Krönika om en nära krigstid

Edvard Hoem skriver sina föräldrars historia.

Nomineret til Nordisk Råds Litteraturpris

Edvard Hoem
Mors og fars historie
Oktober N

Av Magnus Eriksson

Den norska kritiken omtalar Edvard Hoems nya roman Mors og fars historie som varm och känslofull. För egen del har jag svårt att se boken på det sättet. Edvard Hoem skriver förvisso om känslor, men han gör det på ett distanserat sätt. Känslorna ligger nerbäddade i berättelsen, men de formar inte hans skrivande.

Till en del hänger det samman med Edvard Hoems språk. Hans nynorska är ren och klar. Den har en mäktig malmklang, men dess klang är krönikeartad. Hoem talar om tillstånd, han låter dem inte växa fram genom texten. Om krönikan är hans form, är förkunnelsen hans modus. I det avseendet har inte så mycket hänt sedan hans genombrott med den kommunistiska uppbyggelseromanen Kjærleikens ferjereiser, 1974. Edvard Hoem må laborera med olika berättarhållningar och en del anspråksfulla metatextuella grepp, men den osäkerhet som signaleras av formen får sällan några konsekvenser på det tematiska planet. Textuella grepp som annars aktualiserar grundläggande sanningsproblem, blir hos Hoem åtbörder som markerar att han inte riktigt vet vad som skedde. I hans text blir människan aldrig en gåta, blott ett informationsproblem.

I sin nya bok skriver Edvard Hoem om sina föräldrar. Han inleder med en fråga han ställde till sin mor när han var sex år: "Mamma, elsker du han pappa?". Pojken förundrades över moderns svar. Kanske är det den förundran som skapar hela romanen. Den får honom att söka bakåt. Med avstamp i sin egen barndom berättar Hoem sin "Mors og fars historie", eller snarare deras respektive historier. Ty de löper parallellt, till dess de möts och vävs samman i romanens avslutande del.

Edvard Hoems far var lekmannapredikant. Han var borta från familjen sju månader varje år, resterande tid skötte han gården. Hoems föräldrar präglades av sin fattiga uppväxt. Fadern såg sin ena bror dö och en annan gå in i själssjukdomens mörker, för att sedan dö i en misslyckad lobotomi. Sin kallelse fick han redan före konfirmationen, och efter bibelskolan var han redo att inleda en livslång bana som kringresande predikant. Men hans forum var inte bönehuset, han höll sina möten i hemmen han besökte.

Faderns liv präglades av plikten och kallelsemedvetandet, men även av hans uppriktiga naivitet och empatiska humor. Den senare visar sig inte minst i ett charmfullt avsnitt, där fadern förbrödrar sig med två tyska soldater över de förkättrade tyska verbböjningarna. Soldaterna var ockupanter, men den unge predikanten såg människan.

Det gjorde även Edvard Hoems mor. Hon och hennes tvillingsyster hade de högsta betygen i folkskolan, men familjen hade inte råd att låta dem läsa vidare. De fick dock gå en hushållskurs på tolv veckor. Modern förvarade sedan vitsorden från kursen bland sina "viktige papir", skriver Hoem. Han tillägger: Vem förstår idag att intyget från en hushållskurs kan vara så viktiga i ett helt liv?

Efter kursen träffade modern en tysk soldat, som hon blev förälskad i. "Tyskejente"? Även hon såg människan, även om hon blev lurad av sin första, och kanske största, kärlek.

Men Edvard Hoem berättar inte enbart sina föräldrars historia. Hans kommentar om vitsorden från hushållskursen speglar också hans vilja att berätta en bredare historia, den representativa historia där föräldrarnas upplevelser samtidigt speglar flera generationers samlade erfarenhet i ett nära förflutet, som idag ter sig avlägsnare än det är.

Därför interfolierar också Edvard Hoem sin berättelse om föräldrarna med historiska uppgifter om den krigstid mot vars bakgrund deras livsöden tecknas. Men frågan är hur dokumentärt detaljerad Hoem måste vara för att skapa sin representativitet. Eller hur dokumentär han kan vara utan att underminera sin egen text. Han skriver som om det han berättar om hotas av glömskan, men är det verkligen så? Jag har svårt att tro det. Historiemedvetandet är starkare i Norge än i Sverige, och krigshändelserna är väl i allra högsta grad levande? Därför blir det beskäftigt när Hoem sakligt berättar att "Vidkun Quisling vart dømd till døden, og seinere skoten på Akershus." Det är också förödande för fokuseringen på hans berättelse.

Men det passar också in i Edvard Hoems mer relaterande än inlevande berättarstil. Han talar om att saker hände. Han har en empatisk inställning till sina gestalter, men hans sätt att skriva är icke-empatiskt. Det är distanserat och krönikekoncist. Hoem berättar det han vet eller hört. Så återskapar han sakligt och nyktert en livsvärld, men utan den filosofiska och litterära problematisering som annars impliceras i den typen av post-proustska projekt.

Det är som om själva problemet inte finns. Hoem är osäker blott om sådant han inte vet, inte om sådant han tror sig veta. I hans roman saknas respekt för människan som gåta. När den lille pojken i början av romanen frågade sin mor om hon hade älskat hans far svarade hon: "Eg var ikkje så glad i far din da eg kom saman med han, men eg vart glad i han, for han var trufast, og trufasthet er like viktig som kjærleik."

Moderns svar kunde givit utgångspunkt för en mer spekulativ, men också en mer innerlig meditation om kärlekens väsen och villkor. Men tyvärr snitslar hela boken en filosofiskt och språkligt konfliktfri väg till den insikt som svaret rymmer. Edvard Hoem skriver om människor, hans egna föräldrar, som såg människan. Frågan är om Edvard Hoem ser människan i sin berättelse. Eller ser han blott ett pussel som skall läggas?

Magnus Eriksson är litteratur- och musikkritiker