Eva Ström samtalar med Göran Sonnevi, vinnaren av Nordiska rådets litteraturpris 2006

Överst i tidspelaren

Af Eva Ström

Det är en strålande marsdag när jag tar pendelt åget ut till Göran Sonnevi i Jakobsberg utanför Stockholm. Jag befinner mig på klassisk poetisk mark - I väntan på pendeltåget , hette Karl Vennbergs sista diktsamling - men jag susar förbi hans Spånga för att nå fram till årets pristagare av Nordiska Rådets litteraturpris . Med mig i bagaget har jag Oceanen , de n prisade ljusblå diktsamlingen av 418 sidor tungt vägande poes i. Här integreras en samtida politisk samhällskritisk dikt med nära vardagsscener och avancerad naturvetenskap tar plats bredvid   närläsning av Hölderlin och Blake. Här finns dikter som kretsar kring religiös mystik, här finns märkliga och precisa naturskildringar liksom både lyckliga och plågsamma minnen från barndom, föräldrar och vänner. De döda tar sin självklara plats i denna musikaliska ordväv, liksom erotiken och sexualiteten. Här ryms på ett häpnadsväckande sätt allt vad det kan innebär att vara människa, just nu, i vår tid. Det är kring denna rika, överflödande och visionära diktsamling vårt samtal kommer att kretsa, men också kring den tidiga barndomen och vägen till dikten.

Ett ord som ofta har nämnts i recensionerna kring din bok är "självbiografi" . Hur ser du på en sådan karaktäristik?
- Spontant skulle jag väl inte kalla den för detta. Men med stigande ålder blir det naturligt att se tillbaka. Ett ord som jag hellre skulle vilja anknyta till är "tidspelare", när jag nu så att säga befinner mig överst i min tidspelare. Men ordet har naturligtvis vidare betydelse än så: vi kan sänka oss ner i en större tidspelare, som är evolutionen själv, och naturligtvis också historiens tidspelare. När båda föräldrarna är döda finns heller ingen längre att fråga. Skrivandet blir i Prousts mening en spaning efter den tid som flytt, i det egna livets tidspelare, men också i historiens, evolutionens.

Hur såg din väg till diktandet ut? Fanns det en intellektuell tradition i ditt hem?
- Egentligen inte. Det fanns inte mycket böcker i mitt hem, Min far var företagsledare för ett litet företag som tillverkade papperspåsar för olika ändamål. Han hade en ettårig handelsskola som utbildning. Min morfar och mormor bodde i samma hus som vår familj. Jag minns Dorés illustrerade familjebibel och min morfars stora världshistoria med Columbus tre skepp Santa Maria, Pinta och Niña. Så fanns också en mängd Jack Londonböcker, som möjligen inte lästes. Det fanns absolut inget motstånd mot böcker, men heller inget intresse. Men det visade sig sedermera att min far som ung ägde ett exemplar av Anna Karenina , som min mor, till min förvåning sade, att de läst tillsammans.

Och barnböcker?
- Jag fick många barnböcker. Sagosamlingar, Pelle Svanslös, Astrid Lindgrens Pippiböcker, Tove Janssons Trollkarlens hatt. Jag upptäckte snabbt stadsbiblioteket och läste allt möjligt. Och H.C. Andersens sagor fanns i en illustrerad upplaga hemma. Där minns jag särskilt berättelsen "Den elake fursten", med en förfärlig bild av en furste med ett blodigt svärd utanför en svartnad och nerbränd stad.

Skrev du någonting redan som barn?
- Nej, det jag verkligen sysslade med var kemi. En några år äldre kamrat hade   iordningställt en kemisk laboratorium och jag ville åstadkomma något liknande. Jag var 9 år. Ovanpå WC-stolen i källaren ställde jag ett bakbord där jag placerade spritlampa, kolvar och annan utrustning. Kemiska ämnen köpte jag från apoteket och påbörjade sedan mina experiment. Min första lärobok hette Experimentbok för pojkar .

Litteraturforskaren Mona Sandqvist har pekat på ett alkemistiskt drag i din poesi. Fanns det något sådant intresse?
- Absolut inte, även om jag visste att den fanns. Jag var fascinerad av de processuella förändringarna, framför allt i den oorganiska kemin. När jag blev äldre och kom i realskolan lånade jag en ganska avancerad tysk lärobok: Lehrbuch der anorganischen Chimie , som jag studerade med stort intresse. Men ibland höll det på att gå illa! Jag svedde av handen vid ett tillfälle när jag blandade en oxid med aluminiumpulver och fick inte bada på en hel sommar. Mina föräldrar var bitvis livrädda för explosion, men lät mig hållas.

Men hur kom då dikten in i ditt liv?
- Jag tror man kan säga att den kom via musiken. Det fanns nämligen ett stort musikintresse i familjen. Min far spelade fiol - han hade lärt sig själv och också min mor och morföräldrar var musikaliska. Morfar var folkskollärare och kantor. Jag fick pianolektioner men slutade då jag inte orkade med dem. Men jag fortsatte ivrigt att spela på gehör, ta ut melodier och improvisera. I skolan blev jag så småningom medlem i en jazzorkester där jag spelade piano. På så vis kom jag in i ett gäng med vidare konstnärliga intressen.

Skolans svenskundervisning? Gav den dig något?
- Jag var inte förtjust i den poesi vi skulle läsa. Det var Tegnér och Runeberg, Svea och Fänrik Ståls sägner, men också den gammalisländska poesin och Shakespeares Ariel' s song, som jag mötte i The Tempest som vi läste på engelska i sista klassen i realskolan:

Full fathom five thy father lies;
Of his bones are coral made;
Those are pearls that were his eyes;
Nothing of him that doth fade

Jag var också dålig i uppsatsskrivning, Men så fick vi i gymnasiet en ny lärare, Asketun. Jag minns att jag skrev en uppsats om Fellinis film Cabirias nätter som jag hade sett och som gjort ett stort intryck på mig. Och jag skrev fritt, elliptiskt, utan fullständiga meningar, påverkad av det musikaliska förhållningssättet jag utövade i orkestern, Och till min stora förvåning fick jag stort respons! Litet a.

Många poeter spelar piano. Claes Andersson, Ole Hessler...
- Javisst. Även Tobias Berggren. Han fanns med i samma gäng som jag. Ungefär samtidigt som jag började försöka skriva, började jag nu också läsa lyrik. Saint John Perses "Jord- Vindar- Hav "gjorde starkt intryck på mig.

Trivdes du i skolan?
- Jag vantrivdes inte, men det viktiga livet försiggick utanför skolan. Jag uppträdde offentligt i vår orkester, Hurdy-Gurdy hette den, och spelade själv åt be-bophållet. En medlem spelade sopraninosaxofon i New Orleansstil, en annan ville skriva tolvtonsmusik efter Schönberg. Och han introducerade mig till den moderna konstmusiken. Samtidigt började jag nu i sista ring läsa allt mer poesi, Lindegrens mannen utan väg , som jag upplevde starkt, Södergran, Diktonius, Ekelöf, Martinson. Samtidigt hade jag också börjat skriva poesi, vilket sammanföll med att orkestern under mitt sista gymnasieår upplöstes. Man kan säga att det uttrycksbehov som stillats via musiken nu tog sig skriftligt uttryck. Jag skrev allt mer, och började också visa det för mina vänner.

Matematiken är ju ett återkommande tema i din diktning.
- Jag ser ingen principiell motsättning mellan naturvetenskaper och humaniora. Och jag gick ju på reallinjens matematiska gren . Människan har fem fingrar på handen, men det är samma hand. Kemi var ju mitt tidiga stora intresse, men det falnade under de sista gymnasieåren. Vad gäller matematiken så lärde den mig strukturellt tänkande, också som rytm, och som skönhetsupplevelse. Matematiken kunde beskriva uppdelningen   av tidsflödet i olika proportioner.

Hur har du kunnat fortsätta att studera matematik?
- Jag har fortsatt att läsa litet på egen hand. När Tord Hall levde diskuterade jag ibland matematiska frågor med honom , och han var alltid mycket vänlig och tyckte mina funderingar var relevanta..

Vad skrev du din studentuppsats om?
- Om reklamen, dess mål och metoder. Dess första mening löd: Och reklamen drar fram över världen som en stor allomfattande snigel och lämnar efter sig ett regnbågsskimrande, kallt, segt slem.

Oj! Det var poetiskt! Förtjänar reklamen dessa vackra metaforer?
- Det blev ännu mer sedan! Om jättelika reklamprojektioner på månen med mera!

Efter gymnasiet- vad studerade du då?
- Jag kom till Lund och påbörjade studier i litteraturhistoria, filosofi, konsthistoria och religionshistoria, vilket så småningom ledde till en fil.kand. Dessförinnan hade jag gått på en studievägledning som förstås föreslog ingenjörsutbildning vid Chalmers. Jag ser mina studier som ett slags försenad allmänutbildning. På litteraturkursen träffade jag många nya människor, bl.a Jan Håfström. Jag kom också i kontakt med Jan Olov Ullén, Anna Rydstedt och Bengt-Åke Sandström. Bengt-Åke och jag återupplivade den litterära studentklubben och jag publicerade några dikter i dess kalender Vox. Under den här tiden skrev jag också kritik i Kvällsposten, och 1959 -60 översatte jag Ezra Pounds Pisa Cantos till svenska för Bo Cavefors bokförlag tillsammans med Jan Olov Ullén. Jag läste också hela tiden mycket poesi, t.ex. Mandelstam, Hölderlin och Paul Celan, som jag också översatte.

Går Paul Celan att översätta?

Nah sind wir, Herr,
nahe und greifbar.

Gegriffen schon, Herr,
ineinander verkrallt, als wär
der Leib eines jeden von uns
der Leib eines jeden von uns


Nära är vi, Herre,
nära och påtagliga.

Tagna redan, Herre,
sammanklösta i varann, som om
vars och ens kropp var
din kropp, Herre


Det var svar nog ... Blev dikterna i Vox din debut?
- Ja, men samtidigt hade jag också skickat in dikter till en lyriktävling i BLM och vann andra pris tillsammans med Björn Håkanson. Så det kom ungefär samtidigt. Min debut i bokform kom ett år efteråt, 1961, ett par månader efter det jag gift mig med Kerstin och vi hade flyttat till Borstahusen.

Det som slår en när man läser din poesi är det finns en sådan kontinuitet i den. Din poesi är sig så lik genom decennierna. Ibland har jag tänkt att den är som en enda stor organisk molekyl, där nya ämnen efter hand byggs på, som en enda stor dikt.
- Just så har jag väl aldrig uppfattat det, men visst finns en enhetlighet. Jag tror det har att göra med lyrikens sångbarhet. Svensk poesi i bunden form   använder i huvudsak vanliga tryckaccent.   Det gör ofta diktens rytm alltför mekanisk; jag ville åstadkomma något annat, som i den klassiska grekiska och romerska poesin där stavelselängden bestämmer rytmen. Det blir en större sångbarhet, en annan musikalitet i detta uttryck. Alldeles i början kunde jag också markera versfötter när jag skrev. Men rytmiken interioriserades snart, och   försöket till sång är grundläggande i allt   jag skriver.

Något som också är grundläggande och genomgående i din dikt är den politiska diskussionen. Hur ser du på din egen politiska utveckling. Är du densamme som på 60-talet, när du kom till Lund, och när du skrev din berömda Vietnamdikt.
- Jag skulle vilja säga, att i stort är jag densamme, med en grundläggande vänsterhållning, även om konkreta bedömningar skiljer sig. Jag började intressera mig för politiska och samhälleliga frågor i Landskrona och Lund; jag läste bl.a Camus Människans revolt och Poppers Det öppna samhället . Här fanns en stark kritik av stalinismen, av det totalitära samhället, och man kan säga att jag från början blev vaccinerad mot all totalitarism den vägen. Sovjetsamhället var aldrig något alternativ. Jag minns hur jag diskuterade Pasternaks Nobelpris redan 1958 med några kamrater och försvarade honom - de var clartéister, Sovjetanhängare och givetvis emot det. En annan viktig bok var Hjalmar Sundéns Religionen och rollerna om de totalitära anspråk som också kan finnas i religionerna.

Var du någonsin ansluten till någon rörelse eller parti?
- Nej . Jag insåg tidigt att för att skriva måste jag vara helt fri.

Din dikt om anti-Irakkrigs-demonstrationen i Oceanen har blivit mycket uppmärksammad och jämförd med din viktiga Vietnamdikt. Och det finns starka anti-amerikanska strömningar idag, liksom under Vietnamkriget Hur ser du på det?
- De två situationerna går inte att jämföra. Vietnamkriget var så mycket större, blodigare, mer allomfattande. Det är i och för sig sant att det finns en anti-amerikansk opinion igen. Men detta är mer komplext; mitt motstånd mot imperiet är detsamma. Jag var som sagt helt avståndstagande mot Sovjetsamhället, men hade initialt större illusioner om Vietnam och Kina. Något som ännu plågar mig är att jag inte tidigare insåg vart Vietnam och Kambodja var på väg, att jag inte i tid klart insåg vad Pol Pot-regimen innebar.

Oceanen kan ju ses ett minnesarbete över de döda. Över din far, din mor, över din vän Göran Tunström. Det finns ju också likheter mellan dig och Göran Tunström i och med att ni båda så tidigt blev faderlösa. Kan man säga att du i brist på en närvarande fadersauktoritet blev tvungen att själv beskriva världen i hela dess vidd- för att förstå den?
- Jag känner mig tveksam till en sådan beskrivning. I Göran Tunströms fall hade ju ett slags intellektuell dialog påbörjats, om resor, om religion, om litteratur. Min fars och min kontakt var helt annorlunda. Vi gjorde saker tillsammans, fiskade, jag besökte ju ofta honom på påsfabriken med dess stora maskiner, roterande knivar, tillverkningen av kanisterpåsar, plana påsar, dvs brödpåsar, det inhysta civiltryckeriet där. När min far dog var jag ett barn, jag hade inget uttryck för att sörja, jag drabbades av en svår depression. Inte förrän 20 år efter hans död kunde jag gråta vid hans grav, Men apropå din fråga om det biografiska så har jag skrivit om honom tidigare   t.ex. i Det omöjliga , 1975:

Jag tog ut min fars fiol
från kölden
i garderoben på yttervinden
öppnade den lilla
barnkistan av svartmålat trä
Fiolen var alldeles kall
Jag spände stråken och prövade
en ton, den var
spröd och gnisslande

Jag vet inte om jag någonsin
hörde dig spela
Jag ser framför mig att när du spelade
log du hela tiden

Vi har talat om din politiska utveckling - i din bok finns också en religiös problematik, en närhet till något som man kanske kunde kalla mystik. Hur ser du på din religiösa utveckling?
- Om detta vill jag inte säga mer än vad som står i min bok.

Du beskriver en mycket dramatisk händelse i Oceanen , hur blixten slog ner i ert hus, när ni var borta på semester, och att du när du såg de svartbrända väggarna alldeles vid din säng blev stum och tystnade i ett dygn, Var det så din stamning började, i den chocken?
- Det var naturligtvis en chock. Men vad gäller stamning var det ganska banalt, ingenting jag tänkte på, även om jag i efterhand förstår att det började med branden. En dag i skolan sa man att jag skulle ner till talpedagogen. Jag hade själv varken lagt märke till eller lidit av min stamning. Men genom detta förfarande blev jag uppmärksammad på mitt tal och började tänka på något som sker helt automatiskt. Uppmärksamheten initierar en ond cirkel.

När du läser dina dikter finns ingen stamning?
- Nej, och jag har en egen teori att koordinationen av talorganens muskulatur då styrs från en helt annat centrum, ett musikaliskt, sångligt. Min dikt ser jag som musikaliskt strukturerad, komponerad. Så var det ju från början, t. ex. i den klassiska grekiska traditionen.

Din dikt är verkligen sång! Och hela Oceanen är ju också så genommusikaliskt komponerad i hela sin struktur. Hur har det gått till?
- Jag färdigställer dikterna en efter en, och när jag har accepterat en dikt, har jag lagt den till de andra, i en tidsstruktur. Jag började med diktsamlingen någon gång 1999. Tidsstrukturen kan ta in både nytt material och sådant som är skrivet långt tidigare.

Ändrar du mycket, när du gör den här större kompositionen?
- Nej, i regel ingenting. Jag ändrar nästan bara sakfel i dikterna. Men jag kan däremot beskära texten jag skrivit.

Till sist Oceanen, vad är det för en bild för dig, detta allomslutande, omätliga, allomfattande?
- Jag har länge burit ned mig vissheten att jag någon gång skulle skriva om detta motiv. Vad allt det kan rymma och innehålla vill jag heller inte riktigt uttala.

Därefter skils vi åt efter ett långt och vindlande flera timmars samtal.   Ändå känns det som endast en krusning på ytan, en stilla vindil på den väldiga ocean som är Göran Sonnevis diktsamling och dikt.

Eva Ström är författare och litteraturkritiker. Hon belönades med Nordiska rådets litteraturpris 2003 för diktsamlingen Revbensstäderna . Hennes senaste bok är Rött vill till rött , 2004.