditionen på ett sätt som bara en kosmopolit kan. Det är roligt och på ett sätt som oundvikligen gör hans läsare till hans utforskare. I detta avseende är intelligens den nya finska diktens dominerande drag, vilket står i strid med det jag i början sa om finländarnas sinne för humor.

Docent i allmän litteraturvetenskap vid Helsingfors universitet
Kritiker vid Helsingin Sanomat