Från finska till tyska och nångång tvärtom

Av Tapani Ritamäki

Jämfört med de övriga nordiska länderna intar finsk litteratur en blygsammare position vad gäller översättningar till utländska språk. Men trenden är på uppåtgående. En av dom som gör grovjobbet är Stefan Moster - översättare av finsk litteratur till tyska.

På Mosters lista från de senaste åren finns Mikko Rimminen, Hannu Raittila, Kari Hotakainen, Matti Yrjänä Joensuu, Daniel Katz, Petri Tamminen...

- Åhå, det tycks ju vara idel män, kommenterar han med ett snett leende.

Beslutet om vilka böcker som översätts fattas i sista hand av de tyska förlagen, i samråd med originalförlagen, och översättaren. Litterära priser och försäljningssiffror i Finland kan inverka, men där finns ingen automatik. Dels är Finlandiapriset (för att inte tala om de andra) inte så känt i Tyskland, inte ens Nordiska Rådets litteraturpris är det - dels har den tyska smaken/marknaden sin egen logik.

- Översättningar till andra språk är inte heller nödvändigtvis något tyska förläggare tittar särskilt noga på. Arto Paasilinna är väldigt populär i Frankrike, men i Tyskland är han inget stort namn.

- Vissa förlag har förstås större tyngd, att en bok kommit ut på Bonniers eller Gallimard är definitivt inget minus.

Det som inte heller är ett minus är goda försäljningssiffror. 4 000-5 000 sålda ex är en god siffra, uppskattar Moster. Under 2 000 är en flopp. Den mest framgångsrika finska författaren i Tyskland, deckarförfattaren Leena Lehtolainen, når upp till siffror som ligger över 10 000.

En god förläggare stirrar förstås inte stint på siffrorna utan tar sig an en författare på längre sikt. När jag funderar över vilket förlag jag ska erbjuda en bok åt är just det här den allra viktigaste aspekten.

Moster berättar att han sällan provöversätter, hans strategi är att skriva utlåtanden, ett slags recensioner som ibland kan bli över tio sidor långa.

Om en författares språkbehandling är mycket speciell, som t.ex. hos Mikko Rimminen i hans Pussikaljaromaani måste man förstås att ge ett prov, men 10-20 sidor ger ju ingen helhetsuppfattning och ofta är ett utförligt utlåtande mycket nyttigare för en förläggare. Där kan man inte minst se till att bemöta och balansera mellan de två vanligaste argumenten för att inte låta översätta en bok, d.v.s. att den är alltför finsk, respektive att den inte är tillräckligt finsk.

För att översättarens utlåtanden ska tas på allvar ska översättaren själv tas på allvar. Där finns inga genvägar, det gäller att bygga upp goda kontakter till förlagen, både de finska och de tyska - och det gäller framför allt att producera goda översättningar. Stefan Moster torde ligga bra till, hans översättningar har fått beröm och så småningom upptäckte t.o.m. kulturministeriet i Finland det här och gav honom för några år sedan statens översättarpris.

Översättarna från finska till tyska är inte många till antalet. Det finns 5-6 stycken som liksom Moster kan försörja sig på översättande, trots att jobbet inte är överdrivet bra betalt. En förhöjning av arvodena med tio procent står på Stefan Mosters önskelista, för att inte tala om att någon gång få en chans ta itu med klassikerna.

Volter Kilpi och Joel Lehtonen vore värda   att översättas, och det finns fler. Klassiker från perifera områden kunde t.o.m. förändra bilden av den europeiska litteraturen, romantiken för att inte tala om realismen ser annorlunda i finsk litteratur. Facklitteratur översätts i stort sett inte alls, det man borde göra är att undersöka vilka fackböcker som kunde fylla en lucka också i europeiskt perspektiv. Finsk essäistik som kunde gå hem i Tyskland finns det inte mycket av, en Kari Enqvist är ett sällsynt undantag.

Stefan Moster har översatt i alla genrer, från barnböcker till lyrik. Men han har också arbetat i andra riktningen. På hans initiativ (och under hans redaktörskap) utkom ifjol en antologi med tysk lyrik i finsk översättning, där grundöversättningarna utförda av vanliga översättare sedan finslipades av en grupp finska poeter. Metoden lovordades av recensenterna som inte heller glömde att påpeka att antologin fyllde en lucka. En stor lucka, föregående översättning av tysk lyrik till finska kom till på 1930-talet.

Och vad härnäst?
Följande på listan är Katja Krohns barnpjäs Iso paha susi (Den stora stygga vargen), därefter Hannu Raittilas Ei minulta mitään puutu (Mig skall inget fattas), Tiina Krohns Kortti Recifestä (Kortet från Recife)...   avslutar Moster och hastar iväg till möte på Deutsche Bibliothek i Helsingfors som i år fått anslagen från såväl Tyskland som Finland nerskurna till noll. Höstens jublieumsfest ser ut att förvandlas till begravningskaffe. Nåja, biblioteket hann ju ändå verka i 125 år.